Snart ett nytt år

Det är endast några timmar kvar tills år 2008 tar slut och 2009 tar sin början. Mycket te har både druckits och provats genom året som gått, tekniker har finslipats och kunskaper förvärvats. Jag kan bara hoppas att nästa år blir minst lika bra som det föregående. Om ett litet tag ska jag åka ifrån Stockholm för att fira nyår i en annan stad och ska strax dricka upp den sista koppen av itmft's rou gui. Som för övrigt är en ny favorit. Butiken har lyckats välja ett mycket bra plantage för flera av deras klippteer och bör helt klart försöka hålla kontakten med det.

Ett nytt år innebär även en ny vårskörd för en massa fina teer. Vem vill missa årets färska gröna teer som kommer i början av våren? Det blir säkerligen något att se fram emot! Nu säger klockan att jag strax måste gå.

Gott nytt år önskar jag er alla och hoppas på ett spännade te-år 2009!

Vardagsäventyr i te

Äntligen lite skrivtid nu när det är en kort tids paus i studierna under julen. Jag besökte In the Mood for Tea i två omgångar i veckan som gått. Egentligen har jag inte råd att storshoppa då jag sparar ihop fickpengar till en Afrikaresa, samt måste köpa julklappar till de nära. Men när sambon köpte en ny jättefin gaiwan kändes det som jag också ville inhandla något nytt tegods, vilket jag inte gör så väldigt ofta tycker jag.

Min sambo's vackra gaiwan


Den första gången blev det en fin liten vit porslinskanna med lite bronsgods ”Shang dynasti-inspirerad” stil. Även lite välsmakande keemun golden plume, rekommenderas varmt, fick följa med hem.

Kannan var både prisvärd och bra, men efter att ha provat den en gång så kände jag att denna bryggmetod inte riktigt var för mig. Istället fick jag byta till en fin handmålad gaiwan som jag är mycket nöjd med. Jag tror att jag är mer en gaiwanperson än en kannperson faktiskt. Om jag inte brygger grönt puerh i zishakannan förstås! Porslinskannor är dock bra att brygga alla teer, i synnerhet svarta teer, förutom oolong och puerh då kanske. En sådan här elegant gaiwan är också utmärkt att dricka teer ”grandpa style” med, det vill säga, lägga i lite lagom med blad, hälla på vatten och dricka direkt ur och späda allt eftersom. Något jag ofta gör när jag studerar.





Mellanskillnaden vid bytet använde jag till att provköpa lite av butikens rou gui, vilket var mycket trevligt och prisvärt; faktum är att jag sitter och dricker det medan jag skriver detta. Jag fick även min trasiga tebricka i bambu ersatt med en något mindre, mycket fin sådan i trä i gammaldags kinesisk stil.



Jag är mycket nöjd med den. Och vilken service från butikens, In the Mood for Tea, håll! Om bara fler tebutiker hade så här bra service.

Skillnaden mellan min nya gaiwan och de små basgaiwaner jag använt förut är verkligen påtaglig. Jag gillar gaiwanens vida, något grund utformning. Helt i min smak. Jag producerade även några enkla ord om mitt tycke för detta bryggkärl.

En gaiwan är som Dao, rund, utan början eller slut. En gaiwan är både monastisk enkelhet och rafflande elegans på samma gång. En gaiwan döljer inte teet, utan visar upp det, likt månen i en sjö på kvällen.

Jag fick även det stora privilegiet att få smaka ett mycket dyrbart da hong pao från samma plantage som butiken tar sitt qi lan, rou gui, shui xian och da hong pao ifrån. Jag tror det hette något i stil med ”clear water fragrance”. Egentligen kan man känna en viss skepsis inför ett oolong som kostar cirka 2000 kr hektot. Med det är ju ändå da hong pao, ett legendariskt te, vi talar om här. Och kvaliteten är verkligen kännbar. Teet var rent och klart som källvatten och doftade rikt av orkideer. Rostningen tordes vara mycket försiktigt gjord. Orkidéaromen svävade runt som en dimma i både mun och näsa långt efter sväljning. Det är svårt att beskriva, både subtilt och tydligt samtidigt. Jag med studentekonomi är nog inte en trolig målgrupp för te i denna prisklass, men skulle jag säga att det är värt det? Ja, om man har pengarna. Men jag är glad att få ha tagit del av denna upplevelse; nu vet jag hur ett riktigt high-end da hong pao smakar! Fick även smaka ett av årets vinterskörds gaoshan oolong från Taiwan och ett oriental beauty som verkar komma i början av nästa år. Gaoshan oolong i all ära, men det var oriental beauty teet som charmade mig denna gång. Jag antar att det har att göra med personlighet och preferens.

Snart kommer det förhoppningsvis några ord om keemun golden plume och det rou gui jag köpte. Trevligt tedrickande!

En tråkig sak och en rolig

Jag upptäckte till min besvikelse att tebrickan jag köpte för några få månader sedan hade fått tre sprickor i bottnen.



Det droppar cirka varannan sekund vilket blir ganska mycket vätska efter ett tag. Jag visste i och för sig att tebrickor helt i trä/bambu tenderar att spricka med tiden, men inte så här fort. Sånt är livet antar jag. Så nu blir det istället att brygga såhär, vilket i och för sig inte är fy skam:



Iallafall tills att jag lyckas laga sprickorna med silikon eller vad som nu kan tänkas fungera. Tänk på det när ni köper brickor, att har dom inte plastbehållare och är helt i trä, finns det en sannolikhet att de spricker någon gång i framtiden. Det beror givetvis på kvalitén också.

På det positiva sidan så införskaffade min sambo en fin ny gaiwan idag som jag fick låna till att brygga ett mycket fint höstskörds tie guan yin. Jag ska nog köpa mig en lyxigare variant snart, men den jag hade ställt in mig på hade någon annan dessvärre köpt. Jag kollade in en fin liten porslinskanna, men funderade över dess användsningsområden. Vad tror ni? Vad är fördelarna med att använda en liten porslinskanna när man kan använda gaiwan och zisha-kannor? Jag antar att porslinskannor, iallafall den, är något mindre ömtåliga vid transport än sköra gaiwaner..

Uppdrag granskning om te: Tankar och synpunkter

Uppdrag gransknings reportage om te som sändes i förra veckan väckte flera viktiga tankar. Texter om te har redan skrivit flera reflektioner kring programmet. Själv kom jag att tänka på flera saker.

