Gult te - Meng Ding Huang Ya vår 2008

Jag dricker inte särskilt mycket te utanför oolong genren, men när den lokala teaffärn fick in årets färska skörd av gult te var jag tvungen att slå till, raritetofil som jag är. Gult te har en stolt historia, men är inte allmänt känt eller drucket i varken Kina eller utlandet. Hantverket och kunskapen är på vissa ställen till och med bortglömd i förmån för andra, eventuellt mer lättproducerade sorter. Men icke så i Sichuan på berget Mengshan. Sichuan är i övrigt känt för sin långa tradition av produktion av grönt te och sin kryddstarka mat.



Jag känner inte till processen i detalj, men först efter plockning och panntorkning likt vid produktion av grönt te, läggs teet i dukar och ångas, för att sedan torkas igen. I vissa fall kan processen repeteras flera gånger för att få till det. Jag antar att detta är en typ av vidareoxidering av det till en början gröna teet vilket gör att det blir rundare, sötare och mildare för magen.

Mengding Huang Ya vilket är en av de mer kända sorterna.
Detta bryggs bäst i gaiwan med 80-85 gradigt vatten och med relativt snabba dragningar. Det kan bryggas ungefär tre gånger, sedan avtar smaken märkbart tycker jag. Ett litet trick jag fått lära mig är att inte tömma gaiwanen helt, utan lämna en viss bottensats av te, som blir en slags essens till kommande bryggningar.



Redan de torra bladen doftar mycket rikt och förvaras följdaktligen bäst i en ljus och lufttät burk. Aromen är fräsch, nötaktig med tydliga inslag av ångkokta primörer. Smaken är fyllig, söt med en lätt ruccolabitter avslutning som dröjer sig kvar länge. Det är mycket riktigt milt för magen och det finns väldigt lite syra i teet.



Teet består av små späda knoppar som inte vecklar ut sig under bryggning. Tar man isär en knopp kan det se ut så här: