Temystik

Kanna och kopp - Ett experiment

2009-12-03T22:11:00.010+01:00

Min kamera gick för en tid sen sönder. Eller ja, inte helt sönder egentligen. Men batterierna håller cirka 2 min, sen laddar de ur. Jag gissar att det är något fel på själva kameran då ett av batterierna är helt nytt. Kameran får fixas när det finns tid över, vilket det sällan gör när man läser på master's nivå. Detta betyder att det tyvärr inte kommer att publiceras några egna bilder här på ett tag. Men för det behöver inte skrivandet avstanna!

Jag har ett experiment på gång som ni som läser denna blogg gärna får bidra till. Jag tänker utforska sätt att brygga högklassiga teer, som normalt bryggs gong-fu style, i större volymer mer likt västerländsk stil. Till detta ändamål planerar jag att köpa antingen en större glaskanna eller en medelstor kyusu.

Varför detta undrar ni kanske? Jag är som ni kanske vet en inbiten gong-fu bryggare. Det är sannolikt den mest sofistikerade och känsliga tebryggningstekniken. Dessvärre kräver denna bryggstil tillgång till ett flertal instrument, som en bra vattenkokare, tillbringare, tebricka eller annat restvattenkärl samt teporslin. Detta är inget problem när man dricker te hemma hos en tefrände som har dessa ting. Detta är långt ifrån fallet i alla lägen då jag törstar efter te. Vilket är ganska ofta. Te är min kompanjon, mitt elexir och drink-of-choice i livet. Jag har ganska länge känt att min te-törst och lust eller möjlighet att duka upp gong-fu setet inte alltid samspelar. Missförstå mig inte, att brygga gong-fu style är ett av mitt livs stora nöjen. Men det finns hos mig även en önskan om att i all enkelhet kunna dricka te med enbart en vacker kopp och en vacker kanna. Föreställ er gärna något taoistiskt när ni läser detta. Dessutom är detta mycket fördelaktigt när man dricker te till mat. När jag åt på lao wai senast drack jag om min bordsvän te på detta vis. Och det gör vi även alltid när vi äter på det pålitliga budget-stället asia city.

( Source )

För att på något sätt bevisa att jag inte är helt ute och cyklar så kan jag referera till tebryggning under Ming-dynastin. Det var under denna dynasti som det skedde en smärre revolution i tedrickandet. Det var sannolikt då som te började bryggas som det lös-te vi känner till idag, med fokus på grönt te som var den dominerande genren då. Typiskt för ming dynastins tebryggning var bruket av relativt stora kannor, gärna i yixing eller celadonporslin om vi talar om högt uppsatta tedrickare. Detta passar särskilt bra till gröna teer som ofta gillar gott om utrymme. Oolong kom troligtvis till någon gång på 1400-1500 talet och svart te (hong cha) något därefter. När chaozhou-stilen, som var förlagan till den moderna gong-fu metoden, kom till ändrades parametrarna något. Om detta var av kulturella skäl eller för att matcha det nya oolongteet kan jag inte svara på. Kanske var det både och.

Hursomhelst tror jag att detta projekt borde lyckas, iallafall i teorin. Grönt, jasmin, svart och medelgradigt mi lan xiang dancong har jag personligen lyckats brygga framgångsrikt i en större kanna med längre bryggtid och mindre blad. Det blir sällan identiskt till gong-fu bryggning, som ofta blir mer koncentrerad. Dock tycker jag helt klart att teets inneboende ande och karaktär har kommit fram. Det finns även exempel på när det inte alls blivit lyckat och det bara blivit svagt, ointressant te. Det kan säkert vara så att vissa teer absolut inte passar för annan bryggning än gong-fu. Dock tror jag att de flesta borde kunna bryggas i större volymer om parametrarna anpassas tillräckligt. Om enklare, billiga teer går bra att brygga på detta vis, varför skulle man då nödvändigtvis misslyckas med högklassiga teer?

Till en början tänkte jag fokusera på bryggning med kannor av medelstor volym, dvs något i stil med en vanlig kyusu på cirka 300-400 mL. En konventionell västerländsk kanna är något för stor och kräver för stor mängd te, då jag planerar att använda relativt dyra teer. Tanken är sedan att jag ska kunna fylla på min kopp allt eftersom jag dricker teet. Något av poängen är alltså att slippa fylla på kannan så ofta, vilket är osmidigt när man dricker te till mat eller inte har nära tillgång till en vattenkokare. För vissa purister kan denna idé låta tokig. Men om det är något te kan göra särskilt väl så är det att inspirera. Inspirera till att prova nya vägar, att studera, experimentera, leka och lära sig.

Slutligen, ge gärna era åsikter om denna idé. Dela gärna med er av era erfarenheter. Och tipsa gärna om var man kan införskaffa inte alltför dyra, men ändå kvalitétsmässiga kyusu kannor. Tekoppen tipsade nyligen om den nya butiken Ki-Ki, de kanske har något att erbjuda?

Ska bli spännande att se hur detta kommer att arta sig!

ps. ursäkta smygreklamen, men vill tipsa om att In the Mood for Tea har fått in ett flertal nya teer som är värda att kolla in. Deras nya Qi lan är fantastiskt men kan även tipsa om red scholar da hong pao, deras nya yulan xiang, höstskörden av tie guanyin och för er som känner er rika, deras nya prisvinnande Rou Gui, dyrt men sannerligen utsökt. Köpte själv 20 g som jag sitter girigt på! ds.

Ändlöst te

2009-11-11T00:14:00.003+01:00

Nu har jag druckit minst 20 bryggningar av en session laocong shuixian. Fortfarande är smaken påtagligt potent. Förvisso fyllde jag gaiwanen som brukligt med klippteer till 50-70%, men ändå! Är förvånad faktiskt..

Gott tedrickande!

Longjing 'Te ji' ekologiskt certifierad 2009

2009-09-28T23:19:00.008+02:00

Temystik ser ut att vara tillbaka! Nu blåser bättre vindar åt mitt håll och jag kan sålunda ta upp bloggandet och gongfu cha mer seriöst. Detta inleder jag med en liten recension av ett av årets longjing.

High-end teer i det gröna spektrat är inget jag tidigare intresserat mig särskilt mycket för. Min mor är grönt te-drickare och jag följde för ett tag sedan med henne till In the Mood for Tea för att köpa en ranson. Där fick vi smaka ett ekologiskt certifierad longjing av den högre graden, Te ji, som jag blev ganska imponerad av. Och detta trots att jag egentligen inte är någon stor älskare av longjing. För mig är grönt te törstsläckare under sommaren. Men detta te skulle visa sig erbjuda en något annorlunda upplevelse.

Något som snabbt uppenbarade sig var det faktum att detta te kräver, i min mening, en viss nivå av teknik och färdighet för att komma till sin rätt. Många gröna teer jag tidigare druckit går utmärkt att brygga i glas på folkligt vis. Detta fungerade inte alls med det här teet. Longjing Te ji behöver vattentemperaturer runt 90 grader celcius, vilket är ovanligt högt för gröna teer som tenderar att ha bryggtemperaturer på mellan 70-80 grader. Att brygga t.ex. maojian i glas går utmärkt, då jag använder 70 grader varmt vatten vilket snabbt svalnar ner till drickbar temperatur. Problem inträffar dock när man ska tillämpa samma teknik på ett fint longjing med 90-gradigt vatten. Resultatet blir dessvärre ganska blaskigt alternativt bittert och generellt oimponerande. Jag teoriserar att den starka ihärdiga värme som teet utsätts för under längre tid, förstör de eteriska aromer och aminosyror som ger teet sin karaktär. Är vattnet för kallt däremot, utvinns inte aromämnena optimalt.

Gongfu cha, en mer raffinerad bryggstil kommer här till undsättning. Den kan kombinera hög bryggtemperatur med kontroll av tebladens infusionstid samt få teet att svalna snabbare genom dekantering i ett nytt kärl. Detta kan antingen vara en kopp eller en tillbringare (fair cup/pitcher). Detta ger en helt annan upplevelse och låter teet lysa i sin fulla glans.

En arom av orkidé övergår i honung- och kastanjtoner, vilket följs av den för longjing karaktäristiska, men subtila, smaken av sauterade gröna bönor. Teet ekar en stund efter sväljning och har en trevlig, lätt beska beroende på hur man bereder det. Värt att notera att alla inslag är väl balanserade, särskilt bön-tonen, vilken i sämre fall kan vara nästintill frän. Färgen är mer åt jadehållet än det konventionellt gula.

Detta longjing håller till cirka fyra bryggningar. Ett tips är att lämna en liten bottensats efter varje bryggning, vilket utgör teets så kallade "rot".

Detta är ett traditionellt knep i Kina. Ett sofistikerat te att njuta av snabbt, då hållbarheten hos longjing-teer är notoriskt kort. Därför kan det vara värt att förvara det torra teet i kylskåpet för ökad hållbarhet.

Sammanfattningsvis är det mycket trevligt att hitta ett eko-certifierat longjing som håller hög standard. Det må vara ett krävande te, men när man väl blir vän med det, ekar dess karaktär både en elegans och ett djup som jag tror gör longjing-traditionens ryktbarhet rättvisa.

Minimalistiskt tedrickande

2009-09-13T22:03:00.002+02:00

Som stadsnomad har jag varit tvungen att likt det ch'an gör med sinnet, skära bort allt utom essensen. Vilket i praktiken innebär att jag numera dricker te främst "grandpa" style, dvs, blad i kopp/skål. Det har sina fördelar även om teet blir mer en uppryckande delikat dekokt än subtil och eterisk perfektion som vid gong-fu cha.

Det finns egentligen ganska få teer som kan fungera mycket väl när det tillreds på detta enkla sätt. Hittills är de absoluta favoriterna högklassiga darjeelings, jasmine pearls samt keemun tribute grade. Darjeelingteerna har nog imponerat allra mest. Dricker just nu ett utsökt Okayti estate first flush från 2009. Inköpt på Chaikhana, vilket är en i synnerhet snorkig, nästintill otrevlig affär men som på gott och ont troligen har stans bästa darjeelingsortiment. Vad gör man inte för att tillfredställa tebehovet?

Det optimala kärlet för denna bryggstil har jag märkt är en något vid öppen skål. En sådan tillåter användandet av hett vatten för att få ut aromerna, men samtidigt låter vätskan svalna relativt snabbt för att inte "skålla" teet och förstöra de eteriska ämnen och aminosyror som teälskaren vill bevara.

Jag längtar tills dess jag har plats och möjlighet att återigen utöva gong-fu cha. Men tills dess är jag mycket nöjd att kunna fortsätta njuta av te på ett enkelt, minimalistiskt sätt!

te - en trogen vän

2009-08-15T23:30:00.003+02:00

Denna sommar har jag legat lågt med tehandlandet och bloggandet har tyvärr varit helt nedlagt av flera anledningar. Kort sagt har det hänt mycket i mitt liv det senaste halvåret och har nyligen blivit "hemlös". Har dock för närvarande tak över huvudet tack vare en god vän och därmed även tillgång till internet.

Paradoxalt nog har jag nog aldrig druckit så mycket te som under de senaste månaderna. Jasminpärlor och maojian på morgonen och som törstsläckare. Arbetar-påste från lipton på sommarjobbets samtliga raster. Något lyxigare te till kvällen eller nyplockat ört-te när jag haft tillgång till det. Jag har även tagit upp vanan att dricka te till maten. Te och mat passar otroligt bra ihop, precis som Petter Bjerke skriver i sin bok. Det handlar bara om att matcha rätt te till rätt mat med avseende på smak och doft, men även balans mellan värmande och kylande effekter. Dock föredrar jag personligen att inte använda gong-fu cha metoden som ger koncentrerat te till mat då det kan interferera med matsmältningen. Dessutom är gong-fu cha något som man bör lägga lite tid och omtanke på, inte bara skölja ner maten med. Så då föredrar jag istället att brygga på konventionellt sätt som på dim sum restauranger eller i glas. Ett trevligt te till maten kan verkligen balansera måltiden på ett fantastiskt sätt!

Jag var även förbi In the Mood for Tea som nyligen öppnat efter en månads sommaruppehåll. Det är alltid lika trevligt att gå förbi butiken. Servicen och bemötandet är som vanligt utmärkt och sortimentet tillfredställande. Det blev inget storköp eftersom jag är så pass mobil vandrar med en kopp och en liten gaiwan. Dock fick ett hekto mi lan xiang från i år följa med i väskan.

Det känns betryggande att te följer med mig i livet, trots livets vändningar och krumsprång. Och förhoppningsvis får bloggen följa med ett tag till, särskilt då det är så roligt att få vara med och ge mitt bidrag till Sveriges lilla, men mycket dedikerade te-scen.

Laocong shuixian

2009-05-31T23:20:00.007+02:00

Det har varit en både stressig och händelserik vårtermin. Uppsats, resor, flytt, ekonomiska bestyr med mera gör tillräckligt för att snurra till livet. Det finns då få saker som kan hjälpa mig att slappna av lika bra som att dricka gongfu-cha en stund. Ikväll bjuder jag mig själv på ett utsökt och intressant laocong shuixian, dvs ett shuixian skördat från tebuskar som är äldre än vanligt.

Generellt sett så ger äldre träd mer djup och qi i jämförelse med yngre. På ett mer personligt plan tycker jag att laocong(utt. lao-chong) teer har en särskild integritet, precis som en äldre människa som genomlevt mycket i livet. Laocong oolong produceras i regel i väldigt små kvantiteter vilken bidrar till dess ovanlighet och högre pris. Det laocong shuixian jag skriver om nu är från ITMFT. Minns inte årgången men har för mig att det var från 2007-2008. Många mer rostade oolong som dem från Wuyishanregionen kräver ofta flera månaders vila för att elden i dem ska mildras något.

Konsistensen är lätt krämig, ren och med fräscha rostade toner som avslutas med en lätt syrlighet och torrhet. Teet ekar länge efter sväljning. Teets qi är lugnande. Ett stilrent och mycket tillfredställande klippte. En annan fin kvalité är att det är mycket hållbart och kan pressas till att tåla många infusioner utan försämrad smak. Det är särskilt bra med klippteer eftersom man bör fylla bryggkärlet till minst 40-50% torrt te.

Att det är ett laocong te bidrar säkert till hållbarheten men även att jag använder en bra zishakanna till det. Jag kan verkligen rekomendera små (max 110 mL) zishakannor till wuyiteer. Leran verkar runda av teet något och de värmehållande egenskaperna lyckas dra ut så mycket arom som möjligt även i senare infusionerna. Ett stort plus med att använda kannor är också att man kan hälla hett vatten på dem och på så sätt effektivt öka bryggbarheten. Detta te serveras enligt undertecknad bäst i små gongfu koppar för att få rätt känsla.

Jag kommer definitivt att försöka köpa mer laocong shuixian, antingen från ITMFT eller någon annan försäljare. Ett te passande för en lång och härlig gongfu-cha session. Något som sitter perfekt när både kroppen och sinnet behöver en time-out.

Shen Nung hade rätt

2009-05-04T15:58:00.002+02:00

När jag vaknade i morse kände jag mig förgiftad. Bokstavligen. Troligtvis något jag ätit kvällen innan som borde slängts och istället förgiftat min kropp under natten. Då kom jag att tänka på legenden om hur te först började användas i Kina. Shen Nung, då expert på växter och dess medicinska egenskaper, hade blivit förgiftad av en växt som han ätit. Han använde te som botemedel vilket botade honom från förgiftningen. Detta ska enligt legenden även fungerat på 70 andra växter. Så jag tänkte att det vore värt ett försök. Efter 2-3 timmar och flera koppar storbladigt kvalitetste var jag i princip helt återställd. Även någon av John Wisemans överlevnadshandböcker rekomenderar te som huskur vid förgiftning. Jag tycker att vi alla ägnar Shen Nung en tanke nästa gång vi brygger och dricker te!

Datorn är officiellt död

2009-04-27T15:27:00.003+02:00

Kära tevänner!

Igår dog min dator definitivt och kasserades i grovsoprummets elektronikdel. Ett tips om ni köper dator: håll er borta från HP, iallafall deras notebooks!. Om ni redan har en...hehe..lycka till. Jag måste erkänna att jag känner en viss befrielse från de digitala krafterna, nu får man så mycket tid över till att dricka te, läsa, fundera över livet, träna. Men dock grämer jag mig över att tebloggandet blir lidande. Det är oklart när jag kommer få tillgång till en ny dator som jag kan använda mer privat(sitter just nu på högskolan). Men bloggen inte nedlagd!

Må era färdigheter få tebladen att avslöja sina hemligheter!

/ Antonio för Temystik

Oh my lord...

2009-04-13T20:15:00.003+02:00

Kom över detta när jag som vanligt surfade runt bland de mer kända tesidorna:

Semi-wild Wu Dong Dancong

Dancong-fantast som man är låter detta sannerligen otroligt spännande. Men jag är rädd att det är för dyrt för en enkel student. Om någon beställer denna så skriv gärna en recension!

Da hong pao 2008 IMFT

2009-04-12T13:23:00.005+02:00

Klippteer och fenixoolong är mina absoluta passioner inom te och jag söker ständigt efter nya spännande sorter att njuta av och öva gongfu-cha med.

Jag gillade deras rou gui och detta nya da hong pao från samma plantage gör en inte besviken.
Smaken har inslag av honung, blommor och malt med mycket lång och ihållande smak som övergår i typisk sandelartad klippte karaktär. Mycket aromatisk och doftrik. Värmande, påtaglig qi. Jag känner mig lugn och sinnet blir mycket avslappnat. Len, nästan mjölkig konsisten. Detta kan man även känna hos plantagets andra klippteer som rou gui, qi lan och shui xian.

Jag gjorde rent min zisha-tekanna, började om på ny kula och istället tillägnar jag den klippteer hädanefter. Jag dricker sällan grönt puerh, delvis på grund av dålig tillgång, delvis på grund av det upptrissade priset. Då tyckte jag att det var bättre att ha den till klippteer istället som jag faktiskt dricker flera gånger i veckan. Det känns passande och geniunt att använda zisha med klippteer då denna sedvänja har lång tradition i de regioner där gongfu-cha har sitt ursprung. Det nästan vattnas i munnen när jag tänker på alla de utsökta wuyitearomer som långsamt ackumuleras i kannans inre.