Att reportaget är polemiskt är kanske inget överraskande, som vanligt med uppdrag granskning. Uppenbart är att tearbetare i tredje världen lever under mycket svåra förhållanden med skandalöst dålig ersättning för sina ansträngningar. Med det sagt så tyckte jag att man missade ett flertal mycket viktiga punkter i sin kritik av dagens teindustri, i synnerhet med avseende på rättvisemärkt. För det första tycker jag att man lade alldeles för mycket ansvar på rättvisemärkt, som om det var deras fel att situationen är som den är. Och visst, deras kontroller är något för slapphänta. Och de är för liberala i sin märkning, nu när märket är så populärt bland konsumenter. Därför blir jag lite skeptisk när jag ser mycket billigt rättvisemärkt te på t.ex. Lidl.

Grundproblemet för mig är inte huruvida teer är rättvisemärkta eller inte, eller märkta överhuvudtaget. Istället borde man fråga sig vilket typ av teproduktion det rör sig om. För er som är mer intresserade av te som kolonial och post-kolonial ”cash-crop”, rekommenderar jag boken Green gold av Alan och Iris Macfarlane. I princip alla teplantage utanför Kina, Japan och Korea startades som en konsekvens av britternas koloniala mål att kontrollera, standardisera och forma den globala teproduktionen efter sina önskemål. Britterna ville inte acceptera att det handelsmässiga övertag om te som Kina först hade. De ville ha billigt och mycket te, kosta vad det kostar. Därav opiumkrig, konfliker i Assamdalen och annat mänskligt lidande.
Britterna ansåg att den småskaliga, hantverksmässiga produktionen som ägde rum på Kinas teodlingar var alldeles för oförutsägbar och dynamisk. Här ville man ha standardisering och en säker, billig, expansiv produktion. Denna utgångspunkt fortsätter än i dag i postkoloniala teländer som Indien, Sri-lanka, Kenya med flera. För mig är det svårt att förstå hur man ska komma till rätta till detta synsätt på teproduktion med en simpel åtgärd som att rättvisemärka. Det bör även nämnas att flera av dessa massproducerade teländer är idag långt från att uppnå någon produktion av högre kvalité och erkännande bland teentusiaster. Även Kina med sin fantastiska tetradition har stora problem med miljöförstörande massproduktion av te som säkerligen även är orättvis mot arbetaren. Men det finns också många exempel på toppklasssig produktion i Kina, vilket är mer än man kan säga om många post-koloniala teländer.

Te är en oerhört arbetsintensiv produkt. Inget tvivel bör hysas om detta. Detta faktum kvarstår oavsett arbetsförhållanden i övrigt när det gäller te. Dock anser jag att man ska få lön för mödan, och ännu bättre ersättning om ens ansträngningar är särskilt stora. Därför är det för mig uppåt väggarna att försöka göra en arbetsintensiv kvalitetsvara till en massproducerad, så-billig-som-möjligt vara. Jag hävdar att det inte går att göra te som kostar 5-30 kr hektot under produktionsformer som ska kunna erbjuda arbetaren rimlig lön, rimliga arbetsvillkor och samtidigt inte förstöra miljön, förutsatt att man inte subventionerar eller dylikt.

För att detta ska kunna ske, måste en bland annat en förändring i sättet vi ser te på förändras. För det första måste vi som konsumenter inse att te är ett hantverk och en vardagslyx och inte en jordbruksgröda på samma sätt som t.ex. spannmål. Det innebär inte att te endast ska kunna njutas av de rika, tvärtom menar jag att te är ganska unikt och demokratiskt på så sätt att i
princip alla har råd med bra te, eftersom det är så drygt och transporteffektivt. Men för att kanalisera mer pengar och resurser till den hårt ansatte tearbetaren måste priset, snarare än konsumtionen och produktionen av te gå upp. Lika viktigt, om inte viktigare är att mer pengar ska gå tearbetare istället för att gå mestadels till mellanhänder. För att detta ska ske är det viktigt att etablera marknader där teproducenter, uppköpare och konsumenter kan mötas direkt, vilket redan görs på många platser i Kina, Japan. Vidare ska man inte som kund acceptera oproportionerligt höga priser på te som inte har motsvarande kvalité. På så sätt kan en mer upplyst marknad gynna både konsument och tearbetare. En mer diskriminerande, upplyst kund bidrar till högre kvalité inom produktionen och kan samtidigt förstå värdet av ett riktigt bra te.

Dessutom är det viktigt att kunna få ut så mycket som möjligt ur varje gram te. Bra te kan identifieras med en rad olika karaktärer, bland annat bryggbarhet. Bra te av hög kvalité kan bryggas många gånger, minst tre i alla fall, utan försämrad smak. Många av de bästa teer som finns kan beroende på olika faktorer, bryggas upp till 20 gånger. Det är många koppar te. Detta beror givetvis förutom på tekvalité, på bryggteknik. Den bryggteknik som används i väst, i synnerhet med tepåsar, tekulor et cetera som kontrast mycket ineffektiv. Situationen med att man använder sig av lågklassigt te ihop med ineffektiva bryggtekniker tror jag är en slags synergi mellan dem båda. Alltså, även om konsumenter försökte brygga sitt lågklassiga te flera gånger, så skulle resultatet troligtvis vara besvikande.

Istället menar jag att det nu är hög tid att återknyta till fjärra österns tetraditioner. Och det finns tusentals skäl till detta, varav ett är att det kan vara en väg att skapa en rättvisare, mer hållbar teproduktion. Ett sätt är att börja uppskatta de som applicerar sin färdighet på teet, det vill säga plockare, tillverkare mfl. Inse att det är tack vare dem som vi konsumenter och entusiaster kan njuta av denna ädla dryck. Det minsta vi kan göra är att inte vara snikna och försöka kanalisera så mycket pengar tillbaka till dem som möjligt. Och kanske sluta referera till teer som ”monkey picked”.

Shincha vår 2008

Fredrik, bloggare på Texter om te skrev i början av oktober om ett av årets fina shincha personligen importerat av sin vän Yoshishiro Takahashi från Japan. Han hade även den stora vänligheten att skicka mig en prov.

Jag drack en hel del kommersiellt sencha före jag blev frälst av en mer hantverksmässig tekultur, alltså av ganska låg kvalité som man hittar i vanliga tebutiker. I takt med mitt ökande teintresse har jag blivit allt mer nyfiken på riktigt bra japanskt te. Jag hade före provningen svårt att tro att de mer eller mindre sträva, höiga, bittra sencha jag testat innan var representativa för japansk tekultur.

Shincha-provet kom med ett mycket fint stycke kalligrafi.


Redan innan bryggning kan man se den fina kvalitén och bladen avger en rik doft.


Parametrar: 100 mL gaiwan, 60-70 gradigt vatten, lätt täkt gaiwanbotten. Behandlas i övrigt som kinesiskt maojian. Det verkar som om den allmänna metoden i Japan är att låta teet dra i 2-3 minuter i en kyusukanna, men jag gong-fu bryggde istället, dvs, kortare bryggningstid. Dessutom äger jag inte heller någon kyusu.



Första bryggningen inleder med fräscha, söta, vegetabiliska intryck. Medelfyllig kropp som avslutas med en lätt bitterhet som känns passande. Andra bryggningen är inte helt oväntat fylligare, sötare med något ökande bitterhet. Den vackra limegröna färgen blir också djupare. Det örtiga, övergår gradvis i mer algigt med litet ökande bitterhet. För mig höll det i cirka 4-5 bryggningar.



Jag är på det hela taget mycket nöjd med detta shincha och är glad att den Japanska stilen inte gör en besviken. Det påminde som sagt en hel del om pre-qingming grönt te, som maojian. Dock är en utstående karaktär den avslutande trevliga bitterheten som känns typisk japansk. I framtiden kommer jag definitivt att utforska högklassiga japanska teer ytterligare. Ett sådant projekt att prova matcha och lära mig mer om detta sorts te som ett sätt att utöva Song dynastins beredningsteknik. Tack till Fredrik och Yoshishiro för denna upplevelse!

”High mountain wild tree” 2000 I.T.M.F.T

Förvirrande namn eller hur? Inte mycket att gå på. Tur för mig att jag fick prova i butik och tyckte att det var värt att slå till eftersom priset var ganska bra. Omslaget liknar det mycket kända ”big green tree/ Dalushu”-märket från Menghai som är mycket eftertraktat. Dock skiljer det sig på ett antal punkter från high mountain wild tree omslaget. Vilket i och för sig inte är ovanligt, då det är vanligt att mindre kända producenter duplicerar mer kända omslag för att använda dem till sina teer.



Teet avger en doft som säger mig att det lagrats i ganska hög luktfuktighet. Vilket visar sig i en något källarlik doft. Färgen är även relativt mörk för att vara från 2000. Disken (som i diskus) är medelhårt pressad vilket är ett klart plus. Jag har aldrig förstått meningen med att pressa ihop te till ett stycke bly. Det blir ju bara kross av alltihop.

Bryggningskärl: 100 mL zishakanna
Vattentemperatur: 95 grader celcius
Metod: Gong-fu med en sköljning




Konsistens är lätt till medeltjock. Fin ljusröd färg. Tydliga inslag av trä vilket jag anser vara huvudinslaget, samt en trevlig sötma. Därefter följer en trevlig torrhet som övergår i en fruktig syrlighet som känns i käkregionen. Bryggbarheten är mycket god och det går att brygga cirka 15 gånger.



Detta te är trevlig att ha att göra med och helt klart värt pengarna; cirka 100 kr hektot. Men inte så mycket mer spännande än så. Sen behöver inte allt te vara fantastiskt, ibland så räcker trevligt nog så väl. Det fungerar även mycket bra i samband med måltid då det kan underlätta matsmältning. Efter att ha provat några mer torrlagrade sheng så måste jag säga att detta är lite väl fuktlagrat för min smak. Det saknar samma kraft och fruktighet som mer torrlagrade. För mig som konsument så känns det av princip lite halvkul att köpa något som är så uppenbart plagierat, dvs omslaget, och utan att känna till några väsentliga detaljer som skörderegion, producent osv. Men så länge priset är förmånligt och man får smaka teet i förväg så har man lite att förlora.

Snart kommer det inlägg om fler gröna puerh, bland annat ett mer torrlagrat. Håll till godo!

Movin, movin, movin..

Har flyttat till en ny lägenhet den senaste tiden, men nu är väl det mesta i ordning. Vilket ger tid för bloggande, som jag dessvärre inte tagit mig för. På allt för länge. Under flyttens enklare förhållanden gavs inte så mycket utrymme för ordentlig gong-fu bryggning utan istället blev det större mängder grönt och jasminte. Lika bra att göra slut på årets gröna, då de tappat sin fräschör en del. Särskilt steamed green av någon anledning. Och jasminpärlor bryggs snällt med nästan kokande vatten rakt ur gaiwan. Denna beprövade metod för jasminpärlor fungerar, enligt egna erfarenheter, även mycket bra för jasmine silver needle. Har inte gillat det teet så mycket förut delvis på grund av att det gav ett visst obehag i magregionen. Men även för att jag inte tyckt att det smakade så mycket. Men att låta det ligga längre, men varmare vatten och drickas direkt ur gaiwan, det gav ett te som var mer min melodi. Dock föredrar jag jasminpärlor fortfarande då det levererar en tjockare, rikare bryggd vilket jag uppskattar. Å andra sidan finns det de som föredrar mer eteriska nyanser.



Utvecklade även ett tycke för ITMFT's budget-shui xian som jag köpte på kul. Ett ganska enkelt, högrostat yancha utan särskild eftersmak, nyanser eller fruktighet. Däremot rikt, något sött med en trevlig rostad ton som tål att bryggas ett flertal gånger. Och kanske viktigast av allt; det smakar inte bränt bildäck. Vilket inte är ovanligt när det kommer till yancha i låg-mellanprisklass tyvärr. Passar säkert bra till mat.

Just nu avnjuter jag en i andakt tillredd session av ITMFT's bästa song zhong dancong. Varje gång jag dricker det blir jag förvånad över hur exeptionellt bra det är. Mycket snart kommer det inlägg som inte enbart består av pladder, utan handla om bland annat tre gröna puerh.

På begäran lägger jag även upp några bilder på min nyaste kopp. Jag gillar verkligen den grunda, vida designen och det faktum att den är handmålad. Jag skulle dock vilja hitta en ännu större kopp som kan hålla en hel bryggning på 90-120 mL, men med liknande design.

Höstkväll

Dricker ItMfT's nya song zhong dancong och förundras fortfarande av hur otroligt bra detta te är. Denna gång harmoniserade min gong-fu verkligen med bladen. Rik, nästan tjock konsistens, utsökt rostning och munvattnande hui gan. Tyvärr tie luohan, yulan dancong mfl, ni förlorar era höga platser i mitt hjärta till detta song zong. Måste köpa på mig mer när ekonomin tillåter.

Designade även om min plantskolebonsai ikväll. Köpte den som en starter rätt billigt och försökte styla den till en typisk trädform. Dock tyckte jag efter ett tag att den stilen inte passade stammen, som var typiskt snirklig för att inte säga tillgjord. Då gjorde jag istället om den till något som påminner om literati-stilen. Höll på lite experimentellt med bonsai för några år sedan men är inte särskilt kunnig. Här är en förbild och en efterbild, den första är inte så bra, men jag tror ni förstår:

Före:


Efter:


Varför skriver jag om växter i en teblogg? Jag tror att växter, både snittblommor och krukväxter kan vara stämmningsskapande tillbehör vid tedrickning. Jag hoppas att denna bonsai ska kunna vara en bättre tekompanjon nu med den nya stilen. Ibland blir det någon av de andra växterna i samlingen eller kanske en fin sten. Dessa tillbehör kan påminna om vackra landskap. Växtodling kan också vara kultivering av gong-fu, precis som te.

