Kära tevänner!
Igår dog min dator definitivt och kasserades i grovsoprummets elektronikdel. Ett tips om ni köper dator: håll er borta från HP, iallafall deras notebooks!. Om ni redan har en...hehe..lycka till. Jag måste erkänna att jag känner en viss befrielse från de digitala krafterna, nu får man så mycket tid över till att dricka te, läsa, fundera över livet, träna. Men dock grämer jag mig över att tebloggandet blir lidande. Det är oklart när jag kommer få tillgång till en ny dator som jag kan använda mer privat(sitter just nu på högskolan). Men bloggen inte nedlagd!
Må era färdigheter få tebladen att avslöja sina hemligheter!
/ Antonio för Temystik
måndag 27 april 2009
måndag 13 april 2009
Oh my lord...
Kom över detta när jag som vanligt surfade runt bland de mer kända tesidorna:
Semi-wild Wu Dong Dancong
Dancong-fantast som man är låter detta sannerligen otroligt spännande. Men jag är rädd att det är för dyrt för en enkel student. Om någon beställer denna så skriv gärna en recension!
Semi-wild Wu Dong Dancong
Dancong-fantast som man är låter detta sannerligen otroligt spännande. Men jag är rädd att det är för dyrt för en enkel student. Om någon beställer denna så skriv gärna en recension!
söndag 12 april 2009
Da hong pao 2008 IMFT
Klippteer och fenixoolong är mina absoluta passioner inom te och jag söker ständigt efter nya spännande sorter att njuta av och öva gongfu-cha med.
Jag gillade deras rou gui och detta nya da hong pao från samma plantage gör en inte besviken.
Smaken har inslag av honung, blommor och malt med mycket lång och ihållande smak som övergår i typisk sandelartad klippte karaktär. Mycket aromatisk och doftrik. Värmande, påtaglig qi. Jag känner mig lugn och sinnet blir mycket avslappnat. Len, nästan mjölkig konsisten. Detta kan man även känna hos plantagets andra klippteer som rou gui, qi lan och shui xian.
Jag gjorde rent min zisha-tekanna, började om på ny kula och istället tillägnar jag den klippteer hädanefter. Jag dricker sällan grönt puerh, delvis på grund av dålig tillgång, delvis på grund av det upptrissade priset. Då tyckte jag att det var bättre att ha den till klippteer istället som jag faktiskt dricker flera gånger i veckan. Det känns passande och geniunt att använda zisha med klippteer då denna sedvänja har lång tradition i de regioner där gongfu-cha har sitt ursprung. Det nästan vattnas i munnen när jag tänker på alla de utsökta wuyitearomer som långsamt ackumuleras i kannans inre.
Jag fyller som brukligt cirka hälften av tekannan med te, sköljer en gång och tar bort eventuellt skum därefter relativt snabb dragtid. Ett fint te för särskilda stunder. När jag känner mig mer vardaglig tar jag istället fram rou gui som är lite enklare och billigare men som absolut levererar en stabil klippte-upplevelse.
Jag gillade deras rou gui och detta nya da hong pao från samma plantage gör en inte besviken.
Smaken har inslag av honung, blommor och malt med mycket lång och ihållande smak som övergår i typisk sandelartad klippte karaktär. Mycket aromatisk och doftrik. Värmande, påtaglig qi. Jag känner mig lugn och sinnet blir mycket avslappnat. Len, nästan mjölkig konsisten. Detta kan man även känna hos plantagets andra klippteer som rou gui, qi lan och shui xian.
Jag gjorde rent min zisha-tekanna, började om på ny kula och istället tillägnar jag den klippteer hädanefter. Jag dricker sällan grönt puerh, delvis på grund av dålig tillgång, delvis på grund av det upptrissade priset. Då tyckte jag att det var bättre att ha den till klippteer istället som jag faktiskt dricker flera gånger i veckan. Det känns passande och geniunt att använda zisha med klippteer då denna sedvänja har lång tradition i de regioner där gongfu-cha har sitt ursprung. Det nästan vattnas i munnen när jag tänker på alla de utsökta wuyitearomer som långsamt ackumuleras i kannans inre.
Jag fyller som brukligt cirka hälften av tekannan med te, sköljer en gång och tar bort eventuellt skum därefter relativt snabb dragtid. Ett fint te för särskilda stunder. När jag känner mig mer vardaglig tar jag istället fram rou gui som är lite enklare och billigare men som absolut levererar en stabil klippte-upplevelse.
måndag 16 februari 2009
En liten paus i bloggandet
Nu far jag till Tanzania om några timmar. Då jag är borta i 4-5 veckor kommer det bli en paus på tebloggandet här under den tiden. Temystik är alltså inte nedlagt! Vi ses igen om en månad, då har jag förhoppningsvis laddat mina inre solbatterier och tagit kort på savannen.
Tills dess önskar jag er framgång och goda testunder!
