Feng huang dancong song zhong

Har haft vissa problem med internetuppkopplingen de senaste dagarna, så eventuella bloggplaner har fått vänta tills idag. Har inte kommit över nåt nytt på länge, men det finns några sorter som jag tidigare köpt som förtjänar lite uppmärksamhet. Ett av dessa är ett fenixoolong, närmare bestämt fenghuang dancong song zhong, från In the Mood for Tea.



I likhet med det förra dancong-teet jag tidigare skrivit om kommer även detta te från fenixbergen i Guangdong och behandlas följaktligen i den traditionen. Som vanligt med feng huang dancong-teer så odlas dessa på buskar som ser ut som små träd. Det oxideras till cirka 40% (rätta mig om jag har fel) och sedan rostas det relativt mycket så att teet antar en rödbrun färg. Namnet antyder koppling till Song-dynastin, troligen att teet kommer från tebusksorter som tagits fram under denna period. Det finns säkert song zhong buskar som har varit i livet sedan song dynastin, men te från dessa buskar torde vara både mycket kostsamt och ovanligt.

Själva teet finner jag vara ganska likt ett dancong som heter mi lan xiang, eller honungsorkidé doft. Dock är song zhong mer aromatiskt, men även med mer ”bite” som är så typiskt för många dancong. Trots att denna grupp teer har sitt namn från fenixbergen, så upplever jag att det finns något av en eldig fenix i dessa teer, i synnerhet song zhong. Man måste alltså närma sig teet med extra närvaro och timing. Det vill säga, 95 gradigt vatten, mycket snabba dragningar, 40% blad och höga hällningar. Drar det för länge så klöser det ifrån med en påtaglig skarphet. Jag har upplevt nästan rusartade symptom när jag druckit flera koppar för starkt och överbryggt dancong. Vad exakt det beror på vet jag dock inte.

Trots att jag fotat teet i denna kopp, tycker jag att en högst hälften så stor kopp matchar bättre.


Men hur som helst föredrar jag att brygga det korrekt, där dess fruktiga, söta karaktär kommer fram. Väl bryggt, är har teet tydliga inslag av frukt och honung, och man kan skönja persika, men inte så tydligt som många verkar tycka. Jag upplever även vissa inslag av ceder hos song zhong. Ceder/träarom är nästan alltid ett plus i min bok. Smaken är fyllig och tydligt söt, som av frukt med en rund rostad känsla som följs av den karaktäristiska dancong-kicken samt en avslutande torrhet.

Då det är mycket aromatiskt bryggs det bäst i gaiwan eller äggskalstunna gong-fu kannor på chaozhou manér. Jag tycker att ganska små koppar passar bäst till detta te, då det är ganska koncentrerat. Dessa små koppar tycker jag kunna leverera starkast luktupplevelser. Detta dancong song zhong håller i cirka 5 bryggningar, sen smakar det mest som sött vatten. Liknande fenomen med avtagande arom efter 5-6:e bryggningen förekommer hos många oolong, som t.ex. dancong yu lan xiang, men till skillnad från song zhong, upplever jag yu lan xiang ha en mycket mer påtaglig ”qi” vilket gör att det fortsätter att vara intressant upp till 11-12 bryggningar.

Detta tror jag delvis kan härledas till bladkvalitén. Hos det dancong yu lan xiang jag provat är bladen större, tjockare med mycket mer betonade vener vilket tyder på en livskraftig, djuprotad tebuske. Rostning bidrar visserligen till att göra bladen skörare i uppblött tillstånd, men hos dancong song zhong är bladen jämförelsevis mindre, skörare och tunnare, utan speciellt tjocka vener.

Har för mig att denna bild föreställer några bryggda song zhong-blad:


Detta dancong song zhong är ett trevligt te, då det är mycket aromatiskt och fruktigt vilket jag personligen uppskattar, men är dessvärre ganska känsligt för bryggningsmissar. Jag inbillar mig till och med att vädret kan påverka utfallet på bryggningen. Det besitter också en viss ”kick” som passar väl när man är på humör för det.

Paris

Har varit i Paris i några dagar vilket är en förklaring till att det inte varit några inlägg på sistone. Paris har ett visst mått av tekultur, då det finns en hel del butiker som säljer te och tetillbehör, men även ett stort antal ”salon de thè” som kan återfinnas i de flesta kvarter.

Då Paris är svindyrt att båda fika, äta ute och shoppa i (för det mesta), blev det långt mer tittande än köpande, vilket i och för sig inte är fy skam. Alltid intressant att kunna jämföra utbudet där med utbudet hemma i Stockholm. En av teaffärerna i närheten av vårt hotell i Montmartre, Neo T Maison de Thé, hade ett ganska brett utbud av teer och tillbehör för sin lilla storlek. De hade främst kannor och koppar av japanska typ, men även en liten mängd kinesiskt gods. De hade många kinesiska och japanska gröna teer, men även en del generiskt puerh i småkakor, troligen shou puerh. Det hade varit kul att köpa nåt, men då ett halvt hekto mediokert longjing kostade runt 200 kr, tyckte jag inte att det verkade prisvärt när In the Mood for Tea i Stockholm håller mycket bättre prisnivå.

Andra butiken var större och hette Galerie Endora Maison de Thé. Denna butik specialiserade sig på kinesiskt te och tegods. På typiskt svenskt manér gick jag aldrig in i butiken, då den var i princip tom, utan tittade endast i skyltfönstren. Men det var nog lika bra, för här var priserna ännu högre än på det förra stället. 30 gramspåsar såldes för 30-40 euro och tillbehören gick på flera hundra till några tusen kronor styck. Samma grejer som jag sett gå på en tiondel av priset hos kinabaserade försäljare. Visst, frakt, hantering och moms ska ju räknas in när man köper i butik men det är ändå rejält pålagt på priset.

Men det var kul att se att utbudet på tegods var så stort, större än jag någonsin sett i Sverige. För att summera: Paris har ett brett utbud av tesalonger och teaffärer för entusiasten, men var beredd att betala Parisiska priser (läs överpris).

Tie luohan wuyi yancha

Jag har funderat fram och tillbaka kring huruvida jag ska skriva om detta oolong nu, eller om jag ska vänta till vintern som kanske är en mer passande årstid. Men detta te är så mångsidigt och jag har svårt att hålla mig.

Tie luohan är ett si da ming cong precis som da hong pao som jag tidigare skrivit om. Detta te var ett av de första oolong jag kom i kontakt med och banade väg för ett intresse för högklassiga kinesiska teer. Fler sorter provades och jag fick ett tycke för da hong pao, vilket gjorde att järnarhaten glömdes bort något.



Jag bestämde mig dock för att komplettera Wuyi-kvartetten i tehyllan och köpte mig ett halvt hekto som var det enda som plånboken tillät för tillfället. Väl hemma med en kopp i handen insåg jag att jag underskattat detta te och att jag i framtiden ska sträva mot att alltid ha det i lager. Senast idag kompletterade jag med ytterligare ett hekto, då det förra halvhektot gått åt och affären har stängt hela juli. Man måste ju ha till sommaren också! Sådan är entusiastens förbannelse; det ekonomiska blir ibland sidosatt, på gott och ont.

Nu till själva teet. Tie luohan är ett högoxiderat, högrostat oolong vilket ger det en rik och fyllig karaktär. Detta tie luohan är från In the Mood for Tea, produktionsår okänt, skörderegion Wuyi, Fujian. Mina bryggparametrar för detta te är 90 ml gaiwan, 50% blad, 95 gradigt eller uppkokt vatten och kort dragningstid som brukligt, dock något längre än dancong. Senare bryggningar, runt 5-6, får gärna dra 20+ sek längre. Tie luohan är ett mycket lättbryggt te som är svårt att brygga över.

Teet har en påtaglig, omisskänlig chokladarom med inslag av sandelträ. Smaken är tydligt söt och klar, med en trevlig lätt avslutande torrhet. Detta te smeker magen, vilket säkert kan härledas till det väl utförda rostningen. Jag tror även att tie luohan är mer rostat än da hong pao, vilket syns på de bryggda bladen som är klart mindre gröna.



Detta parti uppfattar jag som rostat med god hand. Rostningen bidrar mycket till teets mjuka och stabila karaktär och ger det lång hållbarhet i förvaring. Det är dock inte ovanligt att stöta på högrostade wuyiteer som är närmast brända och, som bloggaren Teamasters en gång uttryckt det, "bär en smak av ciggarettfimp". Överrostade teer kan ge en känsla av obehag eller till och med illamående. Men visst, det finns säkert de som uppskattar den typen av rostning.

Detta parti består av hyfsat intakta blad, vilket alltid är trevligt och särskilt beundransvärt hos teer som fått utstå mycket rostning och oxidering.



Tie luohan är ett av mina absoluta favoritteer, men får tyvärr ofta stå i skuggan av mer kända yancha som da hong pao, shui xian och rou gui. Vilket enligt mig är oförtjänt. Särskilt då jag upplever det besitta nästintill medicinska egenskaper då det aldrig ger oönskade bieffekter och kan kurera alla möjliga hälsoproblem, särskilt vid överätning och kallhet. Hållbarheten under bryggning är väl det enda jag kan klaga på, då det håller att bryggas cirka 4 gånger med full stryka. Sedan falnar det något. Dock kan man fortsätta att brygga det upp till 10-11 ggr. Färgen håller i sig, men smaken utvecklas istället till en trevligt söt, något tunnare bryggd.



Tie luohan besitter nästan mystiska och romantiska egenskaper i min mening. Det är inte insmickrande, med lättköpta ljusa blommnoter. Jag finner det mycket svårt att beskriva den känsla som teet ger mig, men den kan säkert likställas med den känsla av stabilitet, genuinitet och nobilitet som fin gammal puerh inger. En av de absolut bästa representanterna för Wuyitraditionen.

Steamed green

Detta skall vara årets skörd, men huruvida det är skördat före eller efter qingming anges inte, inte heller dess odlingsregion. Namnet likaså är tämligen generiskt. Med detta sagt måste jag säga att detta är ett av de bättre gröna teer jag druckit. Det är som namnet anger ångat, istället för pannrostat vilket ger det en havsartad karaktär med inslag av umami och utan starkare nötarom.

Japan är mer känt för sina ångade teer än Kina. Dock har denna metod sitt ursprung i Kina, i likhet med chanoyu cermonin som har sitt ursprung i Song-dynastins teberedningsmetod. Varför japanerna nästan endast ångar sina gröna teer och kineserna nästan endast pannrostar sina vet jag inte. Kanske är det så att de ångade teernas umami-karaktär passar den Japanska gommen, som traditionellt intar mycket mat från havet och tamari sojasås. Jag har provat några olika senchateer i olika prisklass, men tycker att steamed green har ett visst övertag då det är renare, mjukare och mycket mindre smuligt. Detta lu cha är mer subtilt och elegant än gaoshan xiangcha som jag tidigare skrivit om.

Aromen är örtig, nästan blommig och smaken klar, med ett lätt inslag av umami och hav. Betoningen ligger på ”lätt” då det inte är lika starkt havsmakande som viss sencha som nästan smakar fisk, vilket min flickvän benämnt som ”fishy tea”. Bladen är större än hos många tidiga gröna teer som ibland består av endast knoppar eller små blad. Dessa blad är istället nästan lika stora som standard oolongblad.



De är dessutom ovanligt intakta och fjuntäckta, vilket gör att man bör hälla ganska varsamt för att inte det ska bli grumligt. Att hälla varsamt är förövrigt bra vid bryggning av alla späda teer, då man undviker skarphet som kan ta över de mer subtila aromerna.



Mina bryggparametrar är 85-90 gradigt vatten, 40% blad av gaiwanvolym då teet är luftigt samt snabba dragningar. Det kan bryggas cirka 3 gånger. Färgen på bryggden är ljus, med vissa turkosa inslag och faller ljuset rätt är det vackert att se bladfjunen glittra lätt i vattnet. Steamed green är trots sitt något generiska namn, ett av de bättre gröna teer jag druckit. Jag uppfattar det dessutom som betydligt mildare mot magen.

Pre-qingming Gaoshan xiangcha

Namnet, som betyder nåt i stil med "väldoftande höglandste", avslöjar till viss del dess egenskaper. Det finns enligt uppgift vissa likheter mellan detta och Tianmu green. Nu var det väldigt länge sedan jag senast provade Tianmu green, men så vitt jag minns är både bladens utseende, samt teets allmänna karaktär tämligen lika. Dock kan jag tänka mig att detta fräsha pre-qingming te är klarare och dess aromer mer betonade.

Qingming är för er som inte känner till det, en festival i Kina för att hedra de som gått bort. Gröna teer som plockas före festivalen anses vara allra bäst. Teets torra blad ser ut som små flagor och består av halvintakta till intakta blad.




Aromen är relativt påtaglig med starka inslag av kastanj och örtighet. Det är fylligt och väldigt sött i jämförelse med de teer jag är van vid att dricka. Det har ganska starka inslag av ångkokta, gröna grönsaker.

Trots att det är ett grönt te, uppfattar jag det ändå som ganska koncentrerat. Personligen kan jag ibland bli lite sur i magen av vissa väldigt lågoxiderade, lågrostade teer så jag doserar ganska sparsamt och dricker varken på tom mage eller direkt efter måltid.

Mina bryggparametrar är att endast lätt täcka botten av gaiwan med ett tunt lager, 85 gradigt vatten och rätt snabba dragningar. Det kan bryggas ungefär 3 gånger. När man brygger gong-fu kan man gå lite högre i temperatur, iallafall när det är högklassiga gröna teer. Kom ihåg att locket på gaiwan ska vara av under bryggning. Pre-qingming gaoshan xiangcha är prisvärt och mångsidigt, men inte alltid 100% behagligt för min mage.

Preludium till kommande inlägg :)

Nu har jag tagit mitt eget råd och införskaffat lite säsongsfärska gröna teer. Jag är som tidigare nämnt ingen stor fantast av gröna och vita teer, då mitt hjärta ligger hos de något mer chi-starka, complexa oolongteerna som dancong och yancha. Men det finns något speciellt med att köpa te i säsong, i synnerhet om hållbarheten är begränsad som hos grönt te. Jag tog alltså en sväng förbi In the Mood for Tea och köpte Steamed Green och Gaoshan Xiangcha, givetvis förpackade i lufttäta påsar. När man öppnar en sådan påse med färskt grönt te, möts direkt man av en rik och fräsch arom. Många som tycker att grönt te smakar tråkigt gammalt hö har troligen provat te som kommer från ställen där man har sämre koll på produktionsår, skördeperiod och korrekt förvaring.

Nattankar om dagens temarknad och puerh

Har som vanligt en ledig kväll surfat omkring på en hel del kända tebloggar och teförsäljarsidor angående ett visst ämne: Puerh. Av någon anledning finns det otroligt mycket lektyr i detta ämne. Egentligen är det lite konstigt. Så vitt jag vet är oolong ett tekniskt sett mer komplext te; gult te är historiskt känt som ett mycket arbetskrävande tributte, varför denna rush kring puerh?? Mycket kommer ner till en enda sak: Pengar.

Puerh, som historiskt sett inte åtnjutit särskilt stor vördnad, är i dagsläget den hetaste tegenren i tevärlden. Drastiskt ökad köpkraft i sydostasien, men även ökat intresse för kinesiskt te i väst har gjort att puerhpriser har stigt snabbt, konkurrensen om kvalitativ maocha har skjutit i höjden samt att det bokstavligen sprutar ut "subpar" puerh på marknaden.

Då puerh kan vara, och ofta är, en kostsam historia är det därför av största vikt att konsumenten är välinformerad för att inte bli snuvad på sina pengar. Vilket är mycket lättare sagt än gjort. Undertecknad, tenovis av den lägsta rangen, känner mig ofta mycket frustrerad inför denna lockande, spännande värld. Jag vill i likhet med många andra i min situation, börja samla, dricka och studera puerh men upplever att det är som att ge sig in i den tätaste av djungler. Student som man är har man dessutom bra mycket mindre ekonomiska resurser än de flesta. Så är bra puerh helt utom räckhåll för mig? Jag tror inte det. Jag skulle sannerligen kunna köpa high-end puerh om jag ville. Men det vore kanske inte så förnuftigt, särskilt då jag är oerfaren puerhdrickare. Man måste ju äta också.

Jag är villig att betala bra för högkvalitativa teer, men det blir svårt att tävla mot köpstarkare personer på samma marknad. Affärsmännen som köper high-end puerh köper näsdukar som är kostar mer än vad jag har i csn. Det vore spännande att ge sig in i puerhvärlden, men jag tar det med ro.

Å andra sidan har det enorma intresset för puerh, kanske gjort att intresset för andra genrer minskat något (rätta mig gärna om jag har fel). High-end oolong som oldbush dancong och fina klippoolonger från wuyi, går inte alls lika högt som motsvarande kvalité sheng puerh. High-end taiwan oolong ligger dock lite på gränsen, då dessa kan vara rätt dyra. Vilket är tur för mig då jag är ett stort fan av dessa två oolongkategorier. Som det ser ut nu är det alltså dessa som kommer att bli min melodi i framtiden, samtidigt som jag smyger runt lite i puerhträsket.

På tal om det kommer det snart ett inlägg om Tie luohan, ett wuyioolong som smakmässigt är en nära mystisk upplevelse. Kanske borde spara inlägget till en svalare årstid, då det är grönt och gult som gäller nu, men jag har svårt att hålla mig. Tack för ikväll och godmorgon.

Gult och grönt

Sitter med en kopp av årets pre-qingming mengding huangya och njuter av sommarkvällen. Ikväll smakar teet otroligt gott. Jag tror jag lyckades särskilt väl med denna bryggning. Den är fyllig och ren och svalkande i värmen. Denna gång la jag endast ett tunt lager i botten av gaiwan, var försiktig med vattentemperaturen (dvs runt 80 C) och snabba dragningar, nästan som dancongoolong.

Gult te och grönt te är i säsong nu och passar väl med det varma vädret, då dessa teer anses vara kylande. De är dessutom som fräschast nu. Så om ni ska inhandla gröna och gula teer, gör det nu. Företrädesvis på In the Mood for tea, som tagit in en del nya sorter för säsongen.

Tehyllan

Här kommer en bild på tehyllan i dess nuvarande tillstånd. Förhoppningsvis kommer den att fortsätta utvecklas. Bilden är lite halvsuddig, vilket kan bero på att det aldrig blir riktigt ljust så långt in i rummet. Allt här är inte mitt, men jag har fått "förvalta" det tills vidare.

Zhongshan campher scent 2003/2004

Detta var det första puerh jag provade. Jag hade tidigare läst om puerh och kände till grunddragen. Fick provsmaka och den otroligt spännande smaken gjorde att jag nappade direkt. Jag köpte en 120 grams bit av tekakan. Drack av detta te och fördjupade mig i puerhvärlden på bloggar och forum.



Detta te är ett sheng puerh som enligt uppgift är från 2003 eller 2004. Några år på nacken, men ändå rätt ungt mätt med puerhmått. Min nuvarande, dock ringa, kunskap om puerh säger mig att det har förvarats på en tämligen fuktig plats då dess patina och grad av lagring är väl långt gången med tanke på dess ringa ålder. Kakan är mycket hårt pressad och har hittills inte lyckats bryta upp teet utan att skada tebladen. Mr Chan Kam Pong, känd online som Cloud och världkänd puerhexpert visar i en video hur man bryter en sheng discus och där är kakan kompakt, men spröd. Puerhkniven penetrerar lätt hela bingkakan. Han lyckas bryta loss bitar med hela fina blad. Detta är inte möjligt med detta te. Istället får man flaka av lagom stora bitar.

Mina bryggparametrar är: 90 mL gaiwan, uppkokt vatten och snabba dragningar som brukligt med oolong. Dock slänger jag de tre första bryggningarna och teet blir som bäst från och med bryggning fem. Teet har en trevlig, skogartad arom, med starka inslag av cederträ. Det kan även skönjas en kalkstensartad arom vilket jag ser som ett resultat av förvaringen. Gaiwanlocket avger en fräsch rökighet. Smaken är fyllig och söt, dock med en något sträv konsistens, vilket inte är riktigt angenämt. Bryggden är hyfsat klar, men med en hel del småsmul. Smaken dröjer sig kvar länge.





Det kan bryggas många gånger, vilket är trevligt. Jag gillar sötman och det tydliga cederinslaget, samt teets goda hållbarhet. Dock är det något kärvt för magen, särskilt om man dricker mycket på tom mage. Det är något för smuligt och kompakt för min smak, då jag gärna ser att tebladen förblir intakta. Särskilt när man talar om ett 4-5 år ungt sheng.

Slutligen vill jag kommentera namnet. Mina eftersökningar gav inga resultat på Zhongshan campher scent 2003 alt 2004. Zhongshan förefaller inte vara något särskilt känt berg. Vidare anges inte fabriksnamnet, t.ex. Haiwan, Mengyang gyoyang, Menghai etc. Att teet kommer från Yunnan säger kanske inte så mycket då i princip all puerh kommer från provinsen. Lagringsort vore också av värde. Att denna information sällan anges i västerlänska tebutiker är troligtvis inte av illvilja hos de annars seriösa tehandlarna. Det har troligtvis att göra med att denna information helt enkelt inte inte efterfrågas av konsumenten. Vilket jag hoppas det blir ändring på i framtiden för både handelns och kosumenternas skull. Men då konfronteras man dock med förfalsknings- och misinformationsproblematiken istället, men förhoppningsvis borde ett väldunderättat tecommunity kunna hantera detta.

Zhongshan campher scent 2003/2004 är ett kul intro till sheng puerh men jag hoppas på att stöta på mer högklassig sheng i framtiden. Det vore särskilt spännande att få tag på stenpressad, wild arbor/ekologisk, vällagrad sheng.