Snart ett nytt år

Det är endast några timmar kvar tills år 2008 tar slut och 2009 tar sin början. Mycket te har både druckits och provats genom året som gått, tekniker har finslipats och kunskaper förvärvats. Jag kan bara hoppas att nästa år blir minst lika bra som det föregående. Om ett litet tag ska jag åka ifrån Stockholm för att fira nyår i en annan stad och ska strax dricka upp den sista koppen av itmft's rou gui. Som för övrigt är en ny favorit. Butiken har lyckats välja ett mycket bra plantage för flera av deras klippteer och bör helt klart försöka hålla kontakten med det.

Ett nytt år innebär även en ny vårskörd för en massa fina teer. Vem vill missa årets färska gröna teer som kommer i början av våren? Det blir säkerligen något att se fram emot! Nu säger klockan att jag strax måste gå.

Gott nytt år önskar jag er alla och hoppas på ett spännade te-år 2009!

Vardagsäventyr i te

Äntligen lite skrivtid nu när det är en kort tids paus i studierna under julen. Jag besökte In the Mood for Tea i två omgångar i veckan som gått. Egentligen har jag inte råd att storshoppa då jag sparar ihop fickpengar till en Afrikaresa, samt måste köpa julklappar till de nära. Men när sambon köpte en ny jättefin gaiwan kändes det som jag också ville inhandla något nytt tegods, vilket jag inte gör så väldigt ofta tycker jag.

Min sambo's vackra gaiwan


Den första gången blev det en fin liten vit porslinskanna med lite bronsgods ”Shang dynasti-inspirerad” stil. Även lite välsmakande keemun golden plume, rekommenderas varmt, fick följa med hem.

Kannan var både prisvärd och bra, men efter att ha provat den en gång så kände jag att denna bryggmetod inte riktigt var för mig. Istället fick jag byta till en fin handmålad gaiwan som jag är mycket nöjd med. Jag tror att jag är mer en gaiwanperson än en kannperson faktiskt. Om jag inte brygger grönt puerh i zishakannan förstås! Porslinskannor är dock bra att brygga alla teer, i synnerhet svarta teer, förutom oolong och puerh då kanske. En sådan här elegant gaiwan är också utmärkt att dricka teer ”grandpa style” med, det vill säga, lägga i lite lagom med blad, hälla på vatten och dricka direkt ur och späda allt eftersom. Något jag ofta gör när jag studerar.





Mellanskillnaden vid bytet använde jag till att provköpa lite av butikens rou gui, vilket var mycket trevligt och prisvärt; faktum är att jag sitter och dricker det medan jag skriver detta. Jag fick även min trasiga tebricka i bambu ersatt med en något mindre, mycket fin sådan i trä i gammaldags kinesisk stil.



Jag är mycket nöjd med den. Och vilken service från butikens, In the Mood for Tea, håll! Om bara fler tebutiker hade så här bra service.

Skillnaden mellan min nya gaiwan och de små basgaiwaner jag använt förut är verkligen påtaglig. Jag gillar gaiwanens vida, något grund utformning. Helt i min smak. Jag producerade även några enkla ord om mitt tycke för detta bryggkärl.

En gaiwan är som Dao, rund, utan början eller slut. En gaiwan är både monastisk enkelhet och rafflande elegans på samma gång. En gaiwan döljer inte teet, utan visar upp det, likt månen i en sjö på kvällen.

Jag fick även det stora privilegiet att få smaka ett mycket dyrbart da hong pao från samma plantage som butiken tar sitt qi lan, rou gui, shui xian och da hong pao ifrån. Jag tror det hette något i stil med ”clear water fragrance”. Egentligen kan man känna en viss skepsis inför ett oolong som kostar cirka 2000 kr hektot. Med det är ju ändå da hong pao, ett legendariskt te, vi talar om här. Och kvaliteten är verkligen kännbar. Teet var rent och klart som källvatten och doftade rikt av orkideer. Rostningen tordes vara mycket försiktigt gjord. Orkidéaromen svävade runt som en dimma i både mun och näsa långt efter sväljning. Det är svårt att beskriva, både subtilt och tydligt samtidigt. Jag med studentekonomi är nog inte en trolig målgrupp för te i denna prisklass, men skulle jag säga att det är värt det? Ja, om man har pengarna. Men jag är glad att få ha tagit del av denna upplevelse; nu vet jag hur ett riktigt high-end da hong pao smakar! Fick även smaka ett av årets vinterskörds gaoshan oolong från Taiwan och ett oriental beauty som verkar komma i början av nästa år. Gaoshan oolong i all ära, men det var oriental beauty teet som charmade mig denna gång. Jag antar att det har att göra med personlighet och preferens.

Snart kommer det förhoppningsvis några ord om keemun golden plume och det rou gui jag köpte. Trevligt tedrickande!

En tråkig sak och en rolig

Jag upptäckte till min besvikelse att tebrickan jag köpte för några få månader sedan hade fått tre sprickor i bottnen.



Det droppar cirka varannan sekund vilket blir ganska mycket vätska efter ett tag. Jag visste i och för sig att tebrickor helt i trä/bambu tenderar att spricka med tiden, men inte så här fort. Sånt är livet antar jag. Så nu blir det istället att brygga såhär, vilket i och för sig inte är fy skam:



Iallafall tills att jag lyckas laga sprickorna med silikon eller vad som nu kan tänkas fungera. Tänk på det när ni köper brickor, att har dom inte plastbehållare och är helt i trä, finns det en sannolikhet att de spricker någon gång i framtiden. Det beror givetvis på kvalitén också.

På det positiva sidan så införskaffade min sambo en fin ny gaiwan idag som jag fick låna till att brygga ett mycket fint höstskörds tie guan yin. Jag ska nog köpa mig en lyxigare variant snart, men den jag hade ställt in mig på hade någon annan dessvärre köpt. Jag kollade in en fin liten porslinskanna, men funderade över dess användsningsområden. Vad tror ni? Vad är fördelarna med att använda en liten porslinskanna när man kan använda gaiwan och zisha-kannor? Jag antar att porslinskannor, iallafall den, är något mindre ömtåliga vid transport än sköra gaiwaner..

Uppdrag granskning om te: Tankar och synpunkter

Uppdrag gransknings reportage om te som sändes i förra veckan väckte flera viktiga tankar. Texter om te har redan skrivit flera reflektioner kring programmet. Själv kom jag att tänka på flera saker.

Att reportaget är polemiskt är kanske inget överraskande, som vanligt med uppdrag granskning. Uppenbart är att tearbetare i tredje världen lever under mycket svåra förhållanden med skandalöst dålig ersättning för sina ansträngningar. Med det sagt så tyckte jag att man missade ett flertal mycket viktiga punkter i sin kritik av dagens teindustri, i synnerhet med avseende på rättvisemärkt. För det första tycker jag att man lade alldeles för mycket ansvar på rättvisemärkt, som om det var deras fel att situationen är som den är. Och visst, deras kontroller är något för slapphänta. Och de är för liberala i sin märkning, nu när märket är så populärt bland konsumenter. Därför blir jag lite skeptisk när jag ser mycket billigt rättvisemärkt te på t.ex. Lidl.

Grundproblemet för mig är inte huruvida teer är rättvisemärkta eller inte, eller märkta överhuvudtaget. Istället borde man fråga sig vilket typ av teproduktion det rör sig om. För er som är mer intresserade av te som kolonial och post-kolonial ”cash-crop”, rekommenderar jag boken Green gold av Alan och Iris Macfarlane. I princip alla teplantage utanför Kina, Japan och Korea startades som en konsekvens av britternas koloniala mål att kontrollera, standardisera och forma den globala teproduktionen efter sina önskemål. Britterna ville inte acceptera att det handelsmässiga övertag om te som Kina först hade. De ville ha billigt och mycket te, kosta vad det kostar. Därav opiumkrig, konfliker i Assamdalen och annat mänskligt lidande.
Britterna ansåg att den småskaliga, hantverksmässiga produktionen som ägde rum på Kinas teodlingar var alldeles för oförutsägbar och dynamisk. Här ville man ha standardisering och en säker, billig, expansiv produktion. Denna utgångspunkt fortsätter än i dag i postkoloniala teländer som Indien, Sri-lanka, Kenya med flera. För mig är det svårt att förstå hur man ska komma till rätta till detta synsätt på teproduktion med en simpel åtgärd som att rättvisemärka. Det bör även nämnas att flera av dessa massproducerade teländer är idag långt från att uppnå någon produktion av högre kvalité och erkännande bland teentusiaster. Även Kina med sin fantastiska tetradition har stora problem med miljöförstörande massproduktion av te som säkerligen även är orättvis mot arbetaren. Men det finns också många exempel på toppklasssig produktion i Kina, vilket är mer än man kan säga om många post-koloniala teländer.

