Ny blogg. New blog.

Min nya blogg är ute. My new blog is out.

Check out:
leaves and water

Kanna och kopp - Ett experiment

Min kamera gick för en tid sen sönder. Eller ja, inte helt sönder egentligen. Men batterierna håller cirka 2 min, sen laddar de ur. Jag gissar att det är något fel på själva kameran då ett av batterierna är helt nytt. Kameran får fixas när det finns tid över, vilket det sällan gör när man läser på master's nivå. Detta betyder att det tyvärr inte kommer att publiceras några egna bilder här på ett tag. Men för det behöver inte skrivandet avstanna!

Jag har ett experiment på gång som ni som läser denna blogg gärna får bidra till. Jag tänker utforska sätt att brygga högklassiga teer, som normalt bryggs gong-fu style, i större volymer mer likt västerländsk stil. Till detta ändamål planerar jag att köpa antingen en större glaskanna eller en medelstor kyusu.

Varför detta undrar ni kanske? Jag är som ni kanske vet en inbiten gong-fu bryggare. Det är sannolikt den mest sofistikerade och känsliga tebryggningstekniken. Dessvärre kräver denna bryggstil tillgång till ett flertal instrument, som en bra vattenkokare, tillbringare, tebricka eller annat restvattenkärl samt teporslin. Detta är inget problem när man dricker te hemma hos en tefrände som har dessa ting. Detta är långt ifrån fallet i alla lägen då jag törstar efter te. Vilket är ganska ofta. Te är min kompanjon, mitt elexir och drink-of-choice i livet. Jag har ganska länge känt att min te-törst och lust eller möjlighet att duka upp gong-fu setet inte alltid samspelar. Missförstå mig inte, att brygga gong-fu style är ett av mitt livs stora nöjen. Men det finns hos mig även en önskan om att i all enkelhet kunna dricka te med enbart en vacker kopp och en vacker kanna. Föreställ er gärna något taoistiskt när ni läser detta. Dessutom är detta mycket fördelaktigt när man dricker te till mat. När jag åt på lao wai senast drack jag om min bordsvän te på detta vis. Och det gör vi även alltid när vi äter på det pålitliga budget-stället asia city.


( Source )

För att på något sätt bevisa att jag inte är helt ute och cyklar så kan jag referera till tebryggning under Ming-dynastin. Det var under denna dynasti som det skedde en smärre revolution i tedrickandet. Det var sannolikt då som te började bryggas som det lös-te vi känner till idag, med fokus på grönt te som var den dominerande genren då. Typiskt för ming dynastins tebryggning var bruket av relativt stora kannor, gärna i yixing eller celadonporslin om vi talar om högt uppsatta tedrickare. Detta passar särskilt bra till gröna teer som ofta gillar gott om utrymme. Oolong kom troligtvis till någon gång på 1400-1500 talet och svart te (hong cha) något därefter. När chaozhou-stilen, som var förlagan till den moderna gong-fu metoden, kom till ändrades parametrarna något. Om detta var av kulturella skäl eller för att matcha det nya oolongteet kan jag inte svara på. Kanske var det både och.

Hursomhelst tror jag att detta projekt borde lyckas, iallafall i teorin. Grönt, jasmin, svart och medelgradigt mi lan xiang dancong har jag personligen lyckats brygga framgångsrikt i en större kanna med längre bryggtid och mindre blad. Det blir sällan identiskt till gong-fu bryggning, som ofta blir mer koncentrerad. Dock tycker jag helt klart att teets inneboende ande och karaktär har kommit fram. Det finns även exempel på när det inte alls blivit lyckat och det bara blivit svagt, ointressant te. Det kan säkert vara så att vissa teer absolut inte passar för annan bryggning än gong-fu. Dock tror jag att de flesta borde kunna bryggas i större volymer om parametrarna anpassas tillräckligt. Om enklare, billiga teer går bra att brygga på detta vis, varför skulle man då nödvändigtvis misslyckas med högklassiga teer?

Till en början tänkte jag fokusera på bryggning med kannor av medelstor volym, dvs något i stil med en vanlig kyusu på cirka 300-400 mL. En konventionell västerländsk kanna är något för stor och kräver för stor mängd te, då jag planerar att använda relativt dyra teer. Tanken är sedan att jag ska kunna fylla på min kopp allt eftersom jag dricker teet. Något av poängen är alltså att slippa fylla på kannan så ofta, vilket är osmidigt när man dricker te till mat eller inte har nära tillgång till en vattenkokare. För vissa purister kan denna idé låta tokig. Men om det är något te kan göra särskilt väl så är det att inspirera. Inspirera till att prova nya vägar, att studera, experimentera, leka och lära sig.

Slutligen, ge gärna era åsikter om denna idé. Dela gärna med er av era erfarenheter. Och tipsa gärna om var man kan införskaffa inte alltför dyra, men ändå kvalitétsmässiga kyusu kannor. Tekoppen tipsade nyligen om den nya butiken Ki-Ki, de kanske har något att erbjuda?

Ska bli spännande att se hur detta kommer att arta sig!

ps. ursäkta smygreklamen, men vill tipsa om att In the Mood for Tea har fått in ett flertal nya teer som är värda att kolla in. Deras nya Qi lan är fantastiskt men kan även tipsa om red scholar da hong pao, deras nya yulan xiang, höstskörden av tie guanyin och för er som känner er rika, deras nya prisvinnande Rou Gui, dyrt men sannerligen utsökt. Köpte själv 20 g som jag sitter girigt på! ds.

Ändlöst te

Nu har jag druckit minst 20 bryggningar av en session laocong shuixian. Fortfarande är smaken påtagligt potent. Förvisso fyllde jag gaiwanen som brukligt med klippteer till 50-70%, men ändå! Är förvånad faktiskt..

Gott tedrickande!

Longjing 'Te ji' ekologiskt certifierad 2009

Temystik ser ut att vara tillbaka! Nu blåser bättre vindar åt mitt håll och jag kan sålunda ta upp bloggandet och gongfu cha mer seriöst. Detta inleder jag med en liten recension av ett av årets longjing.

High-end teer i det gröna spektrat är inget jag tidigare intresserat mig särskilt mycket för. Min mor är grönt te-drickare och jag följde för ett tag sedan med henne till In the Mood for Tea för att köpa en ranson. Där fick vi smaka ett ekologiskt certifierad longjing av den högre graden, Te ji, som jag blev ganska imponerad av. Och detta trots att jag egentligen inte är någon stor älskare av longjing. För mig är grönt te törstsläckare under sommaren. Men detta te skulle visa sig erbjuda en något annorlunda upplevelse.

Något som snabbt uppenbarade sig var det faktum att detta te kräver, i min mening, en viss nivå av teknik och färdighet för att komma till sin rätt. Många gröna teer jag tidigare druckit går utmärkt att brygga i glas på folkligt vis. Detta fungerade inte alls med det här teet. Longjing Te ji behöver vattentemperaturer runt 90 grader celcius, vilket är ovanligt högt för gröna teer som tenderar att ha bryggtemperaturer på mellan 70-80 grader. Att brygga t.ex. maojian i glas går utmärkt, då jag använder 70 grader varmt vatten vilket snabbt svalnar ner till drickbar temperatur. Problem inträffar dock när man ska tillämpa samma teknik på ett fint longjing med 90-gradigt vatten. Resultatet blir dessvärre ganska blaskigt alternativt bittert och generellt oimponerande. Jag teoriserar att den starka ihärdiga värme som teet utsätts för under längre tid, förstör de eteriska aromer och aminosyror som ger teet sin karaktär. Är vattnet för kallt däremot, utvinns inte aromämnena optimalt.

Gongfu cha, en mer raffinerad bryggstil kommer här till undsättning. Den kan kombinera hög bryggtemperatur med kontroll av tebladens infusionstid samt få teet att svalna snabbare genom dekantering i ett nytt kärl. Detta kan antingen vara en kopp eller en tillbringare (fair cup/pitcher). Detta ger en helt annan upplevelse och låter teet lysa i sin fulla glans.



En arom av orkidé övergår i honung- och kastanjtoner, vilket följs av den för longjing karaktäristiska, men subtila, smaken av sauterade gröna bönor. Teet ekar en stund efter sväljning och har en trevlig, lätt beska beroende på hur man bereder det. Värt att notera att alla inslag är väl balanserade, särskilt bön-tonen, vilken i sämre fall kan vara nästintill frän. Färgen är mer åt jadehållet än det konventionellt gula.

Detta longjing håller till cirka fyra bryggningar. Ett tips är att lämna en liten bottensats efter varje bryggning, vilket utgör teets så kallade "rot".



Detta är ett traditionellt knep i Kina. Ett sofistikerat te att njuta av snabbt, då hållbarheten hos longjing-teer är notoriskt kort. Därför kan det vara värt att förvara det torra teet i kylskåpet för ökad hållbarhet.

Sammanfattningsvis är det mycket trevligt att hitta ett eko-certifierat longjing som håller hög standard. Det må vara ett krävande te, men när man väl blir vän med det, ekar dess karaktär både en elegans och ett djup som jag tror gör longjing-traditionens ryktbarhet rättvisa.

Minimalistiskt tedrickande

Som stadsnomad har jag varit tvungen att likt det ch'an gör med sinnet, skära bort allt utom essensen. Vilket i praktiken innebär att jag numera dricker te främst "grandpa" style, dvs, blad i kopp/skål. Det har sina fördelar även om teet blir mer en uppryckande delikat dekokt än subtil och eterisk perfektion som vid gong-fu cha.

Det finns egentligen ganska få teer som kan fungera mycket väl när det tillreds på detta enkla sätt. Hittills är de absoluta favoriterna högklassiga darjeelings, jasmine pearls samt keemun tribute grade. Darjeelingteerna har nog imponerat allra mest. Dricker just nu ett utsökt Okayti estate first flush från 2009. Inköpt på Chaikhana, vilket är en i synnerhet snorkig, nästintill otrevlig affär men som på gott och ont troligen har stans bästa darjeelingsortiment. Vad gör man inte för att tillfredställa tebehovet?