Tills dess önskar jag er framgång och goda testunder!
söndag 1 februari 2009
Selected oolong från Ying Kee Tea House
I samband med att jag fick en burk matcha av Tekoppen medföljde ett prov av ett generiskt oolong från Ying Kee Tea House. En spännande överraskning helt klart!
Först blev jag något förvirrad kring huruvida det var knutet eller vridet, vilket kan säga något om vilket slags oolong det rör sig om. Utseendet i detta fall är lite av båda världar. Dock doftade tebladen något rostat vilket gjorde att jag behandlade det som ett vanligt shui xian.
Jag fyllde en mindre gaiwan till cirka en tredjedel och sköljde teet en gång med 95-gradigt vatten. Den första bryggningen avgav en blommig doft och gav mig känslan av att det var medelrostat. Det slog mig att det liknade typiska klippteer något, men vågar nog säga att detta inte är ett wuyi-te då jag inte fann några av de typiska wuyi-aromerna. Snarare tycker jag att det är något ”grönt” i smaken, en vissa algighet. Dessutom var det påtagligt syrligt, inte oangenämnt, men kännbart vilket kanske beror på rostningen. Om jag ska jämföra det med något te så skulle jag säga att det liknar itmft’s golden turtle något. Konsistensen är ganska lätt och något torr på slutet. De bryggda bladen uppvisar en del fragmentering, men även en del hela blad.
Detta är för mig ett trevligt vardagsoolong, det har sina små skavanker, men överlag rätt sympatiskt. Jag får en bild i huvudet av ett gäng gubbar i Hong Kong som sitter och samtalar ledigt under en enkel gong-fu session. Detta te bevisade en sak för mig; oolong och rostning går verkligen hand i hand. Nog för att gröna höghöjdsoolong kan vara fantastiska, men de som jag finner mest karaktärstarka och trevliga, även de lägre graderna, är nästan alltid de mer rostade, traditionella sorterna. Dock finns det ju sämre grader som smakar bränt bildäck eller cigarett och det är ju inte så trevligt. En annan fördel är ju att de mer rostade är mer resilienta och kan till och med lagras, medan gröna oolong måste behandlas som sköra blommor.
Tack till Tekoppen som skickade mig detta te! Det gav mig några trevliga tesessioner nu när allt mitt te är slut.
Först blev jag något förvirrad kring huruvida det var knutet eller vridet, vilket kan säga något om vilket slags oolong det rör sig om. Utseendet i detta fall är lite av båda världar. Dock doftade tebladen något rostat vilket gjorde att jag behandlade det som ett vanligt shui xian.
Jag fyllde en mindre gaiwan till cirka en tredjedel och sköljde teet en gång med 95-gradigt vatten. Den första bryggningen avgav en blommig doft och gav mig känslan av att det var medelrostat. Det slog mig att det liknade typiska klippteer något, men vågar nog säga att detta inte är ett wuyi-te då jag inte fann några av de typiska wuyi-aromerna. Snarare tycker jag att det är något ”grönt” i smaken, en vissa algighet. Dessutom var det påtagligt syrligt, inte oangenämnt, men kännbart vilket kanske beror på rostningen. Om jag ska jämföra det med något te så skulle jag säga att det liknar itmft’s golden turtle något. Konsistensen är ganska lätt och något torr på slutet. De bryggda bladen uppvisar en del fragmentering, men även en del hela blad.
Detta är för mig ett trevligt vardagsoolong, det har sina små skavanker, men överlag rätt sympatiskt. Jag får en bild i huvudet av ett gäng gubbar i Hong Kong som sitter och samtalar ledigt under en enkel gong-fu session. Detta te bevisade en sak för mig; oolong och rostning går verkligen hand i hand. Nog för att gröna höghöjdsoolong kan vara fantastiska, men de som jag finner mest karaktärstarka och trevliga, även de lägre graderna, är nästan alltid de mer rostade, traditionella sorterna. Dock finns det ju sämre grader som smakar bränt bildäck eller cigarett och det är ju inte så trevligt. En annan fördel är ju att de mer rostade är mer resilienta och kan till och med lagras, medan gröna oolong måste behandlas som sköra blommor.
Tack till Tekoppen som skickade mig detta te! Det gav mig några trevliga tesessioner nu när allt mitt te är slut.
Organic Matcha Kauro Supreme
Under en diskussion bloggare emellan nämnde jag att jag aldrig provat matcha. Tekoppen var då så vänlig att skicka mig ett prov matcha, Organic Matcha Kauro Supreme, från O’Cha samt ett något hemligt oolong; båda fint förpackade i klassiska miniteburkar. Jag tackar och bockar!
Min bryggmetod i detta fallet var väldigt blasfemisk och de gamla japanska temästarna skulle säkert vända sig i sina gravar om de visste att jag tillredde teet utan vare sig chasen eller raku-skål. Istället fick en vanlig vit ikeaskål och plastvisp duga. Jag följde de råd som finns på Texter om Te. Detta genererade en vätska som påminner om de klorofylldrinkar jag religiöst intog under en period i gymnasiet. Smaken måste jag dessvärre erkänna var ganska intetsägande. En lätt vegetabilisk ton och lätt bitter avslutning. Konsistensen var något skummig och rik som mjölk. Det är så jag kortfattat kan beskriva matcha; temjölk.
