torsdag 3 december 2009

Kanna och kopp - Ett experiment

Min kamera gick för en tid sen sönder. Eller ja, inte helt sönder egentligen. Men batterierna håller cirka 2 min, sen laddar de ur. Jag gissar att det är något fel på själva kameran då ett av batterierna är helt nytt. Kameran får fixas när det finns tid över, vilket det sällan gör när man läser på master's nivå. Detta betyder att det tyvärr inte kommer att publiceras några egna bilder här på ett tag. Men för det behöver inte skrivandet avstanna!

Jag har ett experiment på gång som ni som läser denna blogg gärna får bidra till. Jag tänker utforska sätt att brygga högklassiga teer, som normalt bryggs gong-fu style, i större volymer mer likt västerländsk stil. Till detta ändamål planerar jag att köpa antingen en större glaskanna eller en medelstor kyusu.

Varför detta undrar ni kanske? Jag är som ni kanske vet en inbiten gong-fu bryggare. Det är sannolikt den mest sofistikerade och känsliga tebryggningstekniken. Dessvärre kräver denna bryggstil tillgång till ett flertal instrument, som en bra vattenkokare, tillbringare, tebricka eller annat restvattenkärl samt teporslin. Detta är inget problem när man dricker te hemma hos en tefrände som har dessa ting. Detta är långt ifrån fallet i alla lägen då jag törstar efter te. Vilket är ganska ofta. Te är min kompanjon, mitt elexir och drink-of-choice i livet. Jag har ganska länge känt att min te-törst och lust eller möjlighet att duka upp gong-fu setet inte alltid samspelar. Missförstå mig inte, att brygga gong-fu style är ett av mitt livs stora nöjen. Men det finns hos mig även en önskan om att i all enkelhet kunna dricka te med enbart en vacker kopp och en vacker kanna. Föreställ er gärna något taoistiskt när ni läser detta. Dessutom är detta mycket fördelaktigt när man dricker te till mat. När jag åt på lao wai senast drack jag om min bordsvän te på detta vis. Och det gör vi även alltid när vi äter på det pålitliga budget-stället asia city.


( Source )


För att på något sätt bevisa att jag inte är helt ute och cyklar så kan jag referera till tebryggning under Ming-dynastin. Det var under denna dynasti som det skedde en smärre revolution i tedrickandet. Det var sannolikt då som te började bryggas som det lös-te vi känner till idag, med fokus på grönt te som var den dominerande genren då. Typiskt för ming dynastins tebryggning var bruket av relativt stora kannor, gärna i yixing eller celadonporslin om vi talar om högt uppsatta tedrickare. Detta passar särskilt bra till gröna teer som ofta gillar gott om utrymme. Oolong kom troligtvis till någon gång på 1400-1500 talet och svart te (hong cha) något därefter. När chaozhou-stilen, som var förlagan till den moderna gong-fu metoden, kom till ändrades parametrarna något. Om detta var av kulturella skäl eller för att matcha det nya oolongteet kan jag inte svara på. Kanske var det både och.

Hursomhelst tror jag att detta projekt borde lyckas, iallafall i teorin. Grönt, jasmin, svart och medelgradigt mi lan xiang dancong har jag personligen lyckats brygga framgångsrikt i en större kanna med längre bryggtid och mindre blad. Det blir sällan identiskt till gong-fu bryggning, som ofta blir mer koncentrerad. Dock tycker jag helt klart att teets inneboende ande och karaktär har kommit fram. Det finns även exempel på när det inte alls blivit lyckat och det bara blivit svagt, ointressant te. Det kan säkert vara så att vissa teer absolut inte passar för annan bryggning än gong-fu. Dock tror jag att de flesta borde kunna bryggas i större volymer om parametrarna anpassas tillräckligt. Om enklare, billiga teer går bra att brygga på detta vis, varför skulle man då nödvändigtvis misslyckas med högklassiga teer?

Till en början tänkte jag fokusera på bryggning med kannor av medelstor volym, dvs något i stil med en vanlig kyusu på cirka 300-400 mL. En konventionell västerländsk kanna är något för stor och kräver för stor mängd te, då jag planerar att använda relativt dyra teer. Tanken är sedan att jag ska kunna fylla på min kopp allt eftersom jag dricker teet. Något av poängen är alltså att slippa fylla på kannan så ofta, vilket är osmidigt när man dricker te till mat eller inte har nära tillgång till en vattenkokare. För vissa purister kan denna idé låta tokig. Men om det är något te kan göra särskilt väl så är det att inspirera. Inspirera till att prova nya vägar, att studera, experimentera, leka och lära sig.

Slutligen, ge gärna era åsikter om denna idé. Dela gärna med er av era erfarenheter. Och tipsa gärna om var man kan införskaffa inte alltför dyra, men ändå kvalitétsmässiga kyusu kannor. Tekoppen tipsade nyligen om den nya butiken Ki-Ki, de kanske har något att erbjuda?