Två darjeeling och ett besök på Chaikhana

För några veckor sedan var jag på tejakt på Chaikhana. Jag hade hört mycket bra om dem tidigare så det var spännande att se vad de hade att erbjuda. Jag hade tjuvkikat på deras webshop och i förväg bestämt mig för två darjeeling. De var inte billiga direkt, så jag köpte endast 20g av varje. Kvinnan med kinaskjortan i kassan såg något frågande på mig när jag ville ha 20g av varje, men hon gick med på det. Jag fick det jag ville ha, minus en liten detalj. Jag fick ett second flush när jag bad om ett first flush, vilket jag inte upptäckte förrän jag kom hem. Men de kostade lika mycket i alla fall. För att kort sammanfatta min uppfattning om Chaikhana innan terecensionen: Ett trevligt ställe med ett välsorterat utbud av teer av hög kvalité, med specialisering på indiska teer. Dock något snobbig, exklusiv atmosfär där jag inte riktigt kände mig hemma. Man erbjuds inte heller att smaka teerna man köper(inte ens om man köper de dyra). Dessutom kan jag inte förstå hur de vågar förvara dyra teer i samma rum som de serverar stekt brittisk te-mat.

Darjeeling Makaibari estate SFTGFOP first flush ekologisk

Mellanfyllig kropp med lätt sötma. En påtaglig, intressant kryddighet som avslöjas redan av de torra bladen. Jag antar att det är denna kryddighet som av många darjeelingälskare kallas för muscatel. Trevliga inslag av bär som hallon, svartvinbär och björnbär. Lång, halvbitter avslutning.





Darjeeling Castleton estate SFTGFOP second flush

Över lag kan jag säga att denna Castleton är en något subtilare, lättare version av ovanstående darjeeling. Mer krispad och ljus, även något mer torr. En ljus,elegant muscatelton. Eventuellt något mer inslag av knoppar och oxidationen förefaller vara något längre gången än hos makaibari:n.






Jag är inte speciellt förfaren i darjeeling-världen, men jag anser mig ha ett visst hum om tekvalité. Jag var ganska nöjd med båda dessa darjeeling. Dock föredrog jag Makaibari denna gång då den var fylligare, sötare med mer kryddig muscatel samt ekologisk. Castleton ligger dock inte under med mycket. Trots att det var en second flush, uppfattade jag Castleton som ljusare och lättare överlag. Jag har fått för mig att second flush ska vara fylligare, rikare än first flush. Så kanske skulle jag gilla makaibaris motsvarande second flush..hm.

Dessa teer är ganska dyra, båda med ett pris på 298 kr per hekto. Alltså ingenting man kastar i sig lättvindigt. Som tur är dessa teer utmärkta att gong-fu brygga. Jag skulle nog inte våga slänga ner några teskedar av denna i en brittisk kanna och hoppas på det bästa. Det nöjet får rikare personer än jag ägna sig åt. De går att brygga cirka 6 gånger med helt ok resultat vilket är ett plus. En annan stor fördel med högklassiga darjeeling är att de förefaller saknar motsvarighet i tevärlden. Muscateltonerna samt bärigheten är mycket trevliga och troligtvis rätt unika egenskaper. De lyckas förena fina egenskaper från både svarta teer och fruktiga oolong.
Jag kommer troligtvis att införskaffa mer i framtiden när jag känner att plånboken tillåter.

Nannuo shan wild-arbour/old-arbour maocha 2007

Nu gör jag lite tvärtom och skriver om mitt senaste puerh-inköp istället för de föregående. Detta är ett grönt puerh i lös form, närmare bestämt ett maocha från berget Nannuo i Yunnan. In the Mood for Tea märker det som vilt, dock tror jag personligen att det är frågan om old arbour eller wild arbour träd. I Kina förefaller gränsen mellan vilt och ovilt vara ganska vag. Det finns helt vilda puerhträd, dvs Camellia sinensis var. assamica och en del små uppsättningar av ofta dyr puerh görs av dessa. Dock är majoriteten av det som märks som vilt, snarare teodlingar som sköts minimalt eller med träd av relativt hög ålder. I många fall har dessa gamla teträdgårdar gått i arv hos familjer i olika ursprungsfolk i Yunnan.

En av de kanske mest spännande aspekterna av grön puerh, och maocha, för mig är den etnologiska. Det sättet som ursprungsfolken i Yunnan dricker te är kanske den äldsta av alla tekulturer och verkar dra mot det mer pragmatiska, snarare än det komplexa som gong-fu stilen. Vad jag har hört och läst, så är ett mycket vanligt sätt att bereda te som dryck (det äts även av många minoriteter), att rosta sin maocha eller bambulagrade puerh och sedan koka den ganska kraftigt i kastruller eller dylikt. Rostningen gör teet mer lättsmält och värmande, då hög konsumtion av väldigt ung och grön puerh kan leda till vissa hälsomässiga biverkningar långsiktigt.

Här ser man en klar och nästan lustig skillnad mellan gong-fu trolleriet som entusiaster håller på med och det som utövas traditionellt av minoriteter. Dessa tekunniga folkgrupper förtjänar alla puerh-entusiasters största respekt, som ger oss tillgång till sina arveträdgårdar. Förhoppningsvis kan utvecklingen gå mot en entusiastmarknad inom arbour-puerh som gynnar Yunnans ursprungsbefolkning i större utsträckning, då regionen är en av världens fattigaste ekonomiskt sett. För jag tar ett old arbor/wild arbour te över ett kommersiellt plantage vilken dag som helst. Jag tycker att detta ämne är oerhört fascinerande och det skulle vara kul att lära sig mer, vilket jag förhoppningsvis gör i framtiden. Men nu till teet i fråga.

Teet både ser och luktar spännande och viskar om uråldriga traditioner. Relativt intakta, ludna blad och med ganska hög förekomst av puerhknoppar. Vid bryggning vecklar dessa ut sig till ett nästan ursprungligt utseende. Bladen är ganska kraftiga med tydliga välutvecklade vener. Detta ihop med faktumet att teet trots sin ringa ålder är ganska behagligt att dricka pekar mot wild arbour/old arbour, då ungt plantage-sheng enligt många är ganska otrevligt. Jag antar att det kan ha att göra med att på plantagen utsätts plantorna för mer stress, bevattning, konstgödning osv. Då kan man gissa att växten som en konsekvens utvecklar ämnen i biomassan, dvs bladen, som smakmässigt är otrevliga i försvarssyfte. En ren spekulation bara. Man kan skåda små fläckar från enzymneutraliseringen (shaqing). Dessutom en viss förekomst av gula blad, huang pian, som ofta plockas bort från premium puerh. Men de flesta puerhkännare menar trots det att även dessa blad är bryggvärda och goda.



Själva doften är inte särskilt anmärkningsvärd som hos många puerh. Tunn till mediumtjock kropp med vissa fruktiga inslag som syrligt plommon och även hö. Helt ok, men avslutningen är nog bäst. Den börjar som en lätt syrlig besktorr ton, karaktäristiskt för många unga gröna puerh. Efter det kommer en rätt trevlig påtaglig söt eftersmak. Misstar jag mig om det är det som kan kallas för ”hui gan”? Här finns det utrymme för personlig variation. Man kan göra det dunderstarkt, dvs bittert, eller ganska milt beroende på dosering. Själv ligger jag nånstans mitt i mellan, men tenderar att dra mot det starkare.



Jag förvarar teet i en gammal teburk i lergods som jag köpte för längesen. Jag tror att den duger helt ok som lagringsburk då det kommer in en del luft. Frågan är dock om jag kommer att medvetet försöka lagra det. Det är ju rätt gott som det är, jag har begränsat tålamod och jag köpte inte så mycket. Dessutom väldigt prisvärt tycker jag, nånstans runt hundralappen, kanske lite mer per hekto. Det håller till att bryggas runt 15 gånger tycker jag. Jag har provat det i gaiwan och i den nya zishakannan och jag tycker att det helt klart blir bäst i kannan. I gaiwan blir det mindre fylligt och kanske något syrligare, fruktigare. Så trots att det för objektivitetens skull kanske vore bäst att lägga upp bilder och noteringar från gaiwanbryggningen, så väljer jag istället att visa fram det som jag gör det helst. Vill du ha ett ganska spännande, prisvärt och ungt grönt puerh eller bara är nyfiken på maocha så är detta ett tips.

Den mörka broderade duken är från Laos som gränsar till Yunnan. Den visar att textilstilarna inte tar hänsyn till nationsgränser, då de påminner om minoritetsdesigner i Yunnan

Nu är det kört

Jag har blivit biten av puerh-flugan. Om man får vara så oförskämd och kalla den det. Jag har försökt motstå puerh så gott som möjligt. Varför? Jo för att puerh råkar vara det största inom te just nu och även ett ständigt växande intresseområde för allsköns investerare. Marknaden har exploderat på mycket kort tid. Jag är en person som alltid försöker hålla mig borta från strömmen och trender. Därför har jag något medvetet struntat i puerh och fokuserat på andra teer, som wuyi yancha och dancong. Och sannerligen tycker jag om allt bra te, oavsett genre.

Fallet skedde i samband med köpet av min nya zisha-kanna. Jag funderade länge och väl på vad jag ska skulle dedikera den till. Dancong? Wuyi? Sheng puerh? I ett försök att besvara denna svåra fråga, har jag experimenterat i flera timmar under två dagar med gaiwan och denna kanna. Då jag ska försöka nöja mig med denna kanna för ett tag fram över, ställs frågan, vilket te tjänar mest på zisha? Zisha, i detta fall troligtvis hong ni lera, tenderar att betona fyllighet och känsla framför flykthet och arom. Det finns en anledning till att man sällan brygger subtilt grönt te i zisha.

Ett alternativ var ju att reservera min enda topp-kanna till dyra oolong. Dock tror jag att oolong skiljer sig från puerh på så vis att mycket mer möda läggs på att bearbeta teet till sin färdiga form. Oolong är känt som det svåraste teet att tillverka. Puerhkvalite, så vitt jag vet, handlar till viss del om hantverksskicklighet, MEN verkar betona ännu mer än oolong, ålder på träd, terroir, kompressionsmetod, nivå av vildhet, region. I synnerhet även lagringsförhållanden och kompressionstyp. Med puerh håller man trots allt inte på med subtila oxideringsdetaljer eller komplicerade rostningsprocesser. Förenklat kan man säga att sheng puerh är ett primitivt grönt te ihoppressat till en kaka. Alltså ganska oslipat i jämförelse med säg ett lyxigt dancong oolong.

Så, när man endast har en tekanna för "seasoning", känns det logiska i mitt fall att använda gaiwan till de konstnärligt, finstämda oolongerna och zisha till shengpu. De behöver trots allt ingen hjälp på vägen. Och gaiwan är verkligen ett estetiskt och mångsidigt bryggkärl. Medan sheng puerh verkligen kan tjäna på en fast zisha-hand, för att verkligen ta fram dess bästa egenskaper som konsistens, skärpa, qi, hui gan. Har just nu två sheng som jag gillar, men nu väntar en (förhoppningsvis) spännade framtid av mer seriöst shengdrickande tillsammans med min nya kanna.

Några noteringar angående mitt kannval: Fördelarna är flera, då zisha och puerh verkligen går bra ihop och jag har redan märkt flera förbättringar. Detta trots att kannan är helt "unseasoned". Nackdelarna med mitt val är väl att det kanske är något oortodoxt. Traditionellt så föredrar många en något högre form för puerh. Den vida öppningen på denna ska tydligen passa extra bra till vridna teer som yancha och dancong. Dessutom har kannan ett platt filter och inte ett boll-filter. Detta ska tydligen vara en nackdel när man brygger puerh. Men i detta fall väljer jag min intuition framför konventionell åsikt. Så jag är kanske en rebell trots allt!

Sitter och njuter av ett troligtvis wet-stored sheng från 2000. Prisvärt och trevlig. Teet ackompanjeras av härliga toner från ensemblen Huun-Huur-Tu, från de centralasiatiska vidderna där man också gillar puerh. Fast med salt och yaksmör förstås.

Ny zishakanna

Idag införskaffade jag min andra yixingkanna och är min första riktiga kvalitétskanna. Oerhört fin och faktiskt har jag redan nu upplevt stor skillnad mellan den och gaiwan. Detta trots att den är helt "unseasoned". Det härleder jag främst till kannans värmehållande kapacitet samt det faktum att man kan hälla hett vatten på den. Nu till den svåra frågan: Vad ska jag dedikera den till? Valet står mellan dancong och grön puerh, med hänsyn till formen och lertypen. Eventuellt yancha. Men jag tror inte att den är lika optimal till yancha som den är till dancong eller shengpu. Jag är ju egentligen mer för dancong än för grön puerh. Dessutom borde ju dancong och gong-fu kannor passa ihop som handen i handsken, eftersom gong-fu bryggning, precis som dancong har sitt ursprung i Guangdong.



Vissa menar att dancong görs bäst i gaiwan och att puerh alltid tjänar på att bryggas i zishakannor. Dock måste jag säga att även om det sheng från 2002 jag bryggde i den idag blev klart bättre, blev även dancong song zhong det. Song zhong blev djupare, lenare med mer påtaglig eftersmak och halskänsla, ev något mindre aromatiskt. Sedan tror jag att dancong är något hälsosammare än grön puerh, iaf sådant som är under säg 10-15 år. Några förslag, kommentarer eller åsikter? Svår fråga helt klart...puerh är mer en given succé tror jag, men dancong är ju så gott, nyttigt och mindre mainstream. Just nu iallafall.

Min första tebricka

Här är en bild på min nyinköpta tebricka vid bryggstationen hemma. Äntligen slipper jag hålla på med skålar, underlägg, dukar och annat krångel. En vacker, inspirerande scen för gong-fu bryggning där design och funktion gifter sig perfekt. Jag känner dock till att flera "avancerade" tedrickare avsagt sig tebrickor för andra enligt dem stilrenare former. Själv tycker jag faktiskt att den är oerhört stilren. Bambu inger en gedigen känsla. Till höger kan även skådas den fina Aquagrad som jag fick i födelsedagspresent. Fler ord om den kommer senare.

Ett nytt fenghuang dancong song zhong

I ett försök att avdramatisera hela recensionsprocessen och samtidigt kondensera mitt skrivande till en mer läsbar form, kommer nu en ny typ av te-inlägg. Som ni ser gick det jättebra redan från första meningen…

Detta är det andra fenghuang dancong song zhong jag provat och ligger i en högre prisklass än det förra. Dancong är en grupp teer som ligger mig mycket varmt om hjärtat och därför var det extra spännande att få smaka en ny variant. I all ärlighet har den vid första anblick mycket gemensamt med In the Mood for Tea’s lägre grad. Men denna grad är långt mer finstämd och djup. Redan de torra bladen avger en rik, fruktig doft. Och som man kan se på bilden nedan, är det ett även ett mycket vackert te.



Källvattenrik klarhet med subtila inslag av tropiska frukter. Detta inramas med en gedigen rostad ton som jag kopplar till cederträ. Teet värmer, genom qi snarare än genom vattentemperatur, och ekar viskande en lång stund efter sväljning. Som ni märker snålar jag inte på adjektiven. Och jag förbehåller mig rätten att spendera dem som jag behagar. Vilket leder till att vissa teer tilldelas fler sådana än andra. Och det beror endast på mitt personliga tycke.



Jag brygger det som jag brukar brygga dancong, 95 gradigt vatten, cirka 40% fylld gaiwan, korta dragningar. Ett kvalitétsmärke är att det är mycket lättbryggt. Långsamt skalar man av de rostade lagren.



Denna grad av song zhong verkar påverka många entusiaster djupt. Jag känner till ett flertal som anser att det har elexirliknande egenskaper. Jag kopplar istället nektarlika kvalitéer till det.

Det kostar därefter, cirka 300 kr. Men i likhet med alla bra teer i den högre prisklassen är det absolut värt priset. Men det är därför inget vardagste, utan det kräver sin tid och mentala fokusering. Det härliga är att det faktiskt lönar sig att ge högklassiga teer tid. Detta song zhong är inget undantag och bjuder till en kontemplativ upplevelse.

Söndag kväll

Åter en helg har passerat. Det har blivit en del svampplockning, rensning och torkning precis som helgen innan. Det börjar ta sig lite i svamplagret, även om volymförlusten mellan färskt och torkad form är rätt stor. Men det är väl som med te, när det är i torr form så är det även mycket drygt samt förvarings och transportvänligt. Det kanske vore nåt: En svamp-bing..

Inspirerat av deras nya webbshop, blev det även en liten visit på tebutiken Chaikhana som jag bara gått förbi tidigare. Har hört mycket bra om den och dess utbud, även om jag förhållit mig något reserverad inför den då de har haft ett fokus på brittisk-indisk te. Vilket inte varit ett huvudområdet för mig som varit främst intresserad av Kinas teer. Dock blev det provköp av två av deras finaste darjeeling. Mer om detta i senare inlägg. Men jag kan gott säga att jag blev positivt överraskad, både när det gäller te och affär.

Min lilla bit 2002 Fengqing sheng puerh håller på att ta slut. Kanske blir det ett litet besök på In the Mood for Tea nån gång snart...

Teberusad

Sitter mitt i studiestressen och det hjälper inte direkt att man ligger efter. Så egentligen har jag inte tid alls för att blogga. Men jag måste bara uttrycka min stora respekt för de människor som gjort den kvalité av dancong yulan xiang jag har några gram av kvar i min tehylla. Håller på med en session av detta te just nu och ända sen jag först provade det i våras har jag varit ohjälpligt fast. Det är helt klart ett av det absolut bästa teer jag druckit.

Vidare har jag detta te lite som standard för vad som är ett bra te för mig. Det har många egenskaper jag värderar högt hos ett te och ekologiskt på köpet! Men förutom utsökt smak och bra produktion så lyckas detta te med något som jag sällan skådar hos teer överlag: Förmågan att greppa tag om mitt hjärta, friska upp kroppen och ta mitt sinne till nya höjder. Det kanske inte är den högsta graden te eller det mest omtyckta. En del tycker t.om. att det är "so-so". Men för mig är detta en riktig skatt bland teer.

Skörd från skogen

Har precis rensat klart söndagens mycket rikliga svampskörd. Det tog ett par timmar, men det är en väldigt angenäm och avslappnande sysselsättning. Särskilt när man gör det i en lugn miljö med lite te till. Doften från svampen och de trevliga minnena från skogen matchade väl med ett vällagrat sheng puerh från 2000.

Att uppleva te som en helhet

Vi teentusiaster dricker och studerar tekultur av en rad olika skäl och troligen har alla en helt unik och säregen dragning till det. Särskilt fascinerande tycker jag själv, att jag och andra västerlänningar, trots att vi inte växt upp med te som en uråldrig, integral del av kulturen, ändå kan skapa våra egna starka relationer till te, inte sällan med romantiska förtecken.