Det var roligt att få testa matcha och att det är ekologiskt är toppen. Dock var det inget direkt anmärkningsvärt med det, bortsett från att det kändes nyttigt och hade intressant konsistens. Detta kan ju helt klart bero på min tillredningsteknik; en felaktig sådan kan ju som bekant förstöra de bästa teer. Dessutom verkar det som om teet är endast är en del i det tämligen minimalistiska fenomen som den japanska teceremonin är. Här är rätt koncentration och rätt känsla det viktiga. Detta står i konstrast till de friare kinesiska formerna där smak, doft och kvalité men även givetvis känsla står i centrum.
Jag kommer troligtvis att försöka utforska matcha ytterligare i framtiden och införskaffa en chasen, men det ligger nog inte först på priolistan.
Min bryggmetod i detta fallet var väldigt blasfemisk och de gamla japanska temästarna skulle säkert vända sig i sina gravar om de visste att jag tillredde teet utan vare sig chasen eller raku-skål. Istället fick en vanlig vit ikeaskål och plastvisp duga. Jag följde de råd som finns på Texter om Te. Detta genererade en vätska som påminner om de klorofylldrinkar jag religiöst intog under en period i gymnasiet. Smaken måste jag dessvärre erkänna var ganska intetsägande. En lätt vegetabilisk ton och lätt bitter avslutning. Konsistensen var något skummig och rik som mjölk. Det är så jag kortfattat kan beskriva matcha; temjölk.
Det var roligt att få testa matcha och att det är ekologiskt är toppen. Dock var det inget direkt anmärkningsvärt med det, bortsett från att det kändes nyttigt och hade intressant konsistens. Detta kan ju helt klart bero på min tillredningsteknik; en felaktig sådan kan ju som bekant förstöra de bästa teer. Dessutom verkar det som om teet är endast är en del i det tämligen minimalistiska fenomen som den japanska teceremonin är. Här är rätt koncentration och rätt känsla det viktiga. Detta står i konstrast till de friare kinesiska formerna där smak, doft och kvalité men även givetvis känsla står i centrum.
Jag kommer troligtvis att försöka utforska matcha ytterligare i framtiden och införskaffa en chasen, men det ligger nog inte först på priolistan.
söndag 25 januari 2009
Qi lan 2008
Detta är ett litet ovanligare klippte vars namn betyder något i stil med sällsynt orkidé. Det är från ett plantage i Wuyi som bröderna på In the Mood for Tea ganska nyligen knutit kontakt med. Från detta plantage tar de ett flertal av sina klippteer. Jag har själv provat nästan samtliga av butikens teer från detta plantage och är hittills mycket positiv. Gemensamma nämnare förefaller, i min mening, vara stilrenhet och klarhet, inga konstiga smaker, inga brända teer. Plantaget producerar en liten mängd Qi lan varje år och en liten del av detta köpte butiken som jag tror säljer det för strax över 300 kr. När jag inhandlade mina 30g så fick jag höra att det endast återstod något kilo. Det påminner oss om det som Shakyamuni och hans efterföljare lär; allt är förgängligt, ingenting är evigt. Det får oss att inse att varje testund är speciell och att särskilt njuta rara teer med medvetandet i nuet. Vilket i mina ögon är en god sak. För butiksägare, inköpare med flera, verkar dock mikroproducerade teer vara något av en irritation. Tyvärr.
Qi lan är mycket mindre rostat än mer traditionella klippteer som Tie luohan. Jag brygger det som jag brygger de flesta klippteer, det vill säga, mycket blad, cirka 50% av bryggkärlsvolymen, 95 gradigt vatten och en sköljning. Det är bättre att låta det dra lite för länge än för kort. Detta ger mig en medeltunn konsistens, honungslik, gräddig inledning som övergår i kryddiga, parfymerad aromer som viol, kaprifol, örter med en trevlig hui gan som avslutning. Detta te har för mig en mycket säregen smak som egentligen är omöjlig att beskriva, något som visar på hög klass.
Lättrostade klippteer, som bai ji guan och qi lan, har ofta mycket fin och säregen smak men personligen föredrar jag nog de mer traditionellt mörkrostade Wuyisorterna. Med det sagt så måste jag betona att detta Qi lan är ett mycket fint och välproducerat te vars ovanlighet lockar teälskaren och ett måste för varje klippte-entusiast.
Ps. Då jag förbereder mig inför en studieresa till Tanzania, blivit bestulen på min kamera samt har slut på i princip allt te hemma går tebloggandet långsammare än vanligt. Dock är Temystik fortfarande vid liv och kommer att vara det ett bra tag till!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