Det optimala kärlet för denna bryggstil har jag märkt är en något vid öppen skål. En sådan tillåter användandet av hett vatten för att få ut aromerna, men samtidigt låter vätskan svalna relativt snabbt för att inte "skålla" teet och förstöra de eteriska ämnen och aminosyror som teälskaren vill bevara.

Jag längtar tills dess jag har plats och möjlighet att återigen utöva gong-fu cha. Men tills dess är jag mycket nöjd att kunna fortsätta njuta av te på ett enkelt, minimalistiskt sätt!

te - en trogen vän

Denna sommar har jag legat lågt med tehandlandet och bloggandet har tyvärr varit helt nedlagt av flera anledningar. Kort sagt har det hänt mycket i mitt liv det senaste halvåret och har nyligen blivit "hemlös". Har dock för närvarande tak över huvudet tack vare en god vän och därmed även tillgång till internet.

Paradoxalt nog har jag nog aldrig druckit så mycket te som under de senaste månaderna. Jasminpärlor och maojian på morgonen och som törstsläckare. Arbetar-påste från lipton på sommarjobbets samtliga raster. Något lyxigare te till kvällen eller nyplockat ört-te när jag haft tillgång till det. Jag har även tagit upp vanan att dricka te till maten. Te och mat passar otroligt bra ihop, precis som Petter Bjerke skriver i sin bok. Det handlar bara om att matcha rätt te till rätt mat med avseende på smak och doft, men även balans mellan värmande och kylande effekter. Dock föredrar jag personligen att inte använda gong-fu cha metoden som ger koncentrerat te till mat då det kan interferera med matsmältningen. Dessutom är gong-fu cha något som man bör lägga lite tid och omtanke på, inte bara skölja ner maten med. Så då föredrar jag istället att brygga på konventionellt sätt som på dim sum restauranger eller i glas. Ett trevligt te till maten kan verkligen balansera måltiden på ett fantastiskt sätt!

Jag var även förbi In the Mood for Tea som nyligen öppnat efter en månads sommaruppehåll. Det är alltid lika trevligt att gå förbi butiken. Servicen och bemötandet är som vanligt utmärkt och sortimentet tillfredställande. Det blev inget storköp eftersom jag är så pass mobil vandrar med en kopp och en liten gaiwan. Dock fick ett hekto mi lan xiang från i år följa med i väskan.

Det känns betryggande att te följer med mig i livet, trots livets vändningar och krumsprång. Och förhoppningsvis får bloggen följa med ett tag till, särskilt då det är så roligt att få vara med och ge mitt bidrag till Sveriges lilla, men mycket dedikerade te-scen.

Laocong shuixian

Det har varit en både stressig och händelserik vårtermin. Uppsats, resor, flytt, ekonomiska bestyr med mera gör tillräckligt för att snurra till livet. Det finns då få saker som kan hjälpa mig att slappna av lika bra som att dricka gongfu-cha en stund. Ikväll bjuder jag mig själv på ett utsökt och intressant laocong shuixian, dvs ett shuixian skördat från tebuskar som är äldre än vanligt.


Generellt sett så ger äldre träd mer djup och qi i jämförelse med yngre. På ett mer personligt plan tycker jag att laocong(utt. lao-chong) teer har en särskild integritet, precis som en äldre människa som genomlevt mycket i livet. Laocong oolong produceras i regel i väldigt små kvantiteter vilken bidrar till dess ovanlighet och högre pris. Det laocong shuixian jag skriver om nu är från ITMFT. Minns inte årgången men har för mig att det var från 2007-2008. Många mer rostade oolong som dem från Wuyishanregionen kräver ofta flera månaders vila för att elden i dem ska mildras något.

Konsistensen är lätt krämig, ren och med fräscha rostade toner som avslutas med en lätt syrlighet och torrhet. Teet ekar länge efter sväljning. Teets qi är lugnande. Ett stilrent och mycket tillfredställande klippte. En annan fin kvalité är att det är mycket hållbart och kan pressas till att tåla många infusioner utan försämrad smak. Det är särskilt bra med klippteer eftersom man bör fylla bryggkärlet till minst 40-50% torrt te.



Att det är ett laocong te bidrar säkert till hållbarheten men även att jag använder en bra zishakanna till det. Jag kan verkligen rekomendera små (max 110 mL) zishakannor till wuyiteer. Leran verkar runda av teet något och de värmehållande egenskaperna lyckas dra ut så mycket arom som möjligt även i senare infusionerna. Ett stort plus med att använda kannor är också att man kan hälla hett vatten på dem och på så sätt effektivt öka bryggbarheten. Detta te serveras enligt undertecknad bäst i små gongfu koppar för att få rätt känsla.



Jag kommer definitivt att försöka köpa mer laocong shuixian, antingen från ITMFT eller någon annan försäljare. Ett te passande för en lång och härlig gongfu-cha session. Något som sitter perfekt när både kroppen och sinnet behöver en time-out.