Jag fyller som brukligt cirka hälften av tekannan med te, sköljer en gång och tar bort eventuellt skum därefter relativt snabb dragtid. Ett fint te för särskilda stunder. När jag känner mig mer vardaglig tar jag istället fram rou gui som är lite enklare och billigare men som absolut levererar en stabil klippte-upplevelse.

En liten paus i bloggandet

2009-02-16T13:00:00.003+01:00

Nu far jag till Tanzania om några timmar. Då jag är borta i 4-5 veckor kommer det bli en paus på tebloggandet här under den tiden. Temystik är alltså inte nedlagt! Vi ses igen om en månad, då har jag förhoppningsvis laddat mina inre solbatterier och tagit kort på savannen.

Tills dess önskar jag er framgång och goda testunder!

Selected oolong från Ying Kee Tea House

2009-02-01T21:59:00.002+01:00

I samband med att jag fick en burk matcha av Tekoppen medföljde ett prov av ett generiskt oolong från Ying Kee Tea House. En spännande överraskning helt klart!

Först blev jag något förvirrad kring huruvida det var knutet eller vridet, vilket kan säga något om vilket slags oolong det rör sig om. Utseendet i detta fall är lite av båda världar. Dock doftade tebladen något rostat vilket gjorde att jag behandlade det som ett vanligt shui xian.

Jag fyllde en mindre gaiwan till cirka en tredjedel och sköljde teet en gång med 95-gradigt vatten. Den första bryggningen avgav en blommig doft och gav mig känslan av att det var medelrostat. Det slog mig att det liknade typiska klippteer något, men vågar nog säga att detta inte är ett wuyi-te då jag inte fann några av de typiska wuyi-aromerna. Snarare tycker jag att det är något ”grönt” i smaken, en vissa algighet. Dessutom var det påtagligt syrligt, inte oangenämnt, men kännbart vilket kanske beror på rostningen. Om jag ska jämföra det med något te så skulle jag säga att det liknar itmft’s golden turtle något. Konsistensen är ganska lätt och något torr på slutet. De bryggda bladen uppvisar en del fragmentering, men även en del hela blad.

Detta är för mig ett trevligt vardagsoolong, det har sina små skavanker, men överlag rätt sympatiskt. Jag får en bild i huvudet av ett gäng gubbar i Hong Kong som sitter och samtalar ledigt under en enkel gong-fu session. Detta te bevisade en sak för mig; oolong och rostning går verkligen hand i hand. Nog för att gröna höghöjdsoolong kan vara fantastiska, men de som jag finner mest karaktärstarka och trevliga, även de lägre graderna, är nästan alltid de mer rostade, traditionella sorterna. Dock finns det ju sämre grader som smakar bränt bildäck eller cigarett och det är ju inte så trevligt. En annan fördel är ju att de mer rostade är mer resilienta och kan till och med lagras, medan gröna oolong måste behandlas som sköra blommor.

Tack till Tekoppen som skickade mig detta te! Det gav mig några trevliga tesessioner nu när allt mitt te är slut.

Organic Matcha Kauro Supreme

2009-02-01T21:47:00.002+01:00

Under en diskussion bloggare emellan nämnde jag att jag aldrig provat matcha. Tekoppen var då så vänlig att skicka mig ett prov matcha, Organic Matcha Kauro Supreme, från O’Cha samt ett något hemligt oolong; båda fint förpackade i klassiska miniteburkar. Jag tackar och bockar!

Min bryggmetod i detta fallet var väldigt blasfemisk och de gamla japanska temästarna skulle säkert vända sig i sina gravar om de visste att jag tillredde teet utan vare sig chasen eller raku-skål. Istället fick en vanlig vit ikeaskål och plastvisp duga. Jag följde de råd som finns på Texter om Te. Detta genererade en vätska som påminner om de klorofylldrinkar jag religiöst intog under en period i gymnasiet. Smaken måste jag dessvärre erkänna var ganska intetsägande. En lätt vegetabilisk ton och lätt bitter avslutning. Konsistensen var något skummig och rik som mjölk. Det är så jag kortfattat kan beskriva matcha; temjölk.

Det var roligt att få testa matcha och att det är ekologiskt är toppen. Dock var det inget direkt anmärkningsvärt med det, bortsett från att det kändes nyttigt och hade intressant konsistens. Detta kan ju helt klart bero på min tillredningsteknik; en felaktig sådan kan ju som bekant förstöra de bästa teer. Dessutom verkar det som om teet är endast är en del i det tämligen minimalistiska fenomen som den japanska teceremonin är. Här är rätt koncentration och rätt känsla det viktiga. Detta står i konstrast till de friare kinesiska formerna där smak, doft och kvalité men även givetvis känsla står i centrum.
Jag kommer troligtvis att försöka utforska matcha ytterligare i framtiden och införskaffa en chasen, men det ligger nog inte först på priolistan.

Qi lan 2008

2009-01-25T18:09:00.004+01:00

Detta är ett litet ovanligare klippte vars namn betyder något i stil med sällsynt orkidé. Det är från ett plantage i Wuyi som bröderna på In the Mood for Tea ganska nyligen knutit kontakt med. Från detta plantage tar de ett flertal av sina klippteer. Jag har själv provat nästan samtliga av butikens teer från detta plantage och är hittills mycket positiv. Gemensamma nämnare förefaller, i min mening, vara stilrenhet och klarhet, inga konstiga smaker, inga brända teer. Plantaget producerar en liten mängd Qi lan varje år och en liten del av detta köpte butiken som jag tror säljer det för strax över 300 kr. När jag inhandlade mina 30g så fick jag höra att det endast återstod något kilo. Det påminner oss om det som Shakyamuni och hans efterföljare lär; allt är förgängligt, ingenting är evigt. Det får oss att inse att varje testund är speciell och att särskilt njuta rara teer med medvetandet i nuet. Vilket i mina ögon är en god sak. För butiksägare, inköpare med flera, verkar dock mikroproducerade teer vara något av en irritation. Tyvärr.

Qi lan är mycket mindre rostat än mer traditionella klippteer som Tie luohan. Jag brygger det som jag brygger de flesta klippteer, det vill säga, mycket blad, cirka 50% av bryggkärlsvolymen, 95 gradigt vatten och en sköljning. Det är bättre att låta det dra lite för länge än för kort. Detta ger mig en medeltunn konsistens, honungslik, gräddig inledning som övergår i kryddiga, parfymerad aromer som viol, kaprifol, örter med en trevlig hui gan som avslutning. Detta te har för mig en mycket säregen smak som egentligen är omöjlig att beskriva, något som visar på hög klass.

Lättrostade klippteer, som bai ji guan och qi lan, har ofta mycket fin och säregen smak men personligen föredrar jag nog de mer traditionellt mörkrostade Wuyisorterna. Med det sagt så måste jag betona att detta Qi lan är ett mycket fint och välproducerat te vars ovanlighet lockar teälskaren och ett måste för varje klippte-entusiast.

Ps. Då jag förbereder mig inför en studieresa till Tanzania, blivit bestulen på min kamera samt har slut på i princip allt te hemma går tebloggandet långsammare än vanligt. Dock är Temystik fortfarande vid liv och kommer att vara det ett bra tag till!

Snart ett nytt år

2008-12-31T17:13:00.003+01:00

Det är endast några timmar kvar tills år 2008 tar slut och 2009 tar sin början. Mycket te har både druckits och provats genom året som gått, tekniker har finslipats och kunskaper förvärvats. Jag kan bara hoppas att nästa år blir minst lika bra som det föregående. Om ett litet tag ska jag åka ifrån Stockholm för att fira nyår i en annan stad och ska strax dricka upp den sista koppen av itmft's rou gui. Som för övrigt är en ny favorit. Butiken har lyckats välja ett mycket bra plantage för flera av deras klippteer och bör helt klart försöka hålla kontakten med det.

Ett nytt år innebär även en ny vårskörd för en massa fina teer. Vem vill missa årets färska gröna teer som kommer i början av våren? Det blir säkerligen något att se fram emot! Nu säger klockan att jag strax måste gå.

Gott nytt år önskar jag er alla och hoppas på ett spännade te-år 2009!

Vardagsäventyr i te

2008-12-19T15:46:00.003+01:00

Äntligen lite skrivtid nu när det är en kort tids paus i studierna under julen. Jag besökte In the Mood for Tea i två omgångar i veckan som gått. Egentligen har jag inte råd att storshoppa då jag sparar ihop fickpengar till en Afrikaresa, samt måste köpa julklappar till de nära. Men när sambon köpte en ny jättefin gaiwan kändes det som jag också ville inhandla något nytt tegods, vilket jag inte gör så väldigt ofta tycker jag.

Min sambo's vackra gaiwan

Den första gången blev det en fin liten vit porslinskanna med lite bronsgods ”Shang dynasti-inspirerad” stil. Även lite välsmakande keemun golden plume, rekommenderas varmt, fick följa med hem.

Kannan var både prisvärd och bra, men efter att ha provat den en gång så kände jag att denna bryggmetod inte riktigt var för mig. Istället fick jag byta till en fin handmålad gaiwan som jag är mycket nöjd med. Jag tror att jag är mer en gaiwanperson än en kannperson faktiskt. Om jag inte brygger grönt puerh i zishakannan förstås! Porslinskannor är dock bra att brygga alla teer, i synnerhet svarta teer, förutom oolong och puerh då kanske. En sådan här elegant gaiwan är också utmärkt att dricka teer ”grandpa style” med, det vill säga, lägga i lite lagom med blad, hälla på vatten och dricka direkt ur och späda allt eftersom. Något jag ofta gör när jag studerar.

Mellanskillnaden vid bytet använde jag till att provköpa lite av butikens rou gui, vilket var mycket trevligt och prisvärt; faktum är att jag sitter och dricker det medan jag skriver detta. Jag fick även min trasiga tebricka i bambu ersatt med en något mindre, mycket fin sådan i trä i gammaldags kinesisk stil.

Jag är mycket nöjd med den. Och vilken service från butikens, In the Mood for Tea, håll! Om bara fler tebutiker hade så här bra service.

Skillnaden mellan min nya gaiwan och de små basgaiwaner jag använt förut är verkligen påtaglig. Jag gillar gaiwanens vida, något grund utformning. Helt i min smak. Jag producerade även några enkla ord om mitt tycke för detta bryggkärl.

En gaiwan är som Dao, rund, utan början eller slut. En gaiwan är både monastisk enkelhet och rafflande elegans på samma gång. En gaiwan döljer inte teet, utan visar upp det, likt månen i en sjö på kvällen.

Jag fick även det stora privilegiet att få smaka ett mycket dyrbart da hong pao från samma plantage som butiken tar sitt qi lan, rou gui, shui xian och da hong pao ifrån. Jag tror det hette något i stil med ”clear water fragrance”. Egentligen kan man känna en viss skepsis inför ett oolong som kostar cirka 2000 kr hektot. Med det är ju ändå da hong pao, ett legendariskt te, vi talar om här. Och kvaliteten är verkligen kännbar. Teet var rent och klart som källvatten och doftade rikt av orkideer. Rostningen tordes vara mycket försiktigt gjord. Orkidéaromen svävade runt som en dimma i både mun och näsa långt efter sväljning. Det är svårt att beskriva, både subtilt och tydligt samtidigt. Jag med studentekonomi är nog inte en trolig målgrupp för te i denna prisklass, men skulle jag säga att det är värt det? Ja, om man har pengarna. Men jag är glad att få ha tagit del av denna upplevelse; nu vet jag hur ett riktigt high-end da hong pao smakar! Fick även smaka ett av årets vinterskörds gaoshan oolong från Taiwan och ett oriental beauty som verkar komma i början av nästa år. Gaoshan oolong i all ära, men det var oriental beauty teet som charmade mig denna gång. Jag antar att det har att göra med personlighet och preferens.

Snart kommer det förhoppningsvis några ord om keemun golden plume och det rou gui jag köpte. Trevligt tedrickande!

En tråkig sak och en rolig

2008-12-12T21:13:00.004+01:00

Jag upptäckte till min besvikelse att tebrickan jag köpte för några få månader sedan hade fått tre sprickor i bottnen.

Det droppar cirka varannan sekund vilket blir ganska mycket vätska efter ett tag. Jag visste i och för sig att tebrickor helt i trä/bambu tenderar att spricka med tiden, men inte så här fort. Sånt är livet antar jag. Så nu blir det istället att brygga såhär, vilket i och för sig inte är fy skam:

Iallafall tills att jag lyckas laga sprickorna med silikon eller vad som nu kan tänkas fungera. Tänk på det när ni köper brickor, att har dom inte plastbehållare och är helt i trä, finns det en sannolikhet att de spricker någon gång i framtiden. Det beror givetvis på kvalitén också.

På det positiva sidan så införskaffade min sambo en fin ny gaiwan idag som jag fick låna till att brygga ett mycket fint höstskörds tie guan yin. Jag ska nog köpa mig en lyxigare variant snart, men den jag hade ställt in mig på hade någon annan dessvärre köpt. Jag kollade in en fin liten porslinskanna, men funderade över dess användsningsområden. Vad tror ni? Vad är fördelarna med att använda en liten porslinskanna när man kan använda gaiwan och zisha-kannor? Jag antar att porslinskannor, iallafall den, är något mindre ömtåliga vid transport än sköra gaiwaner..

Uppdrag granskning om te: Tankar och synpunkter

2008-12-09T18:50:00.002+01:00

Uppdrag gransknings reportage om te som sändes i förra veckan väckte flera viktiga tankar. Texter om te har redan skrivit flera reflektioner kring programmet. Själv kom jag att tänka på flera saker.

Att reportaget är polemiskt är kanske inget överraskande, som vanligt med uppdrag granskning. Uppenbart är att tearbetare i tredje världen lever under mycket svåra förhållanden med skandalöst dålig ersättning för sina ansträngningar. Med det sagt så tyckte jag att man missade ett flertal mycket viktiga punkter i sin kritik av dagens teindustri, i synnerhet med avseende på rättvisemärkt. För det första tycker jag att man lade alldeles för mycket ansvar på rättvisemärkt, som om det var deras fel att situationen är som den är. Och visst, deras kontroller är något för slapphänta. Och de är för liberala i sin märkning, nu när märket är så populärt bland konsumenter. Därför blir jag lite skeptisk när jag ser mycket billigt rättvisemärkt te på t.ex. Lidl.

Grundproblemet för mig är inte huruvida teer är rättvisemärkta eller inte, eller märkta överhuvudtaget. Istället borde man fråga sig vilket typ av teproduktion det rör sig om. För er som är mer intresserade av te som kolonial och post-kolonial ”cash-crop”, rekommenderar jag boken Green gold av Alan och Iris Macfarlane. I princip alla teplantage utanför Kina, Japan och Korea startades som en konsekvens av britternas koloniala mål att kontrollera, standardisera och forma den globala teproduktionen efter sina önskemål. Britterna ville inte acceptera att det handelsmässiga övertag om te som Kina först hade. De ville ha billigt och mycket te, kosta vad det kostar. Därav opiumkrig, konfliker i Assamdalen och annat mänskligt lidande.
Britterna ansåg att den småskaliga, hantverksmässiga produktionen som ägde rum på Kinas teodlingar var alldeles för oförutsägbar och dynamisk. Här ville man ha standardisering och en säker, billig, expansiv produktion. Denna utgångspunkt fortsätter än i dag i postkoloniala teländer som Indien, Sri-lanka, Kenya med flera. För mig är det svårt att förstå hur man ska komma till rätta till detta synsätt på teproduktion med en simpel åtgärd som att rättvisemärka. Det bör även nämnas att flera av dessa massproducerade teländer är idag långt från att uppnå någon produktion av högre kvalité och erkännande bland teentusiaster. Även Kina med sin fantastiska tetradition har stora problem med miljöförstörande massproduktion av te som säkerligen även är orättvis mot arbetaren. Men det finns också många exempel på toppklasssig produktion i Kina, vilket är mer än man kan säga om många post-koloniala teländer.

Te är en oerhört arbetsintensiv produkt. Inget tvivel bör hysas om detta. Detta faktum kvarstår oavsett arbetsförhållanden i övrigt när det gäller te. Dock anser jag att man ska få lön för mödan, och ännu bättre ersättning om ens ansträngningar är särskilt stora. Därför är det för mig uppåt väggarna att försöka göra en arbetsintensiv kvalitetsvara till en massproducerad, så-billig-som-möjligt vara. Jag hävdar att det inte går att göra te som kostar 5-30 kr hektot under produktionsformer som ska kunna erbjuda arbetaren rimlig lön, rimliga arbetsvillkor och samtidigt inte förstöra miljön, förutsatt att man inte subventionerar eller dylikt.

För att detta ska kunna ske, måste en bland annat en förändring i sättet vi ser te på förändras. För det första måste vi som konsumenter inse att te är ett hantverk och en vardagslyx och inte en jordbruksgröda på samma sätt som t.ex. spannmål. Det innebär inte att te endast ska kunna njutas av de rika, tvärtom menar jag att te är ganska unikt och demokratiskt på så sätt att i
princip alla har råd med bra te, eftersom det är så drygt och transporteffektivt. Men för att kanalisera mer pengar och resurser till den hårt ansatte tearbetaren måste priset, snarare än konsumtionen och produktionen av te gå upp. Lika viktigt, om inte viktigare är att mer pengar ska gå tearbetare istället för att gå mestadels till mellanhänder. För att detta ska ske är det viktigt att etablera marknader där teproducenter, uppköpare och konsumenter kan mötas direkt, vilket redan görs på många platser i Kina, Japan. Vidare ska man inte som kund acceptera oproportionerligt höga priser på te som inte har motsvarande kvalité. På så sätt kan en mer upplyst marknad gynna både konsument och tearbetare. En mer diskriminerande, upplyst kund bidrar till högre kvalité inom produktionen och kan samtidigt förstå värdet av ett riktigt bra te.

Dessutom är det viktigt att kunna få ut så mycket som möjligt ur varje gram te. Bra te kan identifieras med en rad olika karaktärer, bland annat bryggbarhet. Bra te av hög kvalité kan bryggas många gånger, minst tre i alla fall, utan försämrad smak. Många av de bästa teer som finns kan beroende på olika faktorer, bryggas upp till 20 gånger. Det är många koppar te. Detta beror givetvis förutom på tekvalité, på bryggteknik. Den bryggteknik som används i väst, i synnerhet med tepåsar, tekulor et cetera som kontrast mycket ineffektiv. Situationen med att man använder sig av lågklassigt te ihop med ineffektiva bryggtekniker tror jag är en slags synergi mellan dem båda. Alltså, även om konsumenter försökte brygga sitt lågklassiga te flera gånger, så skulle resultatet troligtvis vara besvikande.

Istället menar jag att det nu är hög tid att återknyta till fjärra österns tetraditioner. Och det finns tusentals skäl till detta, varav ett är att det kan vara en väg att skapa en rättvisare, mer hållbar teproduktion. Ett sätt är att börja uppskatta de som applicerar sin färdighet på teet, det vill säga plockare, tillverkare mfl. Inse att det är tack vare dem som vi konsumenter och entusiaster kan njuta av denna ädla dryck. Det minsta vi kan göra är att inte vara snikna och försöka kanalisera så mycket pengar tillbaka till dem som möjligt. Och kanske sluta referera till teer som ”monkey picked”.

Shincha vår 2008

2008-11-24T18:11:00.003+01:00

Fredrik, bloggare på Texter om te skrev i början av oktober om ett av årets fina shincha personligen importerat av sin vän Yoshishiro Takahashi från Japan. Han hade även den stora vänligheten att skicka mig en prov.

Jag drack en hel del kommersiellt sencha före jag blev frälst av en mer hantverksmässig tekultur, alltså av ganska låg kvalité som man hittar i vanliga tebutiker. I takt med mitt ökande teintresse har jag blivit allt mer nyfiken på riktigt bra japanskt te. Jag hade före provningen svårt att tro att de mer eller mindre sträva, höiga, bittra sencha jag testat innan var representativa för japansk tekultur.

Shincha-provet kom med ett mycket fint stycke kalligrafi.

Redan innan bryggning kan man se den fina kvalitén och bladen avger en rik doft.

Parametrar: 100 mL gaiwan, 60-70 gradigt vatten, lätt täkt gaiwanbotten. Behandlas i övrigt som kinesiskt maojian. Det verkar som om den allmänna metoden i Japan är att låta teet dra i 2-3 minuter i en kyusukanna, men jag gong-fu bryggde istället, dvs, kortare bryggningstid. Dessutom äger jag inte heller någon kyusu.

Första bryggningen inleder med fräscha, söta, vegetabiliska intryck. Medelfyllig kropp som avslutas med en lätt bitterhet som känns passande. Andra bryggningen är inte helt oväntat fylligare, sötare med något ökande bitterhet. Den vackra limegröna färgen blir också djupare. Det örtiga, övergår gradvis i mer algigt med litet ökande bitterhet. För mig höll det i cirka 4-5 bryggningar.

Jag är på det hela taget mycket nöjd med detta shincha och är glad att den Japanska stilen inte gör en besviken. Det påminde som sagt en hel del om pre-qingming grönt te, som maojian. Dock är en utstående karaktär den avslutande trevliga bitterheten som känns typisk japansk. I framtiden kommer jag definitivt att utforska högklassiga japanska teer ytterligare. Ett sådant projekt att prova matcha och lära mig mer om detta sorts te som ett sätt att utöva Song dynastins beredningsteknik. Tack till Fredrik och Yoshishiro för denna upplevelse!

”High mountain wild tree” 2000 I.T.M.F.T

2008-11-13T10:43:00.004+01:00

Förvirrande namn eller hur? Inte mycket att gå på. Tur för mig att jag fick prova i butik och tyckte att det var värt att slå till eftersom priset var ganska bra. Omslaget liknar det mycket kända ”big green tree/ Dalushu”-märket från Menghai som är mycket eftertraktat. Dock skiljer det sig på ett antal punkter från high mountain wild tree omslaget. Vilket i och för sig inte är ovanligt, då det är vanligt att mindre kända producenter duplicerar mer kända omslag för att använda dem till sina teer.

Teet avger en doft som säger mig att det lagrats i ganska hög luktfuktighet. Vilket visar sig i en något källarlik doft. Färgen är även relativt mörk för att vara från 2000. Disken (som i diskus) är medelhårt pressad vilket är ett klart plus. Jag har aldrig förstått meningen med att pressa ihop te till ett stycke bly. Det blir ju bara kross av alltihop.

Bryggningskärl: 100 mL zishakanna
Vattentemperatur: 95 grader celcius
Metod: Gong-fu med en sköljning

Konsistens är lätt till medeltjock. Fin ljusröd färg. Tydliga inslag av trä vilket jag anser vara huvudinslaget, samt en trevlig sötma. Därefter följer en trevlig torrhet som övergår i en fruktig syrlighet som känns i käkregionen. Bryggbarheten är mycket god och det går att brygga cirka 15 gånger.

Detta te är trevlig att ha att göra med och helt klart värt pengarna; cirka 100 kr hektot. Men inte så mycket mer spännande än så. Sen behöver inte allt te vara fantastiskt, ibland så räcker trevligt nog så väl. Det fungerar även mycket bra i samband med måltid då det kan underlätta matsmältning. Efter att ha provat några mer torrlagrade sheng så måste jag säga att detta är lite väl fuktlagrat för min smak. Det saknar samma kraft och fruktighet som mer torrlagrade. För mig som konsument så känns det av princip lite halvkul att köpa något som är så uppenbart plagierat, dvs omslaget, och utan att känna till några väsentliga detaljer som skörderegion, producent osv. Men så länge priset är förmånligt och man får smaka teet i förväg så har man lite att förlora.

Snart kommer det inlägg om fler gröna puerh, bland annat ett mer torrlagrat. Håll till godo!

Movin, movin, movin..

2008-11-06T19:13:00.005+01:00

Har flyttat till en ny lägenhet den senaste tiden, men nu är väl det mesta i ordning. Vilket ger tid för bloggande, som jag dessvärre inte tagit mig för. På allt för länge. Under flyttens enklare förhållanden gavs inte så mycket utrymme för ordentlig gong-fu bryggning utan istället blev det större mängder grönt och jasminte. Lika bra att göra slut på årets gröna, då de tappat sin fräschör en del. Särskilt steamed green av någon anledning. Och jasminpärlor bryggs snällt med nästan kokande vatten rakt ur gaiwan. Denna beprövade metod för jasminpärlor fungerar, enligt egna erfarenheter, även mycket bra för jasmine silver needle. Har inte gillat det teet så mycket förut delvis på grund av att det gav ett visst obehag i magregionen. Men även för att jag inte tyckt att det smakade så mycket. Men att låta det ligga längre, men varmare vatten och drickas direkt ur gaiwan, det gav ett te som var mer min melodi. Dock föredrar jag jasminpärlor fortfarande då det levererar en tjockare, rikare bryggd vilket jag uppskattar. Å andra sidan finns det de som föredrar mer eteriska nyanser.

Utvecklade även ett tycke för ITMFT's budget-shui xian som jag köpte på kul. Ett ganska enkelt, högrostat yancha utan särskild eftersmak, nyanser eller fruktighet. Däremot rikt, något sött med en trevlig rostad ton som tål att bryggas ett flertal gånger. Och kanske viktigast av allt; det smakar inte bränt bildäck. Vilket inte är ovanligt när det kommer till yancha i låg-mellanprisklass tyvärr. Passar säkert bra till mat.

Just nu avnjuter jag en i andakt tillredd session av ITMFT's bästa song zhong dancong. Varje gång jag dricker det blir jag förvånad över hur exeptionellt bra det är. Mycket snart kommer det inlägg som inte enbart består av pladder, utan handla om bland annat tre gröna puerh.

På begäran lägger jag även upp några bilder på min nyaste kopp. Jag gillar verkligen den grunda, vida designen och det faktum att den är handmålad. Jag skulle dock vilja hitta en ännu större kopp som kan hålla en hel bryggning på 90-120 mL, men med liknande design.

Höstkväll

2008-10-18T23:20:00.003+02:00

Dricker ItMfT's nya song zhong dancong och förundras fortfarande av hur otroligt bra detta te är. Denna gång harmoniserade min gong-fu verkligen med bladen. Rik, nästan tjock konsistens, utsökt rostning och munvattnande hui gan. Tyvärr tie luohan, yulan dancong mfl, ni förlorar era höga platser i mitt hjärta till detta song zong. Måste köpa på mig mer när ekonomin tillåter.

Designade även om min plantskolebonsai ikväll. Köpte den som en starter rätt billigt och försökte styla den till en typisk trädform. Dock tyckte jag efter ett tag att den stilen inte passade stammen, som var typiskt snirklig för att inte säga tillgjord. Då gjorde jag istället om den till något som påminner om literati-stilen. Höll på lite experimentellt med bonsai för några år sedan men är inte särskilt kunnig. Här är en förbild och en efterbild, den första är inte så bra, men jag tror ni förstår:

Före:

Efter:

Varför skriver jag om växter i en teblogg? Jag tror att växter, både snittblommor och krukväxter kan vara stämmningsskapande tillbehör vid tedrickning. Jag hoppas att denna bonsai ska kunna vara en bättre tekompanjon nu med den nya stilen. Ibland blir det någon av de andra växterna i samlingen eller kanske en fin sten. Dessa tillbehör kan påminna om vackra landskap. Växtodling kan också vara kultivering av gong-fu, precis som te.

Två darjeeling och ett besök på Chaikhana

2008-10-12T23:59:00.004+02:00

För några veckor sedan var jag på tejakt på Chaikhana. Jag hade hört mycket bra om dem tidigare så det var spännande att se vad de hade att erbjuda. Jag hade tjuvkikat på deras webshop och i förväg bestämt mig för två darjeeling. De var inte billiga direkt, så jag köpte endast 20g av varje. Kvinnan med kinaskjortan i kassan såg något frågande på mig när jag ville ha 20g av varje, men hon gick med på det. Jag fick det jag ville ha, minus en liten detalj. Jag fick ett second flush när jag bad om ett first flush, vilket jag inte upptäckte förrän jag kom hem. Men de kostade lika mycket i alla fall. För att kort sammanfatta min uppfattning om Chaikhana innan terecensionen: Ett trevligt ställe med ett välsorterat utbud av teer av hög kvalité, med specialisering på indiska teer. Dock något snobbig, exklusiv atmosfär där jag inte riktigt kände mig hemma. Man erbjuds inte heller att smaka teerna man köper(inte ens om man köper de dyra). Dessutom kan jag inte förstå hur de vågar förvara dyra teer i samma rum som de serverar stekt brittisk te-mat.

Darjeeling Makaibari estate SFTGFOP first flush ekologisk

Mellanfyllig kropp med lätt sötma. En påtaglig, intressant kryddighet som avslöjas redan av de torra bladen. Jag antar att det är denna kryddighet som av många darjeelingälskare kallas för muscatel. Trevliga inslag av bär som hallon, svartvinbär och björnbär. Lång, halvbitter avslutning.

Darjeeling Castleton estate SFTGFOP second flush

Över lag kan jag säga att denna Castleton är en något subtilare, lättare version av ovanstående darjeeling. Mer krispad och ljus, även något mer torr. En ljus,elegant muscatelton. Eventuellt något mer inslag av knoppar och oxidationen förefaller vara något längre gången än hos makaibari:n.

Jag är inte speciellt förfaren i darjeeling-världen, men jag anser mig ha ett visst hum om tekvalité. Jag var ganska nöjd med båda dessa darjeeling. Dock föredrog jag Makaibari denna gång då den var fylligare, sötare med mer kryddig muscatel samt ekologisk. Castleton ligger dock inte under med mycket. Trots att det var en second flush, uppfattade jag Castleton som ljusare och lättare överlag. Jag har fått för mig att second flush ska vara fylligare, rikare än first flush. Så kanske skulle jag gilla makaibaris motsvarande second flush..hm.

Dessa teer är ganska dyra, båda med ett pris på 298 kr per hekto. Alltså ingenting man kastar i sig lättvindigt. Som tur är dessa teer utmärkta att gong-fu brygga. Jag skulle nog inte våga slänga ner några teskedar av denna i en brittisk kanna och hoppas på det bästa. Det nöjet får rikare personer än jag ägna sig åt. De går att brygga cirka 6 gånger med helt ok resultat vilket är ett plus. En annan stor fördel med högklassiga darjeeling är att de förefaller saknar motsvarighet i tevärlden. Muscateltonerna samt bärigheten är mycket trevliga och troligtvis rätt unika egenskaper. De lyckas förena fina egenskaper från både svarta teer och fruktiga oolong.
Jag kommer troligtvis att införskaffa mer i framtiden när jag känner att plånboken tillåter.

Nannuo shan wild-arbour/old-arbour maocha 2007

2008-10-10T00:56:00.003+02:00

Nu gör jag lite tvärtom och skriver om mitt senaste puerh-inköp istället för de föregående. Detta är ett grönt puerh i lös form, närmare bestämt ett maocha från berget Nannuo i Yunnan. In the Mood for Tea märker det som vilt, dock tror jag personligen att det är frågan om old arbour eller wild arbour träd. I Kina förefaller gränsen mellan vilt och ovilt vara ganska vag. Det finns helt vilda puerhträd, dvs Camellia sinensis var. assamica och en del små uppsättningar av ofta dyr puerh görs av dessa. Dock är majoriteten av det som märks som vilt, snarare teodlingar som sköts minimalt eller med träd av relativt hög ålder. I många fall har dessa gamla teträdgårdar gått i arv hos familjer i olika ursprungsfolk i Yunnan.

En av de kanske mest spännande aspekterna av grön puerh, och maocha, för mig är den etnologiska. Det sättet som ursprungsfolken i Yunnan dricker te är kanske den äldsta av alla tekulturer och verkar dra mot det mer pragmatiska, snarare än det komplexa som gong-fu stilen. Vad jag har hört och läst, så är ett mycket vanligt sätt att bereda te som dryck (det äts även av många minoriteter), att rosta sin maocha eller bambulagrade puerh och sedan koka den ganska kraftigt i kastruller eller dylikt. Rostningen gör teet mer lättsmält och värmande, då hög konsumtion av väldigt ung och grön puerh kan leda till vissa hälsomässiga biverkningar långsiktigt.

Här ser man en klar och nästan lustig skillnad mellan gong-fu trolleriet som entusiaster håller på med och det som utövas traditionellt av minoriteter. Dessa tekunniga folkgrupper förtjänar alla puerh-entusiasters största respekt, som ger oss tillgång till sina arveträdgårdar. Förhoppningsvis kan utvecklingen gå mot en entusiastmarknad inom arbour-puerh som gynnar Yunnans ursprungsbefolkning i större utsträckning, då regionen är en av världens fattigaste ekonomiskt sett. För jag tar ett old arbor/wild arbour te över ett kommersiellt plantage vilken dag som helst. Jag tycker att detta ämne är oerhört fascinerande och det skulle vara kul att lära sig mer, vilket jag förhoppningsvis gör i framtiden. Men nu till teet i fråga.

Teet både ser och luktar spännande och viskar om uråldriga traditioner. Relativt intakta, ludna blad och med ganska hög förekomst av puerhknoppar. Vid bryggning vecklar dessa ut sig till ett nästan ursprungligt utseende. Bladen är ganska kraftiga med tydliga välutvecklade vener. Detta ihop med faktumet att teet trots sin ringa ålder är ganska behagligt att dricka pekar mot wild arbour/old arbour, då ungt plantage-sheng enligt många är ganska otrevligt. Jag antar att det kan ha att göra med att på plantagen utsätts plantorna för mer stress, bevattning, konstgödning osv. Då kan man gissa att växten som en konsekvens utvecklar ämnen i biomassan, dvs bladen, som smakmässigt är otrevliga i försvarssyfte. En ren spekulation bara. Man kan skåda små fläckar från enzymneutraliseringen (shaqing). Dessutom en viss förekomst av gula blad, huang pian, som ofta plockas bort från premium puerh. Men de flesta puerhkännare menar trots det att även dessa blad är bryggvärda och goda.

Själva doften är inte särskilt anmärkningsvärd som hos många puerh. Tunn till mediumtjock kropp med vissa fruktiga inslag som syrligt plommon och även hö. Helt ok, men avslutningen är nog bäst. Den börjar som en lätt syrlig besktorr ton, karaktäristiskt för många unga gröna puerh. Efter det kommer en rätt trevlig påtaglig söt eftersmak. Misstar jag mig om det är det som kan kallas för ”hui gan”? Här finns det utrymme för personlig variation. Man kan göra det dunderstarkt, dvs bittert, eller ganska milt beroende på dosering. Själv ligger jag nånstans mitt i mellan, men tenderar att dra mot det starkare.

Jag förvarar teet i en gammal teburk i lergods som jag köpte för längesen. Jag tror att den duger helt ok som lagringsburk då det kommer in en del luft. Frågan är dock om jag kommer att medvetet försöka lagra det. Det är ju rätt gott som det är, jag har begränsat tålamod och jag köpte inte så mycket. Dessutom väldigt prisvärt tycker jag, nånstans runt hundralappen, kanske lite mer per hekto. Det håller till att bryggas runt 15 gånger tycker jag. Jag har provat det i gaiwan och i den nya zishakannan och jag tycker att det helt klart blir bäst i kannan. I gaiwan blir det mindre fylligt och kanske något syrligare, fruktigare. Så trots att det för objektivitetens skull kanske vore bäst att lägga upp bilder och noteringar från gaiwanbryggningen, så väljer jag istället att visa fram det som jag gör det helst. Vill du ha ett ganska spännande, prisvärt och ungt grönt puerh eller bara är nyfiken på maocha så är detta ett tips.

Den mörka broderade duken är från Laos som gränsar till Yunnan. Den visar att textilstilarna inte tar hänsyn till nationsgränser, då de påminner om minoritetsdesigner i Yunnan

Nu är det kört

2008-10-08T22:17:00.007+02:00

Jag har blivit biten av puerh-flugan. Om man får vara så oförskämd och kalla den det. Jag har försökt motstå puerh så gott som möjligt. Varför? Jo för att puerh råkar vara det största inom te just nu och även ett ständigt växande intresseområde för allsköns investerare. Marknaden har exploderat på mycket kort tid. Jag är en person som alltid försöker hålla mig borta från strömmen och trender. Därför har jag något medvetet struntat i puerh och fokuserat på andra teer, som wuyi yancha och dancong. Och sannerligen tycker jag om allt bra te, oavsett genre.

Fallet skedde i samband med köpet av min nya zisha-kanna. Jag funderade länge och väl på vad jag ska skulle dedikera den till. Dancong? Wuyi? Sheng puerh? I ett försök att besvara denna svåra fråga, har jag experimenterat i flera timmar under två dagar med gaiwan och denna kanna. Då jag ska försöka nöja mig med denna kanna för ett tag fram över, ställs frågan, vilket te tjänar mest på zisha? Zisha, i detta fall troligtvis hong ni lera, tenderar att betona fyllighet och känsla framför flykthet och arom. Det finns en anledning till att man sällan brygger subtilt grönt te i zisha.

Ett alternativ var ju att reservera min enda topp-kanna till dyra oolong. Dock tror jag att oolong skiljer sig från puerh på så vis att mycket mer möda läggs på att bearbeta teet till sin färdiga form. Oolong är känt som det svåraste teet att tillverka. Puerhkvalite, så vitt jag vet, handlar till viss del om hantverksskicklighet, MEN verkar betona ännu mer än oolong, ålder på träd, terroir, kompressionsmetod, nivå av vildhet, region. I synnerhet även lagringsförhållanden och kompressionstyp. Med puerh håller man trots allt inte på med subtila oxideringsdetaljer eller komplicerade rostningsprocesser. Förenklat kan man säga att sheng puerh är ett primitivt grönt te ihoppressat till en kaka. Alltså ganska oslipat i jämförelse med säg ett lyxigt dancong oolong.

Så, när man endast har en tekanna för "seasoning", känns det logiska i mitt fall att använda gaiwan till de konstnärligt, finstämda oolongerna och zisha till shengpu. De behöver trots allt ingen hjälp på vägen. Och gaiwan är verkligen ett estetiskt och mångsidigt bryggkärl. Medan sheng puerh verkligen kan tjäna på en fast zisha-hand, för att verkligen ta fram dess bästa egenskaper som konsistens, skärpa, qi, hui gan. Har just nu två sheng som jag gillar, men nu väntar en (förhoppningsvis) spännade framtid av mer seriöst shengdrickande tillsammans med min nya kanna.

Några noteringar angående mitt kannval: Fördelarna är flera, då zisha och puerh verkligen går bra ihop och jag har redan märkt flera förbättringar. Detta trots att kannan är helt "unseasoned". Nackdelarna med mitt val är väl att det kanske är något oortodoxt. Traditionellt så föredrar många en något högre form för puerh. Den vida öppningen på denna ska tydligen passa extra bra till vridna teer som yancha och dancong. Dessutom har kannan ett platt filter och inte ett boll-filter. Detta ska tydligen vara en nackdel när man brygger puerh. Men i detta fall väljer jag min intuition framför konventionell åsikt. Så jag är kanske en rebell trots allt!

Sitter och njuter av ett troligtvis wet-stored sheng från 2000. Prisvärt och trevlig. Teet ackompanjeras av härliga toner från ensemblen Huun-Huur-Tu, från de centralasiatiska vidderna där man också gillar puerh. Fast med salt och yaksmör förstås.

Ny zishakanna

2008-10-07T23:53:00.004+02:00

Idag införskaffade jag min andra yixingkanna och är min första riktiga kvalitétskanna. Oerhört fin och faktiskt har jag redan nu upplevt stor skillnad mellan den och gaiwan. Detta trots att den är helt "unseasoned". Det härleder jag främst till kannans värmehållande kapacitet samt det faktum att man kan hälla hett vatten på den. Nu till den svåra frågan: Vad ska jag dedikera den till? Valet står mellan dancong och grön puerh, med hänsyn till formen och lertypen. Eventuellt yancha. Men jag tror inte att den är lika optimal till yancha som den är till dancong eller shengpu. Jag är ju egentligen mer för dancong än för grön puerh. Dessutom borde ju dancong och gong-fu kannor passa ihop som handen i handsken, eftersom gong-fu bryggning, precis som dancong har sitt ursprung i Guangdong.

Vissa menar att dancong görs bäst i gaiwan och att puerh alltid tjänar på att bryggas i zishakannor. Dock måste jag säga att även om det sheng från 2002 jag bryggde i den idag blev klart bättre, blev även dancong song zhong det. Song zhong blev djupare, lenare med mer påtaglig eftersmak och halskänsla, ev något mindre aromatiskt. Sedan tror jag att dancong är något hälsosammare än grön puerh, iaf sådant som är under säg 10-15 år. Några förslag, kommentarer eller åsikter? Svår fråga helt klart...puerh är mer en given succé tror jag, men dancong är ju så gott, nyttigt och mindre mainstream. Just nu iallafall.

Min första tebricka

2008-10-07T00:15:00.000+02:00

Här är en bild på min nyinköpta tebricka vid bryggstationen hemma. Äntligen slipper jag hålla på med skålar, underlägg, dukar och annat krångel. En vacker, inspirerande scen för gong-fu bryggning där design och funktion gifter sig perfekt. Jag känner dock till att flera "avancerade" tedrickare avsagt sig tebrickor för andra enligt dem stilrenare former. Själv tycker jag faktiskt att den är oerhört stilren. Bambu inger en gedigen känsla. Till höger kan även skådas den fina Aquagrad som jag fick i födelsedagspresent. Fler ord om den kommer senare.

Ett nytt fenghuang dancong song zhong

2008-10-06T01:19:00.000+02:00

I ett försök att avdramatisera hela recensionsprocessen och samtidigt kondensera mitt skrivande till en mer läsbar form, kommer nu en ny typ av te-inlägg. Som ni ser gick det jättebra redan från första meningen…

Detta är det andra fenghuang dancong song zhong jag provat och ligger i en högre prisklass än det förra. Dancong är en grupp teer som ligger mig mycket varmt om hjärtat och därför var det extra spännande att få smaka en ny variant. I all ärlighet har den vid första anblick mycket gemensamt med In the Mood for Tea’s lägre grad. Men denna grad är långt mer finstämd och djup. Redan de torra bladen avger en rik, fruktig doft. Och som man kan se på bilden nedan, är det ett även ett mycket vackert te.

Källvattenrik klarhet med subtila inslag av tropiska frukter. Detta inramas med en gedigen rostad ton som jag kopplar till cederträ. Teet värmer, genom qi snarare än genom vattentemperatur, och ekar viskande en lång stund efter sväljning. Som ni märker snålar jag inte på adjektiven. Och jag förbehåller mig rätten att spendera dem som jag behagar. Vilket leder till att vissa teer tilldelas fler sådana än andra. Och det beror endast på mitt personliga tycke.

Jag brygger det som jag brukar brygga dancong, 95 gradigt vatten, cirka 40% fylld gaiwan, korta dragningar. Ett kvalitétsmärke är att det är mycket lättbryggt. Långsamt skalar man av de rostade lagren.

Denna grad av song zhong verkar påverka många entusiaster djupt. Jag känner till ett flertal som anser att det har elexirliknande egenskaper. Jag kopplar istället nektarlika kvalitéer till det.

Det kostar därefter, cirka 300 kr. Men i likhet med alla bra teer i den högre prisklassen är det absolut värt priset. Men det är därför inget vardagste, utan det kräver sin tid och mentala fokusering. Det härliga är att det faktiskt lönar sig att ge högklassiga teer tid. Detta song zhong är inget undantag och bjuder till en kontemplativ upplevelse.

Söndag kväll

2008-09-28T23:11:00.000+02:00

Åter en helg har passerat. Det har blivit en del svampplockning, rensning och torkning precis som helgen innan. Det börjar ta sig lite i svamplagret, även om volymförlusten mellan färskt och torkad form är rätt stor. Men det är väl som med te, när det är i torr form så är det även mycket drygt samt förvarings och transportvänligt. Det kanske vore nåt: En svamp-bing..

Inspirerat av deras nya webbshop, blev det även en liten visit på tebutiken Chaikhana som jag bara gått förbi tidigare. Har hört mycket bra om den och dess utbud, även om jag förhållit mig något reserverad inför den då de har haft ett fokus på brittisk-indisk te. Vilket inte varit ett huvudområdet för mig som varit främst intresserad av Kinas teer. Dock blev det provköp av två av deras finaste darjeeling. Mer om detta i senare inlägg. Men jag kan gott säga att jag blev positivt överraskad, både när det gäller te och affär.

Min lilla bit 2002 Fengqing sheng puerh håller på att ta slut. Kanske blir det ett litet besök på In the Mood for Tea nån gång snart...

Teberusad

2008-09-24T16:55:00.000+02:00

Sitter mitt i studiestressen och det hjälper inte direkt att man ligger efter. Så egentligen har jag inte tid alls för att blogga. Men jag måste bara uttrycka min stora respekt för de människor som gjort den kvalité av dancong yulan xiang jag har några gram av kvar i min tehylla. Håller på med en session av detta te just nu och ända sen jag först provade det i våras har jag varit ohjälpligt fast. Det är helt klart ett av det absolut bästa teer jag druckit.

Vidare har jag detta te lite som standard för vad som är ett bra te för mig. Det har många egenskaper jag värderar högt hos ett te och ekologiskt på köpet! Men förutom utsökt smak och bra produktion så lyckas detta te med något som jag sällan skådar hos teer överlag: Förmågan att greppa tag om mitt hjärta, friska upp kroppen och ta mitt sinne till nya höjder. Det kanske inte är den högsta graden te eller det mest omtyckta. En del tycker t.om. att det är "so-so". Men för mig är detta en riktig skatt bland teer.

Skörd från skogen

2008-09-22T23:55:00.000+02:00

Har precis rensat klart söndagens mycket rikliga svampskörd. Det tog ett par timmar, men det är en väldigt angenäm och avslappnande sysselsättning. Särskilt när man gör det i en lugn miljö med lite te till. Doften från svampen och de trevliga minnena från skogen matchade väl med ett vällagrat sheng puerh från 2000.

Att uppleva te som en helhet

2008-09-21T00:04:00.000+02:00

Vi teentusiaster dricker och studerar tekultur av en rad olika skäl och troligen har alla en helt unik och säregen dragning till det. Särskilt fascinerande tycker jag själv, att jag och andra västerlänningar, trots att vi inte växt upp med te som en uråldrig, integral del av kulturen, ändå kan skapa våra egna starka relationer till te, inte sällan med romantiska förtecken.

Jag kan bara tala för mig själv, dock tror jag att följande kan stämma in på flertalet entusiaster. Det som skiljer en entusiast från en ”genomsnittlig” tekonsument är att denne ofta ser hos te, det som andra kanske inte ser. Något magiskt, något lockande för att dra det så långt som nästintill självförverkligande. Det är denna känsla som är början till en kanske livslång passion. Detta kan givetvis hållas sant för entusiaster av andra konstformer och områden. Allt eftersom man förs vidare på sin te-stig, blir landskapet allt mer komplext då kunskap tillkommer som mer än ofta är av detaljinriktad art. Bryggtekniker, bladkvalité, odlingslokaler, tegods, intryckskategoriseringar, sortkunskap, hantverkstekniker, historia och kultur med mera studeras. Men förhoppningsvis kultiveras också hos entusiasten även den andra aspekten av te, som bygger på intuition, ande(känsla) och visdom som ackumuleras genom utövning, det vill säga Gong-fu.

Missförstå mig inte. Detaljkunskap är oerhört viktig, i alla fall för mitt eget teintresse. Ett sinne för kvalité både när det gäller te och tegods, samt optimala tekniker och en någorlunda uppfatting om tillhörande kultur och historia är alla viktiga när det kommer till att få valuta för både den tid och de pengar man lägger ner på intresset. Ur ett miljö-och rättviseperspektiv är det av kritisk betydelse att konsumenten är välinformerad om de produkter den köper. Och i förlängningen även för att utveckla en känsla för te. Personligen är särskilt det kulturella och historiska perspektivet en stor del av charmen hos te. Det är ett stort nöje att studera och debattera dessa aspekter. Hur kan den gamla puerhproduktionen och handeln ha sett ut? Hur skulle det vara att sitta med på en tesession i bergen med forntida temästare som Lu Yu?

Tetävling under Song-dynastin

Jag kan ibland, på sistone allt oftare, känna att den sanna Gong-fu aspekten lätt kan gå förlorad mitt bland alla detaljområden, som inte sällan är konsumtionsrelaterade. Vilken typ av lera är det i denna kanna? Vem har gjort den? Vad smakar detta te; blommor, skog, örter? Hur är bladkvalitén? Och framförallt: Hur motsvarar kvalitén priset? Och så vidare. Frågor som dessa är oerhört viktiga att ställa sig som en del av att studera te. Gong-fu handlar inte om att vara dåraktig, som kejsaren utan kläder. Men när det kommer till att uppleva te, kan de i sämsta fall innebära en disktration. Ett för akademiskt fokus kan lätt få en att förlora greppet på nuet, på den fantastiska, dynamiska tomheten som är verkligheten. Att dricka te. Och jag säger detta trots vetskapen om att det som kan sägas om Dao inte är Dao…

Te är fantastiskt på så sätt att dess utövande är väl lämpat som en form att bevittna och kontemplera Dao. Detta är ingen direkt nyhet i länder som Kina, Korea, Tibet och Japan. Men jag tror att det är viktigt för den moderna människan att återskapa denna koppling mellan inre och yttre, och med avseende på te; mellan utövande och känsla. De teer som tenderar att bli mina personliga favoriter är inte per automatik de av allra högst grad, komplexitet, status eller smakmässig drickvänlighet. Snarare är de dem teerna som slår an på mina inre estetiska och andliga tangenter. Det kan vara ett fantastiskt djup, en lång säregen eftersmak, en handfast karaktär, helande egenskaper eller särskild qi. Eller kanske något som får mig att minnas sådant som jag trodde jag hade glömt, eller sådant som jag ibland föreställer mig långt inne ibland mitt sinnes labyrinter. Faktorerna som bidrar till att ett visst te orsakar detta och ett annat inte är ett ämne för en annan troligen mycket komplex diskussion.

Namnet på denna blogg är Temystik och det är hög tid att jag själv börjar att studera te mer ur ett mer intuitivt perspektiv, inte helt olikt en mystiker som söker att uppleva det ogreppbara genom fysiskt handling. Och med lite tur, kan kombinationen av detaljkunskap och ande, likt höger och vänster hjärnhalva hos en människa, leda till en både inre och yttre tillfredställelse genom att bevittna Dao i all sin djuphet.

För ytterligare artiklar i detta ämne besök gärna den mycket välskrivna och kostnadsfria tetidningen The Leaf. Där finns det många inspirerande artiklar och även en fin liten samling terelaterad konst.

En liten uppdatering

2008-09-17T22:24:00.000+02:00

Inte uppdaterat bloggen på alltför lång tid vilket inte bra när man försöker hålla kvar och locka till sig läsare. Fy på mig. Men förhoppningsvis är inte allt hopp ute än. Det kommer en hel del nya inlägg inom en snar framtid. Idé efter idé har poppat upp i mitt huvud, men tiden har inte funnits för att kunna skriva något seriöst och bra. När jag väl hade tid, dvs för 3-4 dagar sedan, då blev jag förkyld istället och inspirationen sänkes rätt rejält. Men nu är jag nästan fullt återhämtad, tack vare vila och jag inbillar mig, den ordentliga mängd värmande puerh jag druckit under tiden. En del har hänt sedan jag skrev sist. Jag har köpt ett litet antal nya teer, varav 2 gröna puerh och ett high-end dancong. Dessutom har jag i present fått en aqua grad-vattenkokare samt lite te och en fin ny tillbringare. Sedan har det provats te lite till höger och vänster.

Under tiden har en hel del funderingar kommit upp som jag gärna delar med mig av och kan förhoppningsvis inbjuda till diskussion. På vilka olika sätt förhåller sig tedrickare till te och varför? Vilka fördelar och nackdelar innebär ett ökat intresse för högklassigt te och därmed ökad efterfrågan? Tekniskt och akademiskt kunnande vs gong-fu, känsla och ande? Kommersialism vs hantverk och kärlek för te? Hälsoaspekter på te. Vem är egentligen mästare eller expert?

Dessa ämnen kommer att skrivas om inom kort, så jag hoppas att ni håller tillgodo så länge med en kopp virtuellt te.

All in this Tea - En film om te

2008-09-08T19:20:00.000+02:00

Äntligen en dokumentär om Kinas teer och allt som hör till! All in this Tea från 2007, regisserad av Les Blank och Gina Leibrecht, tar oss tillbaka till 1997 när filmteamet fick följa med teexperten David Lee Hoffman till Kinas teregioner för att hitta några av de bästa främst ekologiskt odlade teerna. Ganska snart möts David av motvilja från branschpersoner att uppfylla hans önskemål och framförallt: att samarbeta och handla direkt med teodlaren. Som tur är lyckas David stå på sig, kompromisslöst, och lyckas på olika sätt att få kinesiska byråkratiska tehandlare att lyssna på honom och hans rekomendationer kring odling, marknadsföring och kvalité. Detta varvas med olika mer eller mindre kända tepersonligheter från USA och Kanada som berättar om olika aspekter av kinesiskt te och tekultur.

Filmen belyser ett flertal viktiga ämnen inom tevärlden, särskilt med avseende på Kina. Hur ska man lösa alla miljöproblem som nu drabbat teodlingarna i Kina, som jordförstöring, minskad biodiversitet, försämrad kvalité, överproduktion, tveksamma arbetsförhållanden, undermåliga priser och inkomster för flertalet småskaliga teodlare...?
Jag anser i likhet med Hoffman att man inte bara kan dricka te och strunta i konsekvenserna för människa och miljö.