Jag kan bara tala för mig själv, dock tror jag att följande kan stämma in på flertalet entusiaster. Det som skiljer en entusiast från en ”genomsnittlig” tekonsument är att denne ofta ser hos te, det som andra kanske inte ser. Något magiskt, något lockande för att dra det så långt som nästintill självförverkligande. Det är denna känsla som är början till en kanske livslång passion. Detta kan givetvis hållas sant för entusiaster av andra konstformer och områden. Allt eftersom man förs vidare på sin te-stig, blir landskapet allt mer komplext då kunskap tillkommer som mer än ofta är av detaljinriktad art. Bryggtekniker, bladkvalité, odlingslokaler, tegods, intryckskategoriseringar, sortkunskap, hantverkstekniker, historia och kultur med mera studeras. Men förhoppningsvis kultiveras också hos entusiasten även den andra aspekten av te, som bygger på intuition, ande(känsla) och visdom som ackumuleras genom utövning, det vill säga Gong-fu.

Missförstå mig inte. Detaljkunskap är oerhört viktig, i alla fall för mitt eget teintresse. Ett sinne för kvalité både när det gäller te och tegods, samt optimala tekniker och en någorlunda uppfatting om tillhörande kultur och historia är alla viktiga när det kommer till att få valuta för både den tid och de pengar man lägger ner på intresset. Ur ett miljö-och rättviseperspektiv är det av kritisk betydelse att konsumenten är välinformerad om de produkter den köper. Och i förlängningen även för att utveckla en känsla för te. Personligen är särskilt det kulturella och historiska perspektivet en stor del av charmen hos te. Det är ett stort nöje att studera och debattera dessa aspekter. Hur kan den gamla puerhproduktionen och handeln ha sett ut? Hur skulle det vara att sitta med på en tesession i bergen med forntida temästare som Lu Yu?


Tetävling under Song-dynastin

Jag kan ibland, på sistone allt oftare, känna att den sanna Gong-fu aspekten lätt kan gå förlorad mitt bland alla detaljområden, som inte sällan är konsumtionsrelaterade. Vilken typ av lera är det i denna kanna? Vem har gjort den? Vad smakar detta te; blommor, skog, örter? Hur är bladkvalitén? Och framförallt: Hur motsvarar kvalitén priset? Och så vidare. Frågor som dessa är oerhört viktiga att ställa sig som en del av att studera te. Gong-fu handlar inte om att vara dåraktig, som kejsaren utan kläder. Men när det kommer till att uppleva te, kan de i sämsta fall innebära en disktration. Ett för akademiskt fokus kan lätt få en att förlora greppet på nuet, på den fantastiska, dynamiska tomheten som är verkligheten. Att dricka te. Och jag säger detta trots vetskapen om att det som kan sägas om Dao inte är Dao…

Te är fantastiskt på så sätt att dess utövande är väl lämpat som en form att bevittna och kontemplera Dao. Detta är ingen direkt nyhet i länder som Kina, Korea, Tibet och Japan. Men jag tror att det är viktigt för den moderna människan att återskapa denna koppling mellan inre och yttre, och med avseende på te; mellan utövande och känsla. De teer som tenderar att bli mina personliga favoriter är inte per automatik de av allra högst grad, komplexitet, status eller smakmässig drickvänlighet. Snarare är de dem teerna som slår an på mina inre estetiska och andliga tangenter. Det kan vara ett fantastiskt djup, en lång säregen eftersmak, en handfast karaktär, helande egenskaper eller särskild qi. Eller kanske något som får mig att minnas sådant som jag trodde jag hade glömt, eller sådant som jag ibland föreställer mig långt inne ibland mitt sinnes labyrinter. Faktorerna som bidrar till att ett visst te orsakar detta och ett annat inte är ett ämne för en annan troligen mycket komplex diskussion.

Namnet på denna blogg är Temystik och det är hög tid att jag själv börjar att studera te mer ur ett mer intuitivt perspektiv, inte helt olikt en mystiker som söker att uppleva det ogreppbara genom fysiskt handling. Och med lite tur, kan kombinationen av detaljkunskap och ande, likt höger och vänster hjärnhalva hos en människa, leda till en både inre och yttre tillfredställelse genom att bevittna Dao i all sin djuphet.



För ytterligare artiklar i detta ämne besök gärna den mycket välskrivna och kostnadsfria tetidningen The Leaf. Där finns det många inspirerande artiklar och även en fin liten samling terelaterad konst.

En liten uppdatering

Inte uppdaterat bloggen på alltför lång tid vilket inte bra när man försöker hålla kvar och locka till sig läsare. Fy på mig. Men förhoppningsvis är inte allt hopp ute än. Det kommer en hel del nya inlägg inom en snar framtid. Idé efter idé har poppat upp i mitt huvud, men tiden har inte funnits för att kunna skriva något seriöst och bra. När jag väl hade tid, dvs för 3-4 dagar sedan, då blev jag förkyld istället och inspirationen sänkes rätt rejält. Men nu är jag nästan fullt återhämtad, tack vare vila och jag inbillar mig, den ordentliga mängd värmande puerh jag druckit under tiden. En del har hänt sedan jag skrev sist. Jag har köpt ett litet antal nya teer, varav 2 gröna puerh och ett high-end dancong. Dessutom har jag i present fått en aqua grad-vattenkokare samt lite te och en fin ny tillbringare. Sedan har det provats te lite till höger och vänster.

Under tiden har en hel del funderingar kommit upp som jag gärna delar med mig av och kan förhoppningsvis inbjuda till diskussion. På vilka olika sätt förhåller sig tedrickare till te och varför? Vilka fördelar och nackdelar innebär ett ökat intresse för högklassigt te och därmed ökad efterfrågan? Tekniskt och akademiskt kunnande vs gong-fu, känsla och ande? Kommersialism vs hantverk och kärlek för te? Hälsoaspekter på te. Vem är egentligen mästare eller expert?

Dessa ämnen kommer att skrivas om inom kort, så jag hoppas att ni håller tillgodo så länge med en kopp virtuellt te.

All in this Tea - En film om te

Äntligen en dokumentär om Kinas teer och allt som hör till! All in this Tea från 2007, regisserad av Les Blank och Gina Leibrecht, tar oss tillbaka till 1997 när filmteamet fick följa med teexperten David Lee Hoffman till Kinas teregioner för att hitta några av de bästa främst ekologiskt odlade teerna. Ganska snart möts David av motvilja från branschpersoner att uppfylla hans önskemål och framförallt: att samarbeta och handla direkt med teodlaren. Som tur är lyckas David stå på sig, kompromisslöst, och lyckas på olika sätt att få kinesiska byråkratiska tehandlare att lyssna på honom och hans rekomendationer kring odling, marknadsföring och kvalité. Detta varvas med olika mer eller mindre kända tepersonligheter från USA och Kanada som berättar om olika aspekter av kinesiskt te och tekultur.



