Nu far jag till Tanzania om några timmar. Då jag är borta i 4-5 veckor kommer det bli en paus på tebloggandet här under den tiden. Temystik är alltså inte nedlagt! Vi ses igen om en månad, då har jag förhoppningsvis laddat mina inre solbatterier och tagit kort på savannen.
Tills dess önskar jag er framgång och goda testunder!
måndag 16 februari 2009
söndag 1 februari 2009
Selected oolong från Ying Kee Tea House
I samband med att jag fick en burk matcha av Tekoppen medföljde ett prov av ett generiskt oolong från Ying Kee Tea House. En spännande överraskning helt klart!
Först blev jag något förvirrad kring huruvida det var knutet eller vridet, vilket kan säga något om vilket slags oolong det rör sig om. Utseendet i detta fall är lite av båda världar. Dock doftade tebladen något rostat vilket gjorde att jag behandlade det som ett vanligt shui xian.
Jag fyllde en mindre gaiwan till cirka en tredjedel och sköljde teet en gång med 95-gradigt vatten. Den första bryggningen avgav en blommig doft och gav mig känslan av att det var medelrostat. Det slog mig att det liknade typiska klippteer något, men vågar nog säga att detta inte är ett wuyi-te då jag inte fann några av de typiska wuyi-aromerna. Snarare tycker jag att det är något ”grönt” i smaken, en vissa algighet. Dessutom var det påtagligt syrligt, inte oangenämnt, men kännbart vilket kanske beror på rostningen. Om jag ska jämföra det med något te så skulle jag säga att det liknar itmft’s golden turtle något. Konsistensen är ganska lätt och något torr på slutet. De bryggda bladen uppvisar en del fragmentering, men även en del hela blad.
Detta är för mig ett trevligt vardagsoolong, det har sina små skavanker, men överlag rätt sympatiskt. Jag får en bild i huvudet av ett gäng gubbar i Hong Kong som sitter och samtalar ledigt under en enkel gong-fu session. Detta te bevisade en sak för mig; oolong och rostning går verkligen hand i hand. Nog för att gröna höghöjdsoolong kan vara fantastiska, men de som jag finner mest karaktärstarka och trevliga, även de lägre graderna, är nästan alltid de mer rostade, traditionella sorterna. Dock finns det ju sämre grader som smakar bränt bildäck eller cigarett och det är ju inte så trevligt. En annan fördel är ju att de mer rostade är mer resilienta och kan till och med lagras, medan gröna oolong måste behandlas som sköra blommor.
Tack till Tekoppen som skickade mig detta te! Det gav mig några trevliga tesessioner nu när allt mitt te är slut.
Först blev jag något förvirrad kring huruvida det var knutet eller vridet, vilket kan säga något om vilket slags oolong det rör sig om. Utseendet i detta fall är lite av båda världar. Dock doftade tebladen något rostat vilket gjorde att jag behandlade det som ett vanligt shui xian.
Jag fyllde en mindre gaiwan till cirka en tredjedel och sköljde teet en gång med 95-gradigt vatten. Den första bryggningen avgav en blommig doft och gav mig känslan av att det var medelrostat. Det slog mig att det liknade typiska klippteer något, men vågar nog säga att detta inte är ett wuyi-te då jag inte fann några av de typiska wuyi-aromerna. Snarare tycker jag att det är något ”grönt” i smaken, en vissa algighet. Dessutom var det påtagligt syrligt, inte oangenämnt, men kännbart vilket kanske beror på rostningen. Om jag ska jämföra det med något te så skulle jag säga att det liknar itmft’s golden turtle något. Konsistensen är ganska lätt och något torr på slutet. De bryggda bladen uppvisar en del fragmentering, men även en del hela blad.
Detta är för mig ett trevligt vardagsoolong, det har sina små skavanker, men överlag rätt sympatiskt. Jag får en bild i huvudet av ett gäng gubbar i Hong Kong som sitter och samtalar ledigt under en enkel gong-fu session. Detta te bevisade en sak för mig; oolong och rostning går verkligen hand i hand. Nog för att gröna höghöjdsoolong kan vara fantastiska, men de som jag finner mest karaktärstarka och trevliga, även de lägre graderna, är nästan alltid de mer rostade, traditionella sorterna. Dock finns det ju sämre grader som smakar bränt bildäck eller cigarett och det är ju inte så trevligt. En annan fördel är ju att de mer rostade är mer resilienta och kan till och med lagras, medan gröna oolong måste behandlas som sköra blommor.
Tack till Tekoppen som skickade mig detta te! Det gav mig några trevliga tesessioner nu när allt mitt te är slut.
Organic Matcha Kauro Supreme
Under en diskussion bloggare emellan nämnde jag att jag aldrig provat matcha. Tekoppen var då så vänlig att skicka mig ett prov matcha, Organic Matcha Kauro Supreme, från O’Cha samt ett något hemligt oolong; båda fint förpackade i klassiska miniteburkar. Jag tackar och bockar!
Min bryggmetod i detta fallet var väldigt blasfemisk och de gamla japanska temästarna skulle säkert vända sig i sina gravar om de visste att jag tillredde teet utan vare sig chasen eller raku-skål. Istället fick en vanlig vit ikeaskål och plastvisp duga. Jag följde de råd som finns på Texter om Te. Detta genererade en vätska som påminner om de klorofylldrinkar jag religiöst intog under en period i gymnasiet. Smaken måste jag dessvärre erkänna var ganska intetsägande. En lätt vegetabilisk ton och lätt bitter avslutning. Konsistensen var något skummig och rik som mjölk. Det är så jag kortfattat kan beskriva matcha; temjölk.
Det var roligt att få testa matcha och att det är ekologiskt är toppen. Dock var det inget direkt anmärkningsvärt med det, bortsett från att det kändes nyttigt och hade intressant konsistens. Detta kan ju helt klart bero på min tillredningsteknik; en felaktig sådan kan ju som bekant förstöra de bästa teer. Dessutom verkar det som om teet är endast är en del i det tämligen minimalistiska fenomen som den japanska teceremonin är. Här är rätt koncentration och rätt känsla det viktiga. Detta står i konstrast till de friare kinesiska formerna där smak, doft och kvalité men även givetvis känsla står i centrum.
Jag kommer troligtvis att försöka utforska matcha ytterligare i framtiden och införskaffa en chasen, men det ligger nog inte först på priolistan.
Min bryggmetod i detta fallet var väldigt blasfemisk och de gamla japanska temästarna skulle säkert vända sig i sina gravar om de visste att jag tillredde teet utan vare sig chasen eller raku-skål. Istället fick en vanlig vit ikeaskål och plastvisp duga. Jag följde de råd som finns på Texter om Te. Detta genererade en vätska som påminner om de klorofylldrinkar jag religiöst intog under en period i gymnasiet. Smaken måste jag dessvärre erkänna var ganska intetsägande. En lätt vegetabilisk ton och lätt bitter avslutning. Konsistensen var något skummig och rik som mjölk. Det är så jag kortfattat kan beskriva matcha; temjölk.
Det var roligt att få testa matcha och att det är ekologiskt är toppen. Dock var det inget direkt anmärkningsvärt med det, bortsett från att det kändes nyttigt och hade intressant konsistens. Detta kan ju helt klart bero på min tillredningsteknik; en felaktig sådan kan ju som bekant förstöra de bästa teer. Dessutom verkar det som om teet är endast är en del i det tämligen minimalistiska fenomen som den japanska teceremonin är. Här är rätt koncentration och rätt känsla det viktiga. Detta står i konstrast till de friare kinesiska formerna där smak, doft och kvalité men även givetvis känsla står i centrum.
Jag kommer troligtvis att försöka utforska matcha ytterligare i framtiden och införskaffa en chasen, men det ligger nog inte först på priolistan.
söndag 25 januari 2009
Qi lan 2008
Detta är ett litet ovanligare klippte vars namn betyder något i stil med sällsynt orkidé. Det är från ett plantage i Wuyi som bröderna på In the Mood for Tea ganska nyligen knutit kontakt med. Från detta plantage tar de ett flertal av sina klippteer. Jag har själv provat nästan samtliga av butikens teer från detta plantage och är hittills mycket positiv. Gemensamma nämnare förefaller, i min mening, vara stilrenhet och klarhet, inga konstiga smaker, inga brända teer. Plantaget producerar en liten mängd Qi lan varje år och en liten del av detta köpte butiken som jag tror säljer det för strax över 300 kr. När jag inhandlade mina 30g så fick jag höra att det endast återstod något kilo. Det påminner oss om det som Shakyamuni och hans efterföljare lär; allt är förgängligt, ingenting är evigt. Det får oss att inse att varje testund är speciell och att särskilt njuta rara teer med medvetandet i nuet. Vilket i mina ögon är en god sak. För butiksägare, inköpare med flera, verkar dock mikroproducerade teer vara något av en irritation. Tyvärr.