Te är en oerhört arbetsintensiv produkt. Inget tvivel bör hysas om detta. Detta faktum kvarstår oavsett arbetsförhållanden i övrigt när det gäller te. Dock anser jag att man ska få lön för mödan, och ännu bättre ersättning om ens ansträngningar är särskilt stora. Därför är det för mig uppåt väggarna att försöka göra en arbetsintensiv kvalitetsvara till en massproducerad, så-billig-som-möjligt vara. Jag hävdar att det inte går att göra te som kostar 5-30 kr hektot under produktionsformer som ska kunna erbjuda arbetaren rimlig lön, rimliga arbetsvillkor och samtidigt inte förstöra miljön, förutsatt att man inte subventionerar eller dylikt.

För att detta ska kunna ske, måste en bland annat en förändring i sättet vi ser te på förändras. För det första måste vi som konsumenter inse att te är ett hantverk och en vardagslyx och inte en jordbruksgröda på samma sätt som t.ex. spannmål. Det innebär inte att te endast ska kunna njutas av de rika, tvärtom menar jag att te är ganska unikt och demokratiskt på så sätt att i
princip alla har råd med bra te, eftersom det är så drygt och transporteffektivt. Men för att kanalisera mer pengar och resurser till den hårt ansatte tearbetaren måste priset, snarare än konsumtionen och produktionen av te gå upp. Lika viktigt, om inte viktigare är att mer pengar ska gå tearbetare istället för att gå mestadels till mellanhänder. För att detta ska ske är det viktigt att etablera marknader där teproducenter, uppköpare och konsumenter kan mötas direkt, vilket redan görs på många platser i Kina, Japan. Vidare ska man inte som kund acceptera oproportionerligt höga priser på te som inte har motsvarande kvalité. På så sätt kan en mer upplyst marknad gynna både konsument och tearbetare. En mer diskriminerande, upplyst kund bidrar till högre kvalité inom produktionen och kan samtidigt förstå värdet av ett riktigt bra te.

Dessutom är det viktigt att kunna få ut så mycket som möjligt ur varje gram te. Bra te kan identifieras med en rad olika karaktärer, bland annat bryggbarhet. Bra te av hög kvalité kan bryggas många gånger, minst tre i alla fall, utan försämrad smak. Många av de bästa teer som finns kan beroende på olika faktorer, bryggas upp till 20 gånger. Det är många koppar te. Detta beror givetvis förutom på tekvalité, på bryggteknik. Den bryggteknik som används i väst, i synnerhet med tepåsar, tekulor et cetera som kontrast mycket ineffektiv. Situationen med att man använder sig av lågklassigt te ihop med ineffektiva bryggtekniker tror jag är en slags synergi mellan dem båda. Alltså, även om konsumenter försökte brygga sitt lågklassiga te flera gånger, så skulle resultatet troligtvis vara besvikande.

Istället menar jag att det nu är hög tid att återknyta till fjärra österns tetraditioner. Och det finns tusentals skäl till detta, varav ett är att det kan vara en väg att skapa en rättvisare, mer hållbar teproduktion. Ett sätt är att börja uppskatta de som applicerar sin färdighet på teet, det vill säga plockare, tillverkare mfl. Inse att det är tack vare dem som vi konsumenter och entusiaster kan njuta av denna ädla dryck. Det minsta vi kan göra är att inte vara snikna och försöka kanalisera så mycket pengar tillbaka till dem som möjligt. Och kanske sluta referera till teer som ”monkey picked”.