Filmen belyser ett flertal viktiga ämnen inom tevärlden, särskilt med avseende på Kina. Hur ska man lösa alla miljöproblem som nu drabbat teodlingarna i Kina, som jordförstöring, minskad biodiversitet, försämrad kvalité, överproduktion, tveksamma arbetsförhållanden, undermåliga priser och inkomster för flertalet småskaliga teodlare...?
Jag anser i likhet med Hoffman att man inte bara kan dricka te och strunta i konsekvenserna för människa och miljö.

Jag tror att det är jätteviktigt att bevara den kinesiska traditionen av småskalig, hantverksmässig teproduktion och givetvis helst utan kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel. Och det enda sättet detta kan åstadkommas är genom att lyfta fram teodlaren och temästaren så att mer av pengarna stannar i deras fickor. Jag hoppas att det nån gång i framtiden, helst snart, kommer att stå vilken odlare och vilken temästare som gjort just det teet du köper. På senare tid har fler och fler konsumenter i väst efterfrågat härkomstmärkning på te. Varför inte märka teet med namn på odlare och producent? Jag tror absolut inte att det är omöjligt. Det görs till och med på vissa ställen, som internetbutiken Seven Cups till exempel.



Ekologiskt, hantverksmässigt, småskaligt te skulle i förlängningen kunna leda till en ökad uppskattning för hantverket och te över lag. Ju mer man lär sig om te, både teoretiskt och intuitivt, utvecklar man en respekt för det. Istället för att tanklöst hälla i sig mängder av tveksamt te så uppskattar man istället varje intryck och nyans i denna fantastiska dryck. Kommunicera med teet.

All in this Tea är cirka en timme lång men skulle kunna vara minst dubbel så lång. David Lee Hoffmans erfarenhet är så otroligt stor och som teintresserad vill man absorbera så mycket av den som möjligt. Jag själv ställer mig frågan: Hur kan han känna skillnaden på te som odlats med kemikalier och sånt som odlats ekologiskt? Vad är bra te för honom? Han också skulle säkert kunna fylla en hel film till med terelaterade anekdoter från hans resor i Asien.

David Lee Hoffman är sannerligen en av vår tids stora tepionjärer!

Meishan jinxuan extra rostad 2007

Egentligen hade jag tänkt vänta lite med att gå till min lokala tebutik tills att den nya Kinaleveransen kommit, men det blev iallafall hela två besök denna vecka. Första gången var det någon som skulle köpa present till någon annan och inte helt oväntat fick jag uppgiften att agera inköpare hos teaffären. Efter det var det ett sambesök med min mor som skulle köpa på sig lite te inför avresan till utlandet. Hon fick det hon ville ha, men jag tycker nog att det var synd å hennes vägnar att jasmine pearls inte kommit in än.

Jag som hade tänkt hålla mig från att köpa något greps av köplust då min flickvän köpte ett jasmine silver needle. Då fick det bli förra årets skörd av Meishan jinxuan extra rostad, som jag även fick till lite "extrapris". Har tidigare provat meishan jinxuan standard rostning när det var relativt nyskördat, vilket var både gott och bra pris på. Nog för att många taiwanesiska oolong är gräddiga, men med jinxuankultivaren talar vi påtaglig gräddighet som utan att överdriva kan sägas vara en av teets huvudkaraktärer. Det har även inslag av parfymerade blommor och rik sötma.

Den extrarostade kvalitén valde jag, då jag drog slutsatsen att det på grund av den extra rostningen borde ha förlorat minst på att köpas ur säsong. Taiwanesiska oolong, med vissa undantag som Bai hao (Oriental beauty), liknar grönt te på så sätt att fräschören bär upp mycket av teet. Taiwanesiska oolong som Li shan och Ali shan är oerhört milda, krispiga och subtila, då de är väldigt lättrostade och lättoxiderade. Det medför även att deras hållbarhet är mycket kort och förvaringskänsliga. Men för att komma tillbaka till titel-teet...

Försäljare: In the Mood for Tea
Bryggkärl: 90 mL gaiwan
Mängd te: Lätt täckt botten på gaiwan.
Vattentemperatur: ca 95 grader

Jag använder volymmässigt ganska lite te när jag brygger taiwanesiska rullade oolong, då de sväller väldigt mycket under bryggning. Ofta rymmer en "kula" ofta 2-3 blad och en knopp. Detta kan jämföras med flertalet Guangdong- och Wuyioolong, som är ett blad vart för sig. Sedan kan taiwanesiska gröna oolong vara lite svårsmälta ibland och ge lite sur mage, vilket är ytterligare en anledning för mig som syrakänslig att dosera mer sparsamt.

Klar och fyllig gul färg.



Smak och arom:

Denna kvalité lutar till skillnad från standardkvalitén mer mot gräddkola, knäck och toffe men har behållt mycket av den påtagliga blommaromen. Rostningen ger teet inslag av råsocker, med mindre örtig smak än den lättrostade.
Meishan jinxuan extra rostad 2007 håller att bryggas cirka 6 gånger. Den femte tyckte jag var den sista optimala bryggningen och från och med den sjätte bleknar det rätt rejält i mina ögon.


Teet består av relativt intakta blad, 65-70% kanske? De känns tunnare än t.ex. Ali shan 2007, men det kan bero på både skillnader i odlingssätt och produktion






Jag tycker att teet är ett helt ok taiwanoolong för priset som är 100 kr hektot (Taiwanoolong är ofta dyrare än de från fastlandet). Det är lättbryggt och väldigt aromatiskt. Dock lutar det väldigt mycket åt konfekthållet vilket ger en mer ungdomlig, insmickrande känsla, snarare än elegans. Det saknar för mig åtråvärd torr avslutning, vilket tydligen är karaktäristiskt för jinxuankultivaren. En torr avslutning ramar, enligt mig, in ett bra te och är viktig för teets balans. Undrar vilka kulturella skilnader mellan Taiwan och det kinesiska fastlandet som gör att dessa två regioners tepreferenser skiljer sig så markant. Förvisso har Anxioolong mycket gemensamt med den taiwanesiska traditionen. Dessutom är det lite sådär för min mage, dock ingen magsyraattack som jag tidigare fått av jade oolong och lågrostat tie guan yin. Med Meishan jinxuan jag upplever dock inte något direkt obehag, kanske på grund av kvalitén och rostningen, men troligen även bryggtekniken.

Hoppsan!

Ibland går det vilt till i tevärlden. Här är sommarens klavertramp. Men man blir väl flinkare med tiden hoppas jag...

Tappade ett tungt gaiwanlock på kannan när jag använde en större gaiwan som jag är lite ovan vid.



Här vet jag inte riktigt vad som hände..men har försökt med lim.