Qi lan är mycket mindre rostat än mer traditionella klippteer som Tie luohan. Jag brygger det som jag brygger de flesta klippteer, det vill säga, mycket blad, cirka 50% av bryggkärlsvolymen, 95 gradigt vatten och en sköljning. Det är bättre att låta det dra lite för länge än för kort. Detta ger mig en medeltunn konsistens, honungslik, gräddig inledning som övergår i kryddiga, parfymerad aromer som viol, kaprifol, örter med en trevlig hui gan som avslutning. Detta te har för mig en mycket säregen smak som egentligen är omöjlig att beskriva, något som visar på hög klass.
Lättrostade klippteer, som bai ji guan och qi lan, har ofta mycket fin och säregen smak men personligen föredrar jag nog de mer traditionellt mörkrostade Wuyisorterna. Med det sagt så måste jag betona att detta Qi lan är ett mycket fint och välproducerat te vars ovanlighet lockar teälskaren och ett måste för varje klippte-entusiast.
Ps. Då jag förbereder mig inför en studieresa till Tanzania, blivit bestulen på min kamera samt har slut på i princip allt te hemma går tebloggandet långsammare än vanligt. Dock är Temystik fortfarande vid liv och kommer att vara det ett bra tag till!
onsdag 31 december 2008
Snart ett nytt år
Det är endast några timmar kvar tills år 2008 tar slut och 2009 tar sin början. Mycket te har både druckits och provats genom året som gått, tekniker har finslipats och kunskaper förvärvats. Jag kan bara hoppas att nästa år blir minst lika bra som det föregående. Om ett litet tag ska jag åka ifrån Stockholm för att fira nyår i en annan stad och ska strax dricka upp den sista koppen av itmft's rou gui. Som för övrigt är en ny favorit. Butiken har lyckats välja ett mycket bra plantage för flera av deras klippteer och bör helt klart försöka hålla kontakten med det.
Ett nytt år innebär även en ny vårskörd för en massa fina teer. Vem vill missa årets färska gröna teer som kommer i början av våren? Det blir säkerligen något att se fram emot! Nu säger klockan att jag strax måste gå.
Gott nytt år önskar jag er alla och hoppas på ett spännade te-år 2009!
fredag 19 december 2008
Vardagsäventyr i te
Äntligen lite skrivtid nu när det är en kort tids paus i studierna under julen. Jag besökte In the Mood for Tea i två omgångar i veckan som gått. Egentligen har jag inte råd att storshoppa då jag sparar ihop fickpengar till en Afrikaresa, samt måste köpa julklappar till de nära. Men när sambon köpte en ny jättefin gaiwan kändes det som jag också ville inhandla något nytt tegods, vilket jag inte gör så väldigt ofta tycker jag.
Min sambo's vackra gaiwan
Den första gången blev det en fin liten vit porslinskanna med lite bronsgods ”Shang dynasti-inspirerad” stil. Även lite välsmakande keemun golden plume, rekommenderas varmt, fick följa med hem.
Kannan var både prisvärd och bra, men efter att ha provat den en gång så kände jag att denna bryggmetod inte riktigt var för mig. Istället fick jag byta till en fin handmålad gaiwan som jag är mycket nöjd med. Jag tror att jag är mer en gaiwanperson än en kannperson faktiskt. Om jag inte brygger grönt puerh i zishakannan förstås! Porslinskannor är dock bra att brygga alla teer, i synnerhet svarta teer, förutom oolong och puerh då kanske. En sådan här elegant gaiwan är också utmärkt att dricka teer ”grandpa style” med, det vill säga, lägga i lite lagom med blad, hälla på vatten och dricka direkt ur och späda allt eftersom. Något jag ofta gör när jag studerar.
Mellanskillnaden vid bytet använde jag till att provköpa lite av butikens rou gui, vilket var mycket trevligt och prisvärt; faktum är att jag sitter och dricker det medan jag skriver detta. Jag fick även min trasiga tebricka i bambu ersatt med en något mindre, mycket fin sådan i trä i gammaldags kinesisk stil.
Jag är mycket nöjd med den. Och vilken service från butikens, In the Mood for Tea, håll! Om bara fler tebutiker hade så här bra service.
Skillnaden mellan min nya gaiwan och de små basgaiwaner jag använt förut är verkligen påtaglig. Jag gillar gaiwanens vida, något grund utformning. Helt i min smak. Jag producerade även några enkla ord om mitt tycke för detta bryggkärl.
En gaiwan är som Dao, rund, utan början eller slut. En gaiwan är både monastisk enkelhet och rafflande elegans på samma gång. En gaiwan döljer inte teet, utan visar upp det, likt månen i en sjö på kvällen.
Jag fick även det stora privilegiet att få smaka ett mycket dyrbart da hong pao från samma plantage som butiken tar sitt qi lan, rou gui, shui xian och da hong pao ifrån. Jag tror det hette något i stil med ”clear water fragrance”. Egentligen kan man känna en viss skepsis inför ett oolong som kostar cirka 2000 kr hektot. Med det är ju ändå da hong pao, ett legendariskt te, vi talar om här. Och kvaliteten är verkligen kännbar. Teet var rent och klart som källvatten och doftade rikt av orkideer. Rostningen tordes vara mycket försiktigt gjord. Orkidéaromen svävade runt som en dimma i både mun och näsa långt efter sväljning. Det är svårt att beskriva, både subtilt och tydligt samtidigt. Jag med studentekonomi är nog inte en trolig målgrupp för te i denna prisklass, men skulle jag säga att det är värt det? Ja, om man har pengarna. Men jag är glad att få ha tagit del av denna upplevelse; nu vet jag hur ett riktigt high-end da hong pao smakar! Fick även smaka ett av årets vinterskörds gaoshan oolong från Taiwan och ett oriental beauty som verkar komma i början av nästa år. Gaoshan oolong i all ära, men det var oriental beauty teet som charmade mig denna gång. Jag antar att det har att göra med personlighet och preferens.
Snart kommer det förhoppningsvis några ord om keemun golden plume och det rou gui jag köpte. Trevligt tedrickande!
Den första gången blev det en fin liten vit porslinskanna med lite bronsgods ”Shang dynasti-inspirerad” stil. Även lite välsmakande keemun golden plume, rekommenderas varmt, fick följa med hem.
Kannan var både prisvärd och bra, men efter att ha provat den en gång så kände jag att denna bryggmetod inte riktigt var för mig. Istället fick jag byta till en fin handmålad gaiwan som jag är mycket nöjd med. Jag tror att jag är mer en gaiwanperson än en kannperson faktiskt. Om jag inte brygger grönt puerh i zishakannan förstås! Porslinskannor är dock bra att brygga alla teer, i synnerhet svarta teer, förutom oolong och puerh då kanske. En sådan här elegant gaiwan är också utmärkt att dricka teer ”grandpa style” med, det vill säga, lägga i lite lagom med blad, hälla på vatten och dricka direkt ur och späda allt eftersom. Något jag ofta gör när jag studerar.
Mellanskillnaden vid bytet använde jag till att provköpa lite av butikens rou gui, vilket var mycket trevligt och prisvärt; faktum är att jag sitter och dricker det medan jag skriver detta. Jag fick även min trasiga tebricka i bambu ersatt med en något mindre, mycket fin sådan i trä i gammaldags kinesisk stil.
Jag är mycket nöjd med den. Och vilken service från butikens, In the Mood for Tea, håll! Om bara fler tebutiker hade så här bra service.
Skillnaden mellan min nya gaiwan och de små basgaiwaner jag använt förut är verkligen påtaglig. Jag gillar gaiwanens vida, något grund utformning. Helt i min smak. Jag producerade även några enkla ord om mitt tycke för detta bryggkärl.