Jag tror att det är jätteviktigt att bevara den kinesiska traditionen av småskalig, hantverksmässig teproduktion och givetvis helst utan kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel. Och det enda sättet detta kan åstadkommas är genom att lyfta fram teodlaren och temästaren så att mer av pengarna stannar i deras fickor. Jag hoppas att det nån gång i framtiden, helst snart, kommer att stå vilken odlare och vilken temästare som gjort just det teet du köper. På senare tid har fler och fler konsumenter i väst efterfrågat härkomstmärkning på te. Varför inte märka teet med namn på odlare och producent? Jag tror absolut inte att det är omöjligt. Det görs till och med på vissa ställen, som internetbutiken Seven Cups till exempel.

Ekologiskt, hantverksmässigt, småskaligt te skulle i förlängningen kunna leda till en ökad uppskattning för hantverket och te över lag. Ju mer man lär sig om te, både teoretiskt och intuitivt, utvecklar man en respekt för det. Istället för att tanklöst hälla i sig mängder av tveksamt te så uppskattar man istället varje intryck och nyans i denna fantastiska dryck. Kommunicera med teet.

All in this Tea är cirka en timme lång men skulle kunna vara minst dubbel så lång. David Lee Hoffmans erfarenhet är så otroligt stor och som teintresserad vill man absorbera så mycket av den som möjligt. Jag själv ställer mig frågan: Hur kan han känna skillnaden på te som odlats med kemikalier och sånt som odlats ekologiskt? Vad är bra te för honom? Han också skulle säkert kunna fylla en hel film till med terelaterade anekdoter från hans resor i Asien.

David Lee Hoffman är sannerligen en av vår tids stora tepionjärer!

Meishan jinxuan extra rostad 2007

2008-08-31T21:46:00.000+02:00

Egentligen hade jag tänkt vänta lite med att gå till min lokala tebutik tills att den nya Kinaleveransen kommit, men det blev iallafall hela två besök denna vecka. Första gången var det någon som skulle köpa present till någon annan och inte helt oväntat fick jag uppgiften att agera inköpare hos teaffären. Efter det var det ett sambesök med min mor som skulle köpa på sig lite te inför avresan till utlandet. Hon fick det hon ville ha, men jag tycker nog att det var synd å hennes vägnar att jasmine pearls inte kommit in än.

Jag som hade tänkt hålla mig från att köpa något greps av köplust då min flickvän köpte ett jasmine silver needle. Då fick det bli förra årets skörd av Meishan jinxuan extra rostad, som jag även fick till lite "extrapris". Har tidigare provat meishan jinxuan standard rostning när det var relativt nyskördat, vilket var både gott och bra pris på. Nog för att många taiwanesiska oolong är gräddiga, men med jinxuankultivaren talar vi påtaglig gräddighet som utan att överdriva kan sägas vara en av teets huvudkaraktärer. Det har även inslag av parfymerade blommor och rik sötma.

Den extrarostade kvalitén valde jag, då jag drog slutsatsen att det på grund av den extra rostningen borde ha förlorat minst på att köpas ur säsong. Taiwanesiska oolong, med vissa undantag som Bai hao (Oriental beauty), liknar grönt te på så sätt att fräschören bär upp mycket av teet. Taiwanesiska oolong som Li shan och Ali shan är oerhört milda, krispiga och subtila, då de är väldigt lättrostade och lättoxiderade. Det medför även att deras hållbarhet är mycket kort och förvaringskänsliga. Men för att komma tillbaka till titel-teet...

Försäljare: In the Mood for Tea
Bryggkärl: 90 mL gaiwan
Mängd te: Lätt täckt botten på gaiwan.
Vattentemperatur: ca 95 grader

Jag använder volymmässigt ganska lite te när jag brygger taiwanesiska rullade oolong, då de sväller väldigt mycket under bryggning. Ofta rymmer en "kula" ofta 2-3 blad och en knopp. Detta kan jämföras med flertalet Guangdong- och Wuyioolong, som är ett blad vart för sig. Sedan kan taiwanesiska gröna oolong vara lite svårsmälta ibland och ge lite sur mage, vilket är ytterligare en anledning för mig som syrakänslig att dosera mer sparsamt.

Klar och fyllig gul färg.

Smak och arom:

Denna kvalité lutar till skillnad från standardkvalitén mer mot gräddkola, knäck och toffe men har behållt mycket av den påtagliga blommaromen. Rostningen ger teet inslag av råsocker, med mindre örtig smak än den lättrostade.
Meishan jinxuan extra rostad 2007 håller att bryggas cirka 6 gånger. Den femte tyckte jag var den sista optimala bryggningen och från och med den sjätte bleknar det rätt rejält i mina ögon.

Teet består av relativt intakta blad, 65-70% kanske? De känns tunnare än t.ex. Ali shan 2007, men det kan bero på både skillnader i odlingssätt och produktion

Jag tycker att teet är ett helt ok taiwanoolong för priset som är 100 kr hektot (Taiwanoolong är ofta dyrare än de från fastlandet). Det är lättbryggt och väldigt aromatiskt. Dock lutar det väldigt mycket åt konfekthållet vilket ger en mer ungdomlig, insmickrande känsla, snarare än elegans. Det saknar för mig åtråvärd torr avslutning, vilket tydligen är karaktäristiskt för jinxuankultivaren. En torr avslutning ramar, enligt mig, in ett bra te och är viktig för teets balans. Undrar vilka kulturella skilnader mellan Taiwan och det kinesiska fastlandet som gör att dessa två regioners tepreferenser skiljer sig så markant. Förvisso har Anxioolong mycket gemensamt med den taiwanesiska traditionen. Dessutom är det lite sådär för min mage, dock ingen magsyraattack som jag tidigare fått av jade oolong och lågrostat tie guan yin. Med Meishan jinxuan jag upplever dock inte något direkt obehag, kanske på grund av kvalitén och rostningen, men troligen även bryggtekniken.

Hoppsan!

2008-08-29T10:45:00.000+02:00

Ibland går det vilt till i tevärlden. Här är sommarens klavertramp. Men man blir väl flinkare med tiden hoppas jag...

Tappade ett tungt gaiwanlock på kannan när jag använde en större gaiwan som jag är lite ovan vid.

Här vet jag inte riktigt vad som hände..men har försökt med lim.

Bai ji guan

2008-08-18T19:31:00.000+02:00

Jag kom över detta te för cirka ett halv år sedan tror jag. Fick köpa det ur vad jag tror var en provbox då det inte fanns för normal försäljning. Men då jag frågade efter det, eftersom jag var och är mycket intresserad av Wuyi oolong, fick jag köpa ett hekto.

Mycket vackert redan i torrt tillstånd, nästan skimrande

Det som slår en omedelbart är hur delikat det är i jämförelse med de flesta andra oolong från Wuyi. Varken rostning eller oxidering är särskilt långt gången vilket kan ses på bladen. De uppvisar även andra anmärkningsvärda saker som en särartad gul färg som är karaktäristisk för Bai ji guan-sorten. Bai ji guan är för övrigt en av fyra legendariska Wuyiteer Si da ming cong.

- Bryggmetod: Gong-fu
- Kärl: 90 mL gaiwan
- Mängd: 70% av gaiwan
- Vattentemperatur: ca 95 grader celcius
- Bryggtid: Svår att specificera då jag går främst på intuition, men som vid bryggning av Da hong pao.

Klar och fin bryggd

Omedelbart känner jag en rik, parfymerad väldoft från både teet och gaiwanlocket. Aromen är svår att beskriva exakt som hos alla bra högklassiga teer, men påminner om doften av krossade skogsörter, anis eller lakrits. Det påminner även något om den kinesiska örten "jin yin hua" det vill säga torkad kaprifol som används inom den traditionella medicinen. Avslutningsvis kommer en citrusartad syrlighet.
Detta är ett delikat, men samtidigt väldigt parfymerat oolong, som uppvisar den robusta Wuyi-typiska karaktären. Riskerna med detta te är att det blir surt och hög färdighet måste till både vid odling och hantering men även bryggning för att undvika detta. Men det är dock inte ett svårbryggt te. Då det är lågrostat kan jag tänka mig att kvalitén på tebladen och oxideringen påverkar just detta oolong särskilt mycket, då eventuella skavanker inte kan "rättas till" med mer omfattande rostning.

Denna kvalité hade många intakta blad

Ett slutgiltigt omdömme är svårt att ge. Jag är verkligen en stor älskare av högaromatiska, nästintill parfymerade teer, men samtidigt ogillar både jag och min kropp väldigt syrliga teer, vilket Bai ji guan kan bli om något inte går som det ska. Trots att jag gillade den kvalitén jag köpte, ser jag fram emot att prova andra, mer delikata kvalitéer.

Hemma igen

2008-08-09T19:24:00.000+02:00

Nu är jag tillbaka på fastlandet igen. Vilket även betyder att Temystik åter är online. Gotland är mycket fint på sommaren, men dricksvattnet är ingen höjdare, i alla fall inte när det kommer till tebryggning. Det innehåller nämligen alldeles för mycket kalk så att bryggden blir grumlig osv. Detta har dock varit till viss fördel. Jag har nämligen genom detta lärt mig vad jag tror är en viktig läxa i tekunskap. Att vattenkvalitén är avgörande för en lyckad bryggning. Dessutom att det inte är enbart de mest mystiska rariteterna som är värda att dricka, utan även de enklare vardagsteerna fyller en mycket viktig plats i mitt tedrickande liv.

På Gotland, med sitt halvdana dricksvatten, lönade det sig inte alls att brygga de dyrare teerna jag hade med mig. Tie luohan blev t.ex. inte särskilt imponerande. Däremot lärde jag mig att på kinesiskt, icke-gongfu manér, dricka enklare teer direkt ur gaiwan. Gaoshan xiangcha och jasmine pearls gjorde sig verkligen väl på detta sätt i mening nästan bättre än genom gong-fu metoden. Däremot så tar man väldigt lite te i gaiwan i jämförelse med när man gong-fu brygger, eftersom bladen ligger kvar hela tiden. Sedan späder man bottensatsen hela tiden. Mycket enkelt, men väldigt lyckat faktiskt, i synnerhet om vattnet inte är det bästa. När man är på resande fot kan dessutom mer komplicerade bryggmetoder innebära onödig stress, särskilt när vattenkokaren står i köket och inte på tebordet som hemma. Alltså: Vart te har sin plats, oavsett status. Dock är undermåliga teer, alltid undermåliga. Men jag som tidigare nästan ansett mig för fin för t.ex. jasmine pearls verkligen fått upp ögonen för det som kallas vardagste och att dessa kan vara ett smartare val både ekonomiskt och smakmässigt, när man har många bollar i luften samtidigt som man dricker te eller när förutsättningarna inte är optimala.

Besökte även In the Mood for Tea idag som öppnat igen efter sommaruppehållet. Jag hade tänkt köpa mer jasmine pearls, men det var tyvärr slut. Men väl där bjöds jag istället på fem nya provteer (generöst!) som Jonas tagit med från sin Kinaresa. Dessa finns alltså inte till salu än. Ett da hong pao, ett fenghuang dancong mi lan, yu lan och ett song zhong, samt ett cirka ettårigt maocha puerh i lös form. Detta nya da hong pao är mer lätt och eteriskt än In the Mood for Tea’s första som i sig är väldigt gott. Den påtagliga, blommiga doften steg ur den tefyllda koppen och dröjde sig kvar långt efter att den tömts. Rent, lätt, fylligt och mycket aromatiskt. Fenghuang dancong mi lan och song zhong var även de fina och klart bättre än de föregående kvalitéerna, dock tyckte jag att skillnaden var störst hos mi lan xiang. Dancong
yulan var klart mindre aromatiskt än den föregående kvalitén, men dock prisvärt och mycket tillfredställande som vardagste. Den spännande maochan var trots sin unga ålder lent, trevligt och komplext. Ungt puerh kan ofta vara kärvt, bittert och i värsta fall ge magkatarr, men dock inte detta som jag uppfattade kom från ”wild arbor” eller ”semi-wild arbor”. En arom åt halm och läder eventuellt, klar och fin bryggd, samt en trevlig torr avslutning. Måste dock prova detta te fler gånger för att kunna gå in mer på detaljer. Tydligen skulle det även ligga i en bra prisklass, vilket aldrig är fel. Spännande, men inköp får vänta ett tag tills eventuella leveranser kommer. Men den som väntar på nåt gott…

Istället blev det två nya glaskoppar bär upp teet mycket bra, samt ett hekto keemun litchi som jag provat tidigare, helt i linje med min nya filosofi att uppskatta vardagsteer mer.

En spännande termin väntar!

Semester

2008-07-20T22:47:00.000+02:00

Nu far jag iväg till Gotland ett tag för att njuta till fullo av den svenska sommaren. Och förhoppningsvis även en del härliga testunder i det fria. Så det kommer att vara lite långsamt på inläggsfronten, men eventuellt lyckas jag få in lite kontemplationer om elementen så vill :)

Tills dess, en resebild och jag önskar er alla en trevlig sommar!

/ Antonio Dahlin, bloggare för Temystik

Avslappnad sommarkväll

2008-07-14T22:17:00.000+02:00

Det har inte blivit så många inlägg på sistone. Sommaren gör sitt för att få en ur sina rutiner och ger tillfälle till resa och utflykt. Vilket är bra. Och den ger även tillfälle till trevliga testunder, både ensam och med vänner och bekanta. De senaste dagarna har jag fått tillfälle att bjuda både min mamma och min syster på varsin testund på lite mer ordentligt gong-fu manér. Det är ett av de absolut bästa sätten att njuta bra teer på: Att fullt ut kunna koncentrera sig på tebryggningen och teets avnjutning, men samtidigt att kunna njuta av en avslappnad atmosfär som inbjuder till diskussion. Både om te och teet i fråga, men egentligen allt mellan himmel och jord. En bra kombination som känns något taoistisk med sin blandning av finess och informellt umgänge.

Nu sitter jag dock allena och njuter av ett shu puerh (s.k svart puerh), som enligt uppgift ska vara ett Menghai 1993. Det är ett te som tar ett tag att lära sig uppskatta, men samtidigt erbjuder en trevlig bryggd med en fyllig, nästan oljig, len konsistens och med fräscha inslag av jord och trä. Det kommer inom kort en recension.

Jag ska försöka bättra mig lite på inläggsfronten och hoppas att ni hänger kvar trots allt. Och i slutet av sommaren kommer In the Mood for Tea eventuellt att fått in en del spännande grejer som säkerligen kommer att leda till en del inlägg.

Obs, cashewnötter avnjutes, enligt undertecknad, bäst varsamt hemrostade.

Ps. Vill verkligen se den här filmen!

Roliga saker man hittar i en tepåse

2008-07-06T17:14:00.000+02:00

Sitter och dricker lite gaoshan xiangcha (lu cha), som jag verkligen fått smak för. Ibland är det så; vissa teer är man inte superentusiastisk inför i början, men allt eftersom ökar ens uppskattning för det. I bottnen av gaiwan skådar jag en...

...teblomma!

Jag tror det är en teblomma iallafall, alternativt någon annan örtig blomma. Kronbladen har ramlat av dock. Men det var en trevlig, rustik liten överraskning.

Feng huang dancong song zhong

2008-06-27T21:31:00.000+02:00

Har haft vissa problem med internetuppkopplingen de senaste dagarna, så eventuella bloggplaner har fått vänta tills idag. Har inte kommit över nåt nytt på länge, men det finns några sorter som jag tidigare köpt som förtjänar lite uppmärksamhet. Ett av dessa är ett fenixoolong, närmare bestämt fenghuang dancong song zhong, från In the Mood for Tea.

I likhet med det förra dancong-teet jag tidigare skrivit om kommer även detta te från fenixbergen i Guangdong och behandlas följaktligen i den traditionen. Som vanligt med feng huang dancong-teer så odlas dessa på buskar som ser ut som små träd. Det oxideras till cirka 40% (rätta mig om jag har fel) och sedan rostas det relativt mycket så att teet antar en rödbrun färg. Namnet antyder koppling till Song-dynastin, troligen att teet kommer från tebusksorter som tagits fram under denna period. Det finns säkert song zhong buskar som har varit i livet sedan song dynastin, men te från dessa buskar torde vara både mycket kostsamt och ovanligt.

Själva teet finner jag vara ganska likt ett dancong som heter mi lan xiang, eller honungsorkidé doft. Dock är song zhong mer aromatiskt, men även med mer ”bite” som är så typiskt för många dancong. Trots att denna grupp teer har sitt namn från fenixbergen, så upplever jag att det finns något av en eldig fenix i dessa teer, i synnerhet song zhong. Man måste alltså närma sig teet med extra närvaro och timing. Det vill säga, 95 gradigt vatten, mycket snabba dragningar, 40% blad och höga hällningar. Drar det för länge så klöser det ifrån med en påtaglig skarphet. Jag har upplevt nästan rusartade symptom när jag druckit flera koppar för starkt och överbryggt dancong. Vad exakt det beror på vet jag dock inte.

Trots att jag fotat teet i denna kopp, tycker jag att en högst hälften så stor kopp matchar bättre.

Men hur som helst föredrar jag att brygga det korrekt, där dess fruktiga, söta karaktär kommer fram. Väl bryggt, är har teet tydliga inslag av frukt och honung, och man kan skönja persika, men inte så tydligt som många verkar tycka. Jag upplever även vissa inslag av ceder hos song zhong. Ceder/träarom är nästan alltid ett plus i min bok. Smaken är fyllig och tydligt söt, som av frukt med en rund rostad känsla som följs av den karaktäristiska dancong-kicken samt en avslutande torrhet.

Då det är mycket aromatiskt bryggs det bäst i gaiwan eller äggskalstunna gong-fu kannor på chaozhou manér. Jag tycker att ganska små koppar passar bäst till detta te, då det är ganska koncentrerat. Dessa små koppar tycker jag kunna leverera starkast luktupplevelser. Detta dancong song zhong håller i cirka 5 bryggningar, sen smakar det mest som sött vatten. Liknande fenomen med avtagande arom efter 5-6:e bryggningen förekommer hos många oolong, som t.ex. dancong yu lan xiang, men till skillnad från song zhong, upplever jag yu lan xiang ha en mycket mer påtaglig ”qi” vilket gör att det fortsätter att vara intressant upp till 11-12 bryggningar.