En gaiwan är som Dao, rund, utan början eller slut. En gaiwan är både monastisk enkelhet och rafflande elegans på samma gång. En gaiwan döljer inte teet, utan visar upp det, likt månen i en sjö på kvällen.
Jag fick även det stora privilegiet att få smaka ett mycket dyrbart da hong pao från samma plantage som butiken tar sitt qi lan, rou gui, shui xian och da hong pao ifrån. Jag tror det hette något i stil med ”clear water fragrance”. Egentligen kan man känna en viss skepsis inför ett oolong som kostar cirka 2000 kr hektot. Med det är ju ändå da hong pao, ett legendariskt te, vi talar om här. Och kvaliteten är verkligen kännbar. Teet var rent och klart som källvatten och doftade rikt av orkideer. Rostningen tordes vara mycket försiktigt gjord. Orkidéaromen svävade runt som en dimma i både mun och näsa långt efter sväljning. Det är svårt att beskriva, både subtilt och tydligt samtidigt. Jag med studentekonomi är nog inte en trolig målgrupp för te i denna prisklass, men skulle jag säga att det är värt det? Ja, om man har pengarna. Men jag är glad att få ha tagit del av denna upplevelse; nu vet jag hur ett riktigt high-end da hong pao smakar! Fick även smaka ett av årets vinterskörds gaoshan oolong från Taiwan och ett oriental beauty som verkar komma i början av nästa år. Gaoshan oolong i all ära, men det var oriental beauty teet som charmade mig denna gång. Jag antar att det har att göra med personlighet och preferens.
Snart kommer det förhoppningsvis några ord om keemun golden plume och det rou gui jag köpte. Trevligt tedrickande!
fredag 12 december 2008
En tråkig sak och en rolig
Jag upptäckte till min besvikelse att tebrickan jag köpte för några få månader sedan hade fått tre sprickor i bottnen.
Det droppar cirka varannan sekund vilket blir ganska mycket vätska efter ett tag. Jag visste i och för sig att tebrickor helt i trä/bambu tenderar att spricka med tiden, men inte så här fort. Sånt är livet antar jag. Så nu blir det istället att brygga såhär, vilket i och för sig inte är fy skam:
Iallafall tills att jag lyckas laga sprickorna med silikon eller vad som nu kan tänkas fungera. Tänk på det när ni köper brickor, att har dom inte plastbehållare och är helt i trä, finns det en sannolikhet att de spricker någon gång i framtiden. Det beror givetvis på kvalitén också.
På det positiva sidan så införskaffade min sambo en fin ny gaiwan idag som jag fick låna till att brygga ett mycket fint höstskörds tie guan yin. Jag ska nog köpa mig en lyxigare variant snart, men den jag hade ställt in mig på hade någon annan dessvärre köpt. Jag kollade in en fin liten porslinskanna, men funderade över dess användsningsområden. Vad tror ni? Vad är fördelarna med att använda en liten porslinskanna när man kan använda gaiwan och zisha-kannor? Jag antar att porslinskannor, iallafall den, är något mindre ömtåliga vid transport än sköra gaiwaner..
Det droppar cirka varannan sekund vilket blir ganska mycket vätska efter ett tag. Jag visste i och för sig att tebrickor helt i trä/bambu tenderar att spricka med tiden, men inte så här fort. Sånt är livet antar jag. Så nu blir det istället att brygga såhär, vilket i och för sig inte är fy skam:
Iallafall tills att jag lyckas laga sprickorna med silikon eller vad som nu kan tänkas fungera. Tänk på det när ni köper brickor, att har dom inte plastbehållare och är helt i trä, finns det en sannolikhet att de spricker någon gång i framtiden. Det beror givetvis på kvalitén också.
På det positiva sidan så införskaffade min sambo en fin ny gaiwan idag som jag fick låna till att brygga ett mycket fint höstskörds tie guan yin. Jag ska nog köpa mig en lyxigare variant snart, men den jag hade ställt in mig på hade någon annan dessvärre köpt. Jag kollade in en fin liten porslinskanna, men funderade över dess användsningsområden. Vad tror ni? Vad är fördelarna med att använda en liten porslinskanna när man kan använda gaiwan och zisha-kannor? Jag antar att porslinskannor, iallafall den, är något mindre ömtåliga vid transport än sköra gaiwaner..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