Detta tror jag delvis kan härledas till bladkvalitén. Hos det dancong yu lan xiang jag provat är bladen större, tjockare med mycket mer betonade vener vilket tyder på en livskraftig, djuprotad tebuske. Rostning bidrar visserligen till att göra bladen skörare i uppblött tillstånd, men hos dancong song zhong är bladen jämförelsevis mindre, skörare och tunnare, utan speciellt tjocka vener.

Har för mig att denna bild föreställer några bryggda song zhong-blad:

Detta dancong song zhong är ett trevligt te, då det är mycket aromatiskt och fruktigt vilket jag personligen uppskattar, men är dessvärre ganska känsligt för bryggningsmissar. Jag inbillar mig till och med att vädret kan påverka utfallet på bryggningen. Det besitter också en viss ”kick” som passar väl när man är på humör för det.

Paris

2008-06-21T20:34:00.000+02:00

Har varit i Paris i några dagar vilket är en förklaring till att det inte varit några inlägg på sistone. Paris har ett visst mått av tekultur, då det finns en hel del butiker som säljer te och tetillbehör, men även ett stort antal ”salon de thè” som kan återfinnas i de flesta kvarter.

Då Paris är svindyrt att båda fika, äta ute och shoppa i (för det mesta), blev det långt mer tittande än köpande, vilket i och för sig inte är fy skam. Alltid intressant att kunna jämföra utbudet där med utbudet hemma i Stockholm. En av teaffärerna i närheten av vårt hotell i Montmartre, Neo T Maison de Thé, hade ett ganska brett utbud av teer och tillbehör för sin lilla storlek. De hade främst kannor och koppar av japanska typ, men även en liten mängd kinesiskt gods. De hade många kinesiska och japanska gröna teer, men även en del generiskt puerh i småkakor, troligen shou puerh. Det hade varit kul att köpa nåt, men då ett halvt hekto mediokert longjing kostade runt 200 kr, tyckte jag inte att det verkade prisvärt när In the Mood for Tea i Stockholm håller mycket bättre prisnivå.

Andra butiken var större och hette Galerie Endora Maison de Thé. Denna butik specialiserade sig på kinesiskt te och tegods. På typiskt svenskt manér gick jag aldrig in i butiken, då den var i princip tom, utan tittade endast i skyltfönstren. Men det var nog lika bra, för här var priserna ännu högre än på det förra stället. 30 gramspåsar såldes för 30-40 euro och tillbehören gick på flera hundra till några tusen kronor styck. Samma grejer som jag sett gå på en tiondel av priset hos kinabaserade försäljare. Visst, frakt, hantering och moms ska ju räknas in när man köper i butik men det är ändå rejält pålagt på priset.

Men det var kul att se att utbudet på tegods var så stort, större än jag någonsin sett i Sverige. För att summera: Paris har ett brett utbud av tesalonger och teaffärer för entusiasten, men var beredd att betala Parisiska priser (läs överpris).

Tie luohan wuyi yancha

2008-06-14T02:48:00.000+02:00

Jag har funderat fram och tillbaka kring huruvida jag ska skriva om detta oolong nu, eller om jag ska vänta till vintern som kanske är en mer passande årstid. Men detta te är så mångsidigt och jag har svårt att hålla mig.

Tie luohan är ett si da ming cong precis som da hong pao som jag tidigare skrivit om. Detta te var ett av de första oolong jag kom i kontakt med och banade väg för ett intresse för högklassiga kinesiska teer. Fler sorter provades och jag fick ett tycke för da hong pao, vilket gjorde att järnarhaten glömdes bort något.

Jag bestämde mig dock för att komplettera Wuyi-kvartetten i tehyllan och köpte mig ett halvt hekto som var det enda som plånboken tillät för tillfället. Väl hemma med en kopp i handen insåg jag att jag underskattat detta te och att jag i framtiden ska sträva mot att alltid ha det i lager. Senast idag kompletterade jag med ytterligare ett hekto, då det förra halvhektot gått åt och affären har stängt hela juli. Man måste ju ha till sommaren också! Sådan är entusiastens förbannelse; det ekonomiska blir ibland sidosatt, på gott och ont.

Nu till själva teet. Tie luohan är ett högoxiderat, högrostat oolong vilket ger det en rik och fyllig karaktär. Detta tie luohan är från In the Mood for Tea, produktionsår okänt, skörderegion Wuyi, Fujian. Mina bryggparametrar för detta te är 90 ml gaiwan, 50% blad, 95 gradigt eller uppkokt vatten och kort dragningstid som brukligt, dock något längre än dancong. Senare bryggningar, runt 5-6, får gärna dra 20+ sek längre. Tie luohan är ett mycket lättbryggt te som är svårt att brygga över.

Teet har en påtaglig, omisskänlig chokladarom med inslag av sandelträ. Smaken är tydligt söt och klar, med en trevlig lätt avslutande torrhet. Detta te smeker magen, vilket säkert kan härledas till det väl utförda rostningen. Jag tror även att tie luohan är mer rostat än da hong pao, vilket syns på de bryggda bladen som är klart mindre gröna.

Detta parti uppfattar jag som rostat med god hand. Rostningen bidrar mycket till teets mjuka och stabila karaktär och ger det lång hållbarhet i förvaring. Det är dock inte ovanligt att stöta på högrostade wuyiteer som är närmast brända och, som bloggaren Teamasters en gång uttryckt det, "bär en smak av ciggarettfimp". Överrostade teer kan ge en känsla av obehag eller till och med illamående. Men visst, det finns säkert de som uppskattar den typen av rostning.

Detta parti består av hyfsat intakta blad, vilket alltid är trevligt och särskilt beundransvärt hos teer som fått utstå mycket rostning och oxidering.

Tie luohan är ett av mina absoluta favoritteer, men får tyvärr ofta stå i skuggan av mer kända yancha som da hong pao, shui xian och rou gui. Vilket enligt mig är oförtjänt. Särskilt då jag upplever det besitta nästintill medicinska egenskaper då det aldrig ger oönskade bieffekter och kan kurera alla möjliga hälsoproblem, särskilt vid överätning och kallhet. Hållbarheten under bryggning är väl det enda jag kan klaga på, då det håller att bryggas cirka 4 gånger med full stryka. Sedan falnar det något. Dock kan man fortsätta att brygga det upp till 10-11 ggr. Färgen håller i sig, men smaken utvecklas istället till en trevligt söt, något tunnare bryggd.

Tie luohan besitter nästan mystiska och romantiska egenskaper i min mening. Det är inte insmickrande, med lättköpta ljusa blommnoter. Jag finner det mycket svårt att beskriva den känsla som teet ger mig, men den kan säkert likställas med den känsla av stabilitet, genuinitet och nobilitet som fin gammal puerh inger. En av de absolut bästa representanterna för Wuyitraditionen.

Steamed green

2008-06-11T18:33:00.000+02:00

Detta skall vara årets skörd, men huruvida det är skördat före eller efter qingming anges inte, inte heller dess odlingsregion. Namnet likaså är tämligen generiskt. Med detta sagt måste jag säga att detta är ett av de bättre gröna teer jag druckit. Det är som namnet anger ångat, istället för pannrostat vilket ger det en havsartad karaktär med inslag av umami och utan starkare nötarom.

Japan är mer känt för sina ångade teer än Kina. Dock har denna metod sitt ursprung i Kina, i likhet med chanoyu cermonin som har sitt ursprung i Song-dynastins teberedningsmetod. Varför japanerna nästan endast ångar sina gröna teer och kineserna nästan endast pannrostar sina vet jag inte. Kanske är det så att de ångade teernas umami-karaktär passar den Japanska gommen, som traditionellt intar mycket mat från havet och tamari sojasås. Jag har provat några olika senchateer i olika prisklass, men tycker att steamed green har ett visst övertag då det är renare, mjukare och mycket mindre smuligt. Detta lu cha är mer subtilt och elegant än gaoshan xiangcha som jag tidigare skrivit om.

Aromen är örtig, nästan blommig och smaken klar, med ett lätt inslag av umami och hav. Betoningen ligger på ”lätt” då det inte är lika starkt havsmakande som viss sencha som nästan smakar fisk, vilket min flickvän benämnt som ”fishy tea”. Bladen är större än hos många tidiga gröna teer som ibland består av endast knoppar eller små blad. Dessa blad är istället nästan lika stora som standard oolongblad.

De är dessutom ovanligt intakta och fjuntäckta, vilket gör att man bör hälla ganska varsamt för att inte det ska bli grumligt. Att hälla varsamt är förövrigt bra vid bryggning av alla späda teer, då man undviker skarphet som kan ta över de mer subtila aromerna.

Mina bryggparametrar är 85-90 gradigt vatten, 40% blad av gaiwanvolym då teet är luftigt samt snabba dragningar. Det kan bryggas cirka 3 gånger. Färgen på bryggden är ljus, med vissa turkosa inslag och faller ljuset rätt är det vackert att se bladfjunen glittra lätt i vattnet. Steamed green är trots sitt något generiska namn, ett av de bättre gröna teer jag druckit. Jag uppfattar det dessutom som betydligt mildare mot magen.

Pre-qingming Gaoshan xiangcha

2008-06-11T18:23:00.000+02:00

Namnet, som betyder nåt i stil med "väldoftande höglandste", avslöjar till viss del dess egenskaper. Det finns enligt uppgift vissa likheter mellan detta och Tianmu green. Nu var det väldigt länge sedan jag senast provade Tianmu green, men så vitt jag minns är både bladens utseende, samt teets allmänna karaktär tämligen lika. Dock kan jag tänka mig att detta fräsha pre-qingming te är klarare och dess aromer mer betonade.

Qingming är för er som inte känner till det, en festival i Kina för att hedra de som gått bort. Gröna teer som plockas före festivalen anses vara allra bäst. Teets torra blad ser ut som små flagor och består av halvintakta till intakta blad.

Aromen är relativt påtaglig med starka inslag av kastanj och örtighet. Det är fylligt och väldigt sött i jämförelse med de teer jag är van vid att dricka. Det har ganska starka inslag av ångkokta, gröna grönsaker.

Trots att det är ett grönt te, uppfattar jag det ändå som ganska koncentrerat. Personligen kan jag ibland bli lite sur i magen av vissa väldigt lågoxiderade, lågrostade teer så jag doserar ganska sparsamt och dricker varken på tom mage eller direkt efter måltid.

Mina bryggparametrar är att endast lätt täcka botten av gaiwan med ett tunt lager, 85 gradigt vatten och rätt snabba dragningar. Det kan bryggas ungefär 3 gånger. När man brygger gong-fu kan man gå lite högre i temperatur, iallafall när det är högklassiga gröna teer. Kom ihåg att locket på gaiwan ska vara av under bryggning. Pre-qingming gaoshan xiangcha är prisvärt och mångsidigt, men inte alltid 100% behagligt för min mage.

Preludium till kommande inlägg :)

2008-06-11T17:11:00.000+02:00

Nu har jag tagit mitt eget råd och införskaffat lite säsongsfärska gröna teer. Jag är som tidigare nämnt ingen stor fantast av gröna och vita teer, då mitt hjärta ligger hos de något mer chi-starka, complexa oolongteerna som dancong och yancha. Men det finns något speciellt med att köpa te i säsong, i synnerhet om hållbarheten är begränsad som hos grönt te. Jag tog alltså en sväng förbi In the Mood for Tea och köpte Steamed Green och Gaoshan Xiangcha, givetvis förpackade i lufttäta påsar. När man öppnar en sådan påse med färskt grönt te, möts direkt man av en rik och fräsch arom. Många som tycker att grönt te smakar tråkigt gammalt hö har troligen provat te som kommer från ställen där man har sämre koll på produktionsår, skördeperiod och korrekt förvaring.

Nattankar om dagens temarknad och puerh

2008-06-09T02:11:00.000+02:00

Har som vanligt en ledig kväll surfat omkring på en hel del kända tebloggar och teförsäljarsidor angående ett visst ämne: Puerh. Av någon anledning finns det otroligt mycket lektyr i detta ämne. Egentligen är det lite konstigt. Så vitt jag vet är oolong ett tekniskt sett mer komplext te; gult te är historiskt känt som ett mycket arbetskrävande tributte, varför denna rush kring puerh?? Mycket kommer ner till en enda sak: Pengar.

Puerh, som historiskt sett inte åtnjutit särskilt stor vördnad, är i dagsläget den hetaste tegenren i tevärlden. Drastiskt ökad köpkraft i sydostasien, men även ökat intresse för kinesiskt te i väst har gjort att puerhpriser har stigt snabbt, konkurrensen om kvalitativ maocha har skjutit i höjden samt att det bokstavligen sprutar ut "subpar" puerh på marknaden.

Då puerh kan vara, och ofta är, en kostsam historia är det därför av största vikt att konsumenten är välinformerad för att inte bli snuvad på sina pengar. Vilket är mycket lättare sagt än gjort. Undertecknad, tenovis av den lägsta rangen, känner mig ofta mycket frustrerad inför denna lockande, spännande värld. Jag vill i likhet med många andra i min situation, börja samla, dricka och studera puerh men upplever att det är som att ge sig in i den tätaste av djungler. Student som man är har man dessutom bra mycket mindre ekonomiska resurser än de flesta. Så är bra puerh helt utom räckhåll för mig? Jag tror inte det. Jag skulle sannerligen kunna köpa high-end puerh om jag ville. Men det vore kanske inte så förnuftigt, särskilt då jag är oerfaren puerhdrickare. Man måste ju äta också.

Jag är villig att betala bra för högkvalitativa teer, men det blir svårt att tävla mot köpstarkare personer på samma marknad. Affärsmännen som köper high-end puerh köper näsdukar som är kostar mer än vad jag har i csn. Det vore spännande att ge sig in i puerhvärlden, men jag tar det med ro.

Å andra sidan har det enorma intresset för puerh, kanske gjort att intresset för andra genrer minskat något (rätta mig gärna om jag har fel). High-end oolong som oldbush dancong och fina klippoolonger från wuyi, går inte alls lika högt som motsvarande kvalité sheng puerh. High-end taiwan oolong ligger dock lite på gränsen, då dessa kan vara rätt dyra. Vilket är tur för mig då jag är ett stort fan av dessa två oolongkategorier. Som det ser ut nu är det alltså dessa som kommer att bli min melodi i framtiden, samtidigt som jag smyger runt lite i puerhträsket.

På tal om det kommer det snart ett inlägg om Tie luohan, ett wuyioolong som smakmässigt är en nära mystisk upplevelse. Kanske borde spara inlägget till en svalare årstid, då det är grönt och gult som gäller nu, men jag har svårt att hålla mig. Tack för ikväll och godmorgon.

Gult och grönt

2008-06-08T20:38:00.000+02:00

Sitter med en kopp av årets pre-qingming mengding huangya och njuter av sommarkvällen. Ikväll smakar teet otroligt gott. Jag tror jag lyckades särskilt väl med denna bryggning. Den är fyllig och ren och svalkande i värmen. Denna gång la jag endast ett tunt lager i botten av gaiwan, var försiktig med vattentemperaturen (dvs runt 80 C) och snabba dragningar, nästan som dancongoolong.

Gult te och grönt te är i säsong nu och passar väl med det varma vädret, då dessa teer anses vara kylande. De är dessutom som fräschast nu. Så om ni ska inhandla gröna och gula teer, gör det nu. Företrädesvis på In the Mood for tea, som tagit in en del nya sorter för säsongen.

Tehyllan

2008-06-04T00:52:00.000+02:00

Här kommer en bild på tehyllan i dess nuvarande tillstånd. Förhoppningsvis kommer den att fortsätta utvecklas. Bilden är lite halvsuddig, vilket kan bero på att det aldrig blir riktigt ljust så långt in i rummet. Allt här är inte mitt, men jag har fått "förvalta" det tills vidare.

Zhongshan campher scent 2003/2004

2008-06-01T18:43:00.000+02:00

Detta var det första puerh jag provade. Jag hade tidigare läst om puerh och kände till grunddragen. Fick provsmaka och den otroligt spännande smaken gjorde att jag nappade direkt. Jag köpte en 120 grams bit av tekakan. Drack av detta te och fördjupade mig i puerhvärlden på bloggar och forum.

Detta te är ett sheng puerh som enligt uppgift är från 2003 eller 2004. Några år på nacken, men ändå rätt ungt mätt med puerhmått. Min nuvarande, dock ringa, kunskap om puerh säger mig att det har förvarats på en tämligen fuktig plats då dess patina och grad av lagring är väl långt gången med tanke på dess ringa ålder. Kakan är mycket hårt pressad och har hittills inte lyckats bryta upp teet utan att skada tebladen. Mr Chan Kam Pong, känd online som Cloud och världkänd puerhexpert visar i en video hur man bryter en sheng discus och där är kakan kompakt, men spröd. Puerhkniven penetrerar lätt hela bingkakan. Han lyckas bryta loss bitar med hela fina blad. Detta är inte möjligt med detta te. Istället får man flaka av lagom stora bitar.

Mina bryggparametrar är: 90 mL gaiwan, uppkokt vatten och snabba dragningar som brukligt med oolong. Dock slänger jag de tre första bryggningarna och teet blir som bäst från och med bryggning fem. Teet har en trevlig, skogartad arom, med starka inslag av cederträ. Det kan även skönjas en kalkstensartad arom vilket jag ser som ett resultat av förvaringen. Gaiwanlocket avger en fräsch rökighet. Smaken är fyllig och söt, dock med en något sträv konsistens, vilket inte är riktigt angenämt. Bryggden är hyfsat klar, men med en hel del småsmul. Smaken dröjer sig kvar länge.

Det kan bryggas många gånger, vilket är trevligt. Jag gillar sötman och det tydliga cederinslaget, samt teets goda hållbarhet. Dock är det något kärvt för magen, särskilt om man dricker mycket på tom mage. Det är något för smuligt och kompakt för min smak, då jag gärna ser att tebladen förblir intakta. Särskilt när man talar om ett 4-5 år ungt sheng.

Slutligen vill jag kommentera namnet. Mina eftersökningar gav inga resultat på Zhongshan campher scent 2003 alt 2004. Zhongshan förefaller inte vara något särskilt känt berg. Vidare anges inte fabriksnamnet, t.ex. Haiwan, Mengyang gyoyang, Menghai etc. Att teet kommer från Yunnan säger kanske inte så mycket då i princip all puerh kommer från provinsen. Lagringsort vore också av värde. Att denna information sällan anges i västerlänska tebutiker är troligtvis inte av illvilja hos de annars seriösa tehandlarna. Det har troligtvis att göra med att denna information helt enkelt inte inte efterfrågas av konsumenten. Vilket jag hoppas det blir ändring på i framtiden för både handelns och kosumenternas skull. Men då konfronteras man dock med förfalsknings- och misinformationsproblematiken istället, men förhoppningsvis borde ett väldunderättat tecommunity kunna hantera detta.

Zhongshan campher scent 2003/2004 är ett kul intro till sheng puerh men jag hoppas på att stöta på mer högklassig sheng i framtiden. Det vore särskilt spännande att få tag på stenpressad, wild arbor/ekologisk, vällagrad sheng.

Puerh: en snabbintroduktion

2008-05-30T12:39:00.000+02:00

Ett första inlägg om puerh och det blir inte lätt att hålla sig kort. För det går att skriva böcker i ämnet. Men jag ska försöka så gott det går. Och som vanligt bör nämnas att jag inte är någon expert på vare sig puerh eller te i övrigt, så vissa felaktigheter kan förekomma.

Puerh, med ursprung i Yunnan, är lagrade teer som ofta, men inte alltid pressas till olika former. Detta har historiskt sett varit mycket praktiskt vid långa transporter och puerh är inte en färskvara som grönt te. Tvärtom, det blir bättre med tiden. Vid bryggning bryts tekakan försiktigt upp till passande storlek.

Traditionell "grön" puerh kallas för sheng. Puerh görs i regel av en blandning av olika sorters teblad från olika typer av bredbladiga tebuskar från Yunnan. Många entusiaster efterfrågar dock ofta puerh med te från ett enda berg, t.ex. Yiwu och från vilda träd eller ”vilda” plantager.

Sheng:

Efter plockning, genomgår bladen sha qing, dvs upphettning för att deaktivera de nedbrytande enzymerna i teet. Sedan torkas teet, traditionellt i solen. I detta stadium benämns teet som maocha. Kvalitén på maochablandningen i puerhteet har väldigt stor betydelse för lagringspotentialen.

Sedan läggs maocha:n i formar, ges en snabb ångpuff och pressas till en form. Traditionellt med stenpress, vilket är bäst enligt vissa, men nu är det vanligare med maskinella pressar. Teets lagringspotential påverkas mycket beroende på hur hårt det är pressat, då det avgör hur mycket luft teet utsätts för. Hårdare tekakor tenderar även att vara svårare att bryta upp utan att skada tebladen.

Det är i detta stadium teet får sin neifei, som är en lapp som beskriver produkten. Den vanligaste formen, som samlare verkar föredra är bing (bingcha), som är i form av en diskus med en hålighet i mitten på ena sidan. Till sist slås tekakan in i märkt puerhpapper för lagring.

När man talar om sheng så finns det olika lagringscenarion. Lagringen påverkas mycket av luftfuktigheten, då teet lagras/bryts ned snabbare i hög luftfuktighet. Vissa tillverkare av sheng höjer luftfuktigheten väldigt mycket eller sprayar vatten på teet i en fuktig miljö för att snabba på lagringsprocessen. Det finns ett hantverk i denna tradition och det finns bra ”fuktlagrade” puerh, men det är inte ovanligt att metoden ger mögel och andra ohälsosamma bieffekter på teet och dess smak. Av denna anledning finns det vissa entusiaster som inte befattar sig med denna typ av puerh. Denna metod kan även användas för att förfalska vällagrad puerh.

Sheng uppfattas inte som tillräckligt lagrat av många förrän efter 10 år, och vällagrad först efter 20 år. Detta varierar givetvis på maochakvalitén, förvaringsmetod, bryggmetod samt tycke och smak. Vissa gillar ung puerh, medan andra finner det allför beskt, skarpt och svårsmält. Det är av denna anledning, som torrförvarad sheng, med som gjorts av högklassig maocha och lagrats i ett decennium eller mer kan säljas för höga summor, högre än i någon annan tegenre.

I modern tid har man utvecklat en metod som försöker "syntetisera" den lagringsprocess som sker under flera decennier, vilket har lett till vad man kallar svart puerh eller shu. Shu görs genom att teet läggs i högar likt en kompost som vänds då och då. Detta ger en len, rik konsistens och starkt jordig smak.

Shu:

Shu lagras främst för att göra sig av med oönskade aromer som uppstår under tillverkningen och behöver däför inte ligga lika länge. Vilket kan vara ett par år upp till 15 år.

Smaken på puerh kan variera mycket beroende på om det är sheng eller shu, torrlagrat eller fuktlagrat, ålder, maochakvalité med mera. Ung sheng är ofta bitter, skarp med gröna och ibland blommiga noter. Äldre sheng blir i regel rundare, sötare, lenare i smak med inslag av trä, torkad frukt, tobak och blommor. Dessutom blir det snällare mot magen. Shu är som tidigare nämnt rik i konsistensen med ganska starka inslag av jord och vällagrad shu brukar vara något fräschare än ung shu.

Puerh kan bryggas fler gånger än något annat te, inte sällan 15-20 ggr. Man tenderar även att slänga bryggning 1 till 3.

Intresset för puerh är just nu oerhört stort i Kina och Taiwan med hos entusiaster i väst. Detta innebär att det ligger stora ekonomiska intressen bakom detta te och priserna på både maocha och färdig puerh stiger hela tiden. Men detta har också lett till en hel förfalskningsindustri av puerh, särskilt kring märkningen av omslagen och den beskrivande lappen neifei. I vissa fall har man även gjort puerh bestående av högklassig maocha på utsidan och lågklassig på insidan. Tebladens grad av vildhet eller åldern på tebuskarna är också föremål för misformation. Det är alltså ganska enkelt att bli lurad eller att råka ut för riktiga bottennapp. Teentusiaster har i sin tur försökt motverka denna effekt genom att bli pålästa om puerh och alltid sträva efter att känna till produktionsår, fabriksnamn och region, maocha:ns ursprung (vilket berg etc) och andra detaljer före köp. Det finns numera olika typer av autenticitetsmärkningar och serienummer att använda sig av, men det har jag ingen kunskap om. Tillgången till internet har också inneburit att puerhsamlare kan diskutera med varandra på forum, utbyta ”samples”, skriva recensioner, ge råd och varningar, rekommendera återförsäljare et cetera. Puerh är en mycket snårig men också mycket spännande värld.

Kvällen den 26 maj

2008-05-27T00:37:00.000+02:00

Här satt jag och drack te tillsammans med min pelargonbonsai. Fick användning för yixingkannan som länge stått oanvänd, då gaiwan generellt regerar hemma hos mig. Dock passar den fint för bland annat för finfördelat hong cha (rött te), som t.ex. Zhengshan xiaozhong, då den silar bra, håller bra temperatur samt matchar teets mineraliga, mustiga karaktär väl. Lägg även märke till den matchande yixingkoppen :)

En helgslång testund

2008-05-25T16:04:00.000+02:00

Helgen gav mig mycket tid för mig själv, då min flickvän var i sin hemstad i några dagar. Vilket innebar ett hutlöst, nästan kontinuerligt intag av gott te och Arkiv X. På tefronten blev det två nya bekantskaper och ett kärt återseende; ett av säsongens fräscha gröna teer, med benämningen "steamed green", Zhengshan Xiaozhong, lapsang-orginalet från Wuyi och den gamla bekanten Tie luohan. Inlägg om dessa sorter kommer givetvis snarast.

Tie luohan var ett av de första oolong jag bekantade mig med. Efter att ha druckit ett bra Da Hong Pao, förlorade jag intresset för järnarhaten litegrann. Tie luohan är lite billigare än DHP på teaffären, lite mindre legendariskt, men dock mycket trevligt och välbalanserat. Inte fel för ekonomin direkt inför sommarens csn-torka.
Så här i efterhand erkänner jag att jag varit lite respektlös inför detta ypperliga Si Da Ming Cong (de fyra kända wuyiteerna), som inte är det minsta sämre än Da hong pao. En favorit i repris.

Utöver dessa intogs även en del f.dancong-oolong. Stressade inte direkt och då jag bryggde gong-fu, hade jag en kopp varmt te i handen under i princip hela helgen. Finns ju värre sätt att tillbringa en helg på.

Tegods: Ju mindre desto bättre

2008-05-19T17:51:00.001+02:00

I gongfu-teets värld är mycket tvärsemot det konventionella tänkandet, iallafall här i väst. Detta speglas särskilt i skillnaderna mellan fjärran österns gongfu-tegods och den av den brittiska traditionen inspirerade, västliga (svenska) teseden. Standardtekannan i Sverige är av stora mått, cirka 1,5 L och det är inte vanligt att vissa koppar rymmer upp till 3-4 deciliter. Och det är väl bra, ju mer och större desto bättre, eller? Icke, menar undertecknad. När det gäller gongfu-bryggning, dvs att med färdighet få ut det bästa av teet, är det det omvända som gäller. I konventionell bryggning slänger man ner några matskedar i en stor kanna. Med gongfu-bryggning så är det istället 25%-50% blad av bryggkärlets volym och snabba dragningar. På så sätt får man mest av det bästa och minst av det sämsta; se detta inlägg för grundmetoden. Till den blygsamma volymen, är det små koppar som är bäst passade.

Men vänta, vad är det för bra med att få mindre te? För det första är smaken oftast mer koncentrerad när man brygger gongfu (utan att vara för stark givetvis). För det andra, kan man ofta brygga om bättre teer 3-9 ggr utan försämrad smak och det finns vissa man kan komma upp i 20 bryggningar. Så det blir en hel del te iallafall. Ytterligare en sak att nämna. De i min mening absolut bästa teerna går endast att bryggas enligt gongfu metoden, både eftersom de är känsliga för dragtid, temperatur med mera, men även eftersom deras hektopris ligger mellan 170 och 500 kr (välagrad puerh kan gå bra mycket högre). Man slänger inte gärna ner ett halvt hekto fin Da hong pao i en stor kanna.

Längst till höger är en tekanna av konventionella mått i terracotta. En fin kanna onekligen, men alldeles för stor för de flesta situationer. Jag skulle gärna använda den som kanna till tevatten dock, om jag kom på nåt sätt att hålla vattnet i 85-95 grader. Till vänster om den, en tetsubin, lite mindre och anpassad för t.ex. sencha till 2-4 personer. Längst till vänster, en yixingkanna av lagom gongfu-mått, men för mig får kannorna gärna vara mindre ändå, iallafall om man dricker ensam. Kontrasten mellan den och den konventionella kannan är rätt slående. Framför kannorna är två gaiwaner, en avsedd för 2-4 personer gongfu-style och en till 1-2 personer.

Gissa vilken jag använder mest? Den minsta gaiwanen på cirka 90 ml. Egentligen skulle jag gärna ha en ännu mindre, kanske 50 ml, men det är inte allt för lätt att hitta utanför kina/taiwan. Min smak för orkideer är som min smak för tegods :)

Längst till höger på bilden under är en konventionell tekopp, faktiskt inte särskilt överdimensionerade med tanke på vilka baljor som finns på marknaden. I mitten en lagom stor gongfu tekopp, fin form och utsökt len och tunn, vilket verkligen förhöjer upplevelsen. Längst till vänster är en kopp av litet mått, men det finns mindre. Det är inte min kopp, utan en av min flickväns fyra småkoppar. Dessa är utmärkta när man bjuder på te eller när man inte har något emot att teet svalnar lite fortare när man dricker själv. Dessa småkoppar är de som ger bäst doftupplevelse i min mening, då man nästan doppar näsan i den, som en blomma. De är dessutom något oerhört eleganta i deras lilla storlek. Vore verkligen kul med en gaiwan eller kanna i motsvarande storlek!

Vad är det för vits med att ha så små koppar? Det finns flera anledningar till att ha små koppar när man gör gongfu-te. För det första blir det fjuttigt att skvätta i 60 ml te i en enorm mugg, dessutom blir det kallt direkt. Men framförallt, kan koppar, särskilt om de är lena och tunnväggade, förbättra teupplevelsen, göra den mer delikat och eterisk. Små koppar tenderar också att föra näsan närmare bryggden, vilket gör att aromen (doften) kan kännas mycket bättre.

Meningen med detta inlägg är inte att tala illa om konventionellt tegods. Inte heller menar jag att den konventionella metoden är fel. Så länge det känns meningsfullt så är det ju inte fel. MEN, gongfu-bryggning är en väldigt underskattad metod i Sverige och väst, vilket är synd, då man går miste om pengar, smak, djup och trevliga stunder. Gongfu-aspekten gör att man kan interagera med teet och tevattnet och lära sig mer om båda. Vidare kan man träna smak och luktsinne, förbättra sitt sinne för kvalité, känna olika teers "terroir" (som med vin) osv. En av mina största tenjutningar är att se på bladen, både före bryggning och efter, då båda stadier säger mer än man kan tro. Så alla ni tevänner, gör er själva en tjänst och införskaffa en gaiwan. När man väl börjar brygga gongfu-stil, är man fast för livet!

Gongfu vs konventionellt:

Gult te - Meng Ding Huang Ya vår 2008

2008-05-15T16:20:00.000+02:00

Jag dricker inte särskilt mycket te utanför oolong genren, men när den lokala teaffärn fick in årets färska skörd av gult te var jag tvungen att slå till, raritetofil som jag är. Gult te har en stolt historia, men är inte allmänt känt eller drucket i varken Kina eller utlandet. Hantverket och kunskapen är på vissa ställen till och med bortglömd i förmån för andra, eventuellt mer lättproducerade sorter. Men icke så i Sichuan på berget Mengshan. Sichuan är i övrigt känt för sin långa tradition av produktion av grönt te och sin kryddstarka mat.

Jag känner inte till processen i detalj, men först efter plockning och panntorkning likt vid produktion av grönt te, läggs teet i dukar och ångas, för att sedan torkas igen. I vissa fall kan processen repeteras flera gånger för att få till det. Jag antar att detta är en typ av vidareoxidering av det till en början gröna teet vilket gör att det blir rundare, sötare och mildare för magen.

Mengding Huang Ya vilket är en av de mer kända sorterna.
Detta bryggs bäst i gaiwan med 80-85 gradigt vatten och med relativt snabba dragningar. Det kan bryggas ungefär tre gånger, sedan avtar smaken märkbart tycker jag. Ett litet trick jag fått lära mig är att inte tömma gaiwanen helt, utan lämna en viss bottensats av te, som blir en slags essens till kommande bryggningar.

Redan de torra bladen doftar mycket rikt och förvaras följdaktligen bäst i en ljus och lufttät burk. Aromen är fräsch, nötaktig med tydliga inslag av ångkokta primörer. Smaken är fyllig, söt med en lätt ruccolabitter avslutning som dröjer sig kvar länge. Det är mycket riktigt milt för magen och det finns väldigt lite syra i teet.

Teet består av små späda knoppar som inte vecklar ut sig under bryggning. Tar man isär en knopp kan det se ut så här:

Vilken sort och när?

2008-05-14T14:45:00.000+02:00

Det känns som det vore på sin plats att redogöra för något nytt te nu. Men den senaste tiden, inklusive idag har jag inte varit speciellt intresserad av att dricka något annat än dacong yu lan xiang. För er som inte känner till det teet så finns en beskrivning i ett tidigare inlägg. Smaken är fräsch och syrenartad, men ändå med en viss tyngd och styrka, särskilt i de senare infusionerna som trots sin avtagande blommighet känns behagliga.

Min preferens kan ha att göra med det varmare vädret att göra. I vintras drack jag istället mer da hong pao och ett shengpu (grönt puerh) från 2004 (som jag tror är vad man kan kalla "wet stored"), som båda är mer robusta och värmande än många grönare oolong, t.ex. lättoxiderade gaoshan- och anxioolong. Men nu är det som sagt varmare, och det är en anledning till att de mörkare Wuyi-teerna får stå orörda i hyllan, medan det plockas mer flitigt ur dancongburkarna.

Sen är det också lite en ekonomisk fråga, då alla wuyiteer jag har ligger rätt högt i prisklass, och därför värda att spara på. En trevlig egenskap hos mer rostade oolong är att man kan "lagra (eng. age)" dem hemma och de blir bara bättre, även om vissa mer delikata toner kan försvinna. Vissa lagrade oolong bör rostas om, men det har jag ingen personlig erfarenhet av.

Det fascinerar mig hur vädret, säsongen, sinnestämmningen med mera influerar smaken för te. Och jag tycker att det är viktigt att lyssna på sin inre röst och dricka det som känns naturligast, för allt annat är endast slöseri med både te och tid.

Ibland kan man få frågan vilken som är ens absoluta favoritsort. Och det är alltid lika svårt att svara, eftersom smaken skiftar så pass mycket beroende på ovan nämnda faktorer. Visst, jag är en inbiten oolongdrickare, då jag dricker relativt lite teer av andra genrer. Men oolong är en hel värld i sig, med vitt skilda kategorier och sorter. Och det är ganska bra tycker jag. För det gör teet till mer än en god dryck. Teet blir istället en följeslagare i vått och torrt, som ett slags soundtrack till livet.

Testund en ljummen vårkväll

2008-05-04T23:16:00.000+02:00

Uppe på ett litet berg, på en gräsplätt invid häggens doftande hängen. En testund med mitt bästa te. Kvällsolen förgyller trädens nya kronor. Allt stannar upp och blir mer än ett flackande intryck. Mitt i all mänsklig och industriell galenskap. Sitter jag och lyssnar på fåglars sång och motorers rytande.

Fenghuang dancong yu lan xiang: Ett fantastiskt te!

2008-04-29T14:13:00.000+02:00

Dancongoolonger (uttalas dan-chong) är en av huvudtraditionerna inom oolongteer, i likhet med anxioolong och wuyioolong. De är typiska för Guangdongprovinsen och Chaozhoufolket, som vissa menar utvecklade gong-fu tecermonin med små kannor och koppar.

Dessa teer odlas alltså främst i Guandongprovinsen, de bästa på fenixberget, Fenghuangshan och berget Wudongshan.

De är oxiderade till ungefär 30-40% och rostningen kan variera mellan sorterna. Karaktäristiskt för dancongoolong är djup fruktighet och en lång, nästan pikant avslutning. Det ideala är att dessa teer skördas från mindre teträd, istället för små buskar. Ju större och äldre teplantan är, desto större rotsystem har det och därför större förmåga att ta upp och lagra näring. Detta har väldigt stor inverkan på teet, framförallt arom,fyllighet, chi och hållbarhet under bryggning. Entusiaster är därför villiga att betala rätt stora summor för att få tillgång till teer från gamla och/eller vilda buskar, särskilt i puerh sammanhang.

Det dancong som är vanligast att komma i kontakt med är mi lan xiang, eller orkidedoft, av icke oldtree-typ. En lite ovanligare, men dock bland entusiaster känd, sort är feng huang dancong yu lan xiang, eller magnoliadoft. Det är inte lika rostat som mi lan xiang, vilket ger den en helt annan karaktär, dock med dancong oolongernas huvuddrag.

Under mitt senaste besök till In the Mood for Tea, köpte jag ett hekto dancong yu lan xiang, efter att direkt blivit förälskad i både teets utseende, smak och produktionssätt. Enligt butiksinnehavaren själv, vars uppgifter om teet jag litar på, är att just denna kvalité är odlad helt utan bekämpningsmedel och konstgödsel! Jag tar miljömedvetenhet på ganska stort allvar, så därför var ju detta ett stort plus i min bok. Nu är det visserligen så att teer i de högre prisklasserna i regel odlas mer skonsamt främst av kvalitetsskäl, men det är inte så vanligt med 100% ekologiska teer (certifierade och icke-certifierade) som håller högre kvalité. Något som vi som konsumenter kan ändra på, om vi börjar efterfråga bättre produktionssätt.

På bilden nedan visas teet i torr form, som uppvisar en hög grad av hantverk och kvalite. Bladen är ovanligt stora, intakta och oskadade.

Färgen på bryggden är ljusgrön, som gradvis skiftar till gyllengul. Aromen är rik och påminner om lilja, hägg och magnolia. Smak och konstistens är oerhört rik och klar, som det lenaste källvatten, med tydliga inslag av lilja och magnolia, med en lång klar dancong-avslutning som blir starkare under senare bryggningar. Anmärkningsvärt är att det inte är det minsta surt. Detta te har vad jag personligen skulle kalla för bra "chi", något som bara kan upplevas. För mig innebär detta att det känns stabilt och genuint. Det finns vissa likheter mellan detta och det taiwanesiska oolonget alishan vinterskörd 2007, som också betonar klarhet och lilja. Dock skiljer de sig väsentligt i att alishan besitter den typiska gaoshan-krämigheten och en viss avslutande syrlighet, medan dancong yu lan xiang inte alls är syrligt och har istället en typisk pikant dancong avslutning.

Detta te besitter kort sagt allt jag efterfrågar hos ett te; miljövänligt produktionssätt, aromatiskt,djup och nobel karaktär samt utomordentlig kvalité. Detta är ett romantiskt te som inspirerar. Sannerligen temystik!

Reflektioner, tankar och förhoppningar

2008-04-20T22:29:00.000+02:00

Några reflektioner jag haft på sistone:

Både månadens pengar och min te-stash börjar ta slut. Eller nja, jag har ett gott förråd av Wuyioolongerna Bai Ji Guan, Da Hong Pao och Shui Jin Gui, men mina taiwanoolonger är slut och har endast lite bottenskrap kvar av Feng Huang Dancong oldtree. Blir definitivt mer F.H Dancong i framtiden, då det är ett mycket trevligt te och räkna med att recensioner kommer inom en inte allt för avlägsen framtid.

Men varför inte nöja sig med dessa tre ypperligt fina Wuyi-teer då? För det första är dom åt det lite dyrare hållet och värda att spara på och kanske dricka lite andra, eventuellt billigare teer i vardagligare sammanhang. För det andra så tycker jag att det är en stor njutning att kunna välja mellan ett bra utbud av fina teer av olika genre och typ. Ibland törstar man efter en fräsch ljus, rullad höghöjds oolong och ibland vill man förtrollas av en mörk, mustig klippoolong, eller berusas av ett fruktigt, nästintill parfymerat högaromatiskt te.

Sedan finns det en samlaraspekt på det hela som gör det till en spänning att ha ett litet bibliotek av olika teer. Jag har allt eftersom samlat på mig 6 stycken likadana, mellanstora metallburkar från granit med ett griffelfält på framsidan där man kan skriva ner anteckningar om teet och eftersom det är griffel så kan man sudda ut texten med vatten sen om man önskar "byta etikett". Mycket smart. Jag hoppas på att kunna samla på mig fler sådana burkar så att biblioteket kan se någorlunda enhetligt ut.

Jag är även mycket intresserad av att börja samla puerh-teer, men så vitt jag förstår är det en snårig och stundtals riskfylld värld att ge sig in i, så det får komma med tiden. Utbudet av mer eko-vänliga, vildare puerh-sorter är i dagsläget inte speciellt stort för den oerfarne, men jag hoppas att detta kan komma att ändras i och med ett ökat intresse för te i Sverige.

Google och annat krångel

2008-04-16T23:55:00.000+02:00

Nu har jag bytt blogg- och domännamn då google vägrar visa min blogg, trots att den har besökare och funnits i några veckor. Troligen har det att göra med att det finns ett vanligt förekommande nederländskt ord som heter "teloggen" som verkar ha med datorer att göra. Dessutom verkar det allt för likt "Tebloggen" och visas ev inte därför. Så har jag valt namnet Temystik istället som jag tycker är i princip lika bra som det gamla "Teloggen" och förhoppningsvis kommer den upp på google inom en snar framtid.

/ Er tillgivne tevän

Wuyi oolong: Da hong pao

2008-04-09T22:13:00.000+02:00

När jag drack detta fantastiska te igår slog det mig att jag måste skriva ett inlägg om det i bloggen, även om det inte blev av förrän idag. Och man kan säkert inte skriva för många inlägg om Da Hong Pao, så det kommer säkert att bli fler i framtiden. Men för att komma till saken. Ni som läst föregående inlägg känner till att Da hong pao är ett av Wuyitraditionens fyra kända teer. Namnet kommer från en legend där en Tang-kejsares mor ska ha botats från en allvarlig sjukdom med hjälp av blad från särskilda tebuskar i Wuyi. Dessa buskar blev sedan hedrade och klädda i röda mantlar.

Dessa buskar, eller träd, växer fortfarande i Wuyi och då skörden uppgår till endast några kilo per år, är alltså te från just dessa autentiska buskar oerhört dyrt och kan kosta miljontals kronor per hekto. Dock kan jag tänka mig att det mesta distribueras inom Kina eller ges som tribut till olika ämbetsmän. Dessutom har jag för mig att man precis slutat skörda dessa teträd, men jag kan ha fel. Den Da hong pao som finns på marknaden idag för oss konsumenter är i bästa fall från sticklingar från de ursprungliga tebuskarna, som alltså är genetiskt sett lika. Dock förekommer det säkerligen en hel del förfalskning, som i resten av tevärlden.

Den enda Da hong pao jag druckit är från In the Mood for Tea i Stockholm och är hittills ett av mina absoluta favoritteer. Det är i den lite högre prisklassen, men definitivt värd priset.

I en uppvärmd gaiwan doftar de torra bladen fruktigt och friskt. Färgen är klart orange till bärnsten. Smaken är lätt, klar, ren med en tydlig fruktighet och måttlig rostning. Doften, särskilt i en torr kopp eller gaiwanlock är intensivt blommig och fruktig, nästan berusande.

Den andra infusionen tenderar att vara fylligare, vilket är det vanliga med oolong rent generellt, fruktigare med mer sandelinslag än den första, samt en lätt behaglig syrlighet i slutet. Sandelsmaken håller ut lång tid efter sväljning. Smaken håller i cirka 5 infusioner, men kan bryggas upp till 9-10 ggr med avtagande arom. Efter 7 infusioner är bladen mörkgrönbruna med lila inslag, hyfsat hela, medelstora vilket visar på god kvalité.

Mina bryggparametrar för detta te är: cirka 16 sek de första 3 bryggningarna, sedan kan man öka på lite beroende på hur man vill ha det, ev 4 sek mer varje bryggning. Jag använder vatten runt 95 grader celcius och en liten gaiwan som fylls till hälften ungefär, eventuellt lite mindre.
Jag finner många likheter mellan detta Da hong pao och Feng Huang Dancong (Phoenix oolong). De torra varma bladens doft påminner om persika och den fruktiga kroppen påminner båda om Feng huang dancong, i alla fall den old tree varianten som In the Mood for Tea säljer. Dock tycker jag personligen att Da hong pao är mycket mer lättbryggt. Detta fina Wuyité rekommenderas starkt!

Wuyi prov 1:

2008-04-07T14:19:00.000+02:00

Här kommer en provning och recension av ett okänt wuyioolong-prov jag fick av In the Mood for Tea.

Jag har använt mig av en liten gaiwan på cirka 80-90 mL, en tillbringare av glas samt en vattenkokare med vatten på cirka 95 grader celcius. Gaiwanen är fylld till cirka hälften med det torra teet. Tiden angiven är dragtid inklusive hälltid i och ur gaiwan. I denna provning har jag räknat sekunderna själv och inte använt mig av tidtagarur. Doften eller aromen är tagen från gaiwanlocket eller botten på den torra koppen. Omdömet är min personliga åsikt, även om jag alltid försöker att ta fram både positiva och negativa egenskaper.

Torra blad: Svart till gråbrun färg, typisk mörk Wuyi.

Doft av torra blad i uppvärmd gaiwan: Söt, rostad majs, rostat vete.

Bryggning 1:
- Tid: 18 sekunder.
- Färg: Mörk bärnsten, klar.
- Doft: Sötaktig.
- Smak: Hårt rostad, klar med en kännbart syrlig avslutning.

Bryggning 2:
- Tid: 19 sekunder
- Färg: Mörk bärnsten.
- Doft: Sötaktig, mycket lätt blommig
- Smak: Fyllig, hårt rostad, genomgående syrlig i mitten och i slutet.

Bryggning 3:
- Tid: 21 sekunder
- Färg: Mörk bärnsten.
- Doft: Sötaktig, eventuellt kan man skönja lite vanilj eller mandel.
- Smak: Se bryggning 2.

Bryggning 4:
- Tid: 17 sekunder
- Färg: Bärnsten, dock något ljusare än tidigare.
- Doft: Söt, rostad.
- Smak: Klar, fyllig, lätt syrlig.

Bryggning 5:
- Tid: 15 sekunder
- Färg: Se bryggning 4
- Doft: Svagt söt.
- Smak: Jämn, klar, något rostad med en lätt syrlighet i slutet. Lämnar en lätt torr känsla i munnen efter sväljning, med rostade inslag.

Bryggning 6:
- Tid: 16 sekunder
- Färg: Se bryggning 5.
- Doft: Sötaktig
- Smak: Klar, sött vatten, lång lätt rostad, lätt syrlig avslutning.

Bryggning 7:

- Tid: 25-26 sekunder
- Färg: Se bryggning 6.
- Doft: Söt, eventuellt lite vanilj eller mandel.
- Smak: Klar, lätt rostad, lång eftersmak.

Bladen efter 7 infusioner: Mörkt brungröna, doftar hårt rostat och kaffelikt syrligt.

Bladstorlek: Medelstora, hårt snurrade blad som sväller men inte vecklar ut sig. Bladen går sönder relativt lätt.

Omdöme:

Ett klart och fylligt te, med trevlig syrlig avslutning. Är dock något för syrligt i början. Rostningen bidrar till jämnhet och hållbarhet infusion efter infusion, men kan ha lett till förlorad komplexitet i arom och doft. Teets smak är klar och ren, men kan för vissa kanske framstå som lite väl rostat, enkelt och tungt, jämför med vissa shou puerh som betonar konstistens och jämnhet mer än arom och fräschör.

Wuyioolong

2008-04-07T14:07:00.000+02:00

Wuyi-oolonger hör till en av de mest kända oolonggrupperna. Wuyibergen är ett bergsområde som ligger vid Fujianprovinsens norra gräns mot Jiangxi. Det är ett mycket vackert och dramatiskt landskap med lång tradition av teodling och teproduktion.

Jorden i Wuyi är mycket mineralrik, vilket har lett till att Wuyioolonger även är kända som klippoolonger eller klippteer. På kinesiska kallas kategorin ” Wuyi yan cha” vilket jag tror kan direktöversättas som ”Wuyi-klipp/sten-te”. Teerna har ofta tydliga mineralinslag och en vild men nobel karaktär. Trots att de kan uppfattas som svåra att uppskatta av vissa, brinner jag personligen för denna tekategori. Det finns fyra kända Wuyioolonger, Da hong pao (den stora röda kappan), Shui jin gui (den gyllne sköldpaddan), Bai ji guan (den vita tuppen) och Tie luohan (Järnarhaten). Jag kommer i framtiden att berätta mer om olika Wuyi-teer i detalj och i vissa fall recensera dem.

Gong-fu bryggning med Gaiwan

2008-03-29T22:32:00.000+01:00

Enligt min erfarenhet är det minst lika viktigt med god bryggteknik som kvalitén på själva teet. Särskilt om man köper teer i lite högre klasser så kan man inte förvänta sig att få valuta för pengarna utan att lägga in något själv. Det finns ett otal olika bryggningstekniker och varje person har ofta sitt eget sätt. Så det sätt jag nedan tänkte beskriva är inte på något sätt det enda rätta, men det fungerar bra för mig, än så länge iallafall. Mitt bryggsätt är en typ av gong-fu bryggning, det vill säga att med färdighet få ut mesta möjliga av teet.

För detta passar en gaiwan ypperligt. Den består av ett fat, en kopp/skål samt ett lock. Fatet fångar upp spillt te, koppen brygger man i och locket används för att kontrollera temperatur, sila tebladen från teet och fånga upp teets arom för vår uppskattning. Andra fördelar med gaiwan är att man kan se tebladen tydligt under bryggningens gång, kontrollera vattenflödet enkelt och är oftast ganska billig i inköp från 50-100 kr. Det finns lyxiga gaiwaner i dyra material eller antika sådana, men jag kan tro att det handlar mer om känsla än faktiska bryggkvalitéer i jämförelse med de billigare.

Det finns även flera olika varianter på vad man använder för redskap. Själv använder jag en gaiwan, en liten tillbringare i glas, en tygduk och en uppsamlingsskål för vatten (i brist på tebricka) samt en liten tekopp att dricka ur.

Värm först gaiwanen med uppkokt vatten och sedan även tillbringaren och kopparna. Detta för att temperaturen i gaiwanen inte ska sjunka för mycket när man brygger. Häller man i 95 grader varmt vatten i en kall gaiwan så brygger man inte längre vid 95 grader. Vidare kan man se det hela som en rituell sköljning av de ting som snart ska hålla teet.

Häll i det te du tänker använda. I detta fall är det ett Wuyi-oolong som heter Shui Jin Gui aka Golden Turtle. Mängden te beror på typ av te och produktionsmetod, men även personligt tycke och smak. Det vanligaste med ett ganska luftigt Wuyi-oolong är att fylla cirka 1/4 till 1/2 av gaiwanen. Man kan redan här känna teets arom när det ligger i den varma gaiwanen.

Häll sedan i det rätt tempererade vattnet i gaiwanen. Hällteknik är ett kapitel i sig, men på bilden hälls vattnet i lagom takt först längs kanterna på gaiwanen och sedan i en cirkelrörelse inåt. Förutom att det fördelar vattnet jämnt över teet och i gaiwanen så ser det trevligt ut, bidrar till gong-fu känsla i bryggningen men kan även göra teet klarare.

Stäng locket och vänta den tid som behövs, räkna med hällningen som kan ta 3-5 sekunder. Här är det enligt mig mer en fråga om känsla än om exakt tidshållning, men det är värt att vid utvärdering och provning ha antal sekunder i beräkning.

Lägg sedan höger pekfinger (om du är högerhänt) på lockets knopp och skjut ner ena kanten så att en liten öppning bildas.

Häll sedan teet från gaiwanen genom att luta den öppna sidan ner i en behållare, i detta fall glastillbringaren. Hällningen kan göras tämligen fort för att inte få felaktiga bryggparametrar, men utan att plaska eller bränna sig på fingrarna.

Servera sedan från tillbringaren till en eller flera mindre koppar.

Ta även tid att känna aromen från gaiwan-locket, det fuktiga teets arom. I koppen kan du se på teets färg, känna brygdens arom, klarhet och till sist smaka på teet. Stanna upp och känn på intrycken utan att stressa fram något. Grattis, du har gjort gong-fu te!

Kort om mitt teintresse

2008-03-14T18:44:00.000+01:00

Sedan tidig ålder har jag varit fascinerad av fjärran östern och dess kulturer, vilken jag kommit i delvis kontakt med genom kampsport. Vad som började som ett intresse för olika gröna teer och deras hälsofördelar, har utvecklats till en stark dragning till högklassiga gourmet-teer, främst oolong och puerh från Kina och Taiwan och med detta även ett intresse för tekultur i alla dess former.

Nystartad blogg version 2

2008-03-14T18:24:00.000+01:00

Efter en del om och men har jag beslutat mig för att inrikta denna blogg helt på te och allt som rör te. Dessutom har jag nu äntligen hittat ett relativt stabilt och deskriptivt domännamn. Förhoppningen är att bidra till en ökad förståelse och intresse för tekultur i Sverige. Bloggen är skriven av en ödmjuk teamatör i dess bokstavliga mening och utger sig ej för att vara något slags expertutlåtande. Mycket nöje!