Ska bli spännande att se hur detta kommer att arta sig!

ps. ursäkta smygreklamen, men vill tipsa om att In the Mood for Tea har fått in ett flertal nya teer som är värda att kolla in. Deras nya Qi lan är fantastiskt men kan även tipsa om red scholar da hong pao, deras nya yulan xiang, höstskörden av tie guanyin och för er som känner er rika, deras nya prisvinnande Rou Gui, dyrt men sannerligen utsökt. Köpte själv 20 g som jag sitter girigt på! ds.

onsdag 11 november 2009

Ändlöst te

Nu har jag druckit minst 20 bryggningar av en session laocong shuixian. Fortfarande är smaken påtagligt potent. Förvisso fyllde jag gaiwanen som brukligt med klippteer till 50-70%, men ändå! Är förvånad faktiskt..

Gott tedrickande!

måndag 28 september 2009

Longjing 'Te ji' ekologiskt certifierad 2009

Temystik ser ut att vara tillbaka! Nu blåser bättre vindar åt mitt håll och jag kan sålunda ta upp bloggandet och gongfu cha mer seriöst. Detta inleder jag med en liten recension av ett av årets longjing.

High-end teer i det gröna spektrat är inget jag tidigare intresserat mig särskilt mycket för. Min mor är grönt te-drickare och jag följde för ett tag sedan med henne till In the Mood for Tea för att köpa en ranson. Där fick vi smaka ett ekologiskt certifierad longjing av den högre graden, Te ji, som jag blev ganska imponerad av. Och detta trots att jag egentligen inte är någon stor älskare av longjing. För mig är grönt te törstsläckare under sommaren. Men detta te skulle visa sig erbjuda en något annorlunda upplevelse.

Något som snabbt uppenbarade sig var det faktum att detta te kräver, i min mening, en viss nivå av teknik och färdighet för att komma till sin rätt. Många gröna teer jag tidigare druckit går utmärkt att brygga i glas på folkligt vis. Detta fungerade inte alls med det här teet. Longjing Te ji behöver vattentemperaturer runt 90 grader celcius, vilket är ovanligt högt för gröna teer som tenderar att ha bryggtemperaturer på mellan 70-80 grader. Att brygga t.ex. maojian i glas går utmärkt, då jag använder 70 grader varmt vatten vilket snabbt svalnar ner till drickbar temperatur. Problem inträffar dock när man ska tillämpa samma teknik på ett fint longjing med 90-gradigt vatten. Resultatet blir dessvärre ganska blaskigt alternativt bittert och generellt oimponerande. Jag teoriserar att den starka ihärdiga värme som teet utsätts för under längre tid, förstör de eteriska aromer och aminosyror som ger teet sin karaktär. Är vattnet för kallt däremot, utvinns inte aromämnena optimalt.

Gongfu cha, en mer raffinerad bryggstil kommer här till undsättning. Den kan kombinera hög bryggtemperatur med kontroll av tebladens infusionstid samt få teet att svalna snabbare genom dekantering i ett nytt kärl. Detta kan antingen vara en kopp eller en tillbringare (fair cup/pitcher). Detta ger en helt annan upplevelse och låter teet lysa i sin fulla glans.



En arom av orkidé övergår i honung- och kastanjtoner, vilket följs av den för longjing karaktäristiska, men subtila, smaken av sauterade gröna bönor. Teet ekar en stund efter sväljning och har en trevlig, lätt beska beroende på hur man bereder det. Värt att notera att alla inslag är väl balanserade, särskilt bön-tonen, vilken i sämre fall kan vara nästintill frän. Färgen är mer åt jadehållet än det konventionellt gula.

Detta longjing håller till cirka fyra bryggningar. Ett tips är att lämna en liten bottensats efter varje bryggning, vilket utgör teets så kallade "rot".



Detta är ett traditionellt knep i Kina. Ett sofistikerat te att njuta av snabbt, då hållbarheten hos longjing-teer är notoriskt kort. Därför kan det vara värt att förvara det torra teet i kylskåpet för ökad hållbarhet.

Sammanfattningsvis är det mycket trevligt att hitta ett eko-certifierat longjing som håller hög standard. Det må vara ett krävande te, men när man väl blir vän med det, ekar dess karaktär både en elegans och ett djup som jag tror gör longjing-traditionens ryktbarhet rättvisa.

söndag 13 september 2009

Minimalistiskt tedrickande

Som stadsnomad har jag varit tvungen att likt det ch'an gör med sinnet, skära bort allt utom essensen. Vilket i praktiken innebär att jag numera dricker te främst "grandpa" style, dvs, blad i kopp/skål. Det har sina fördelar även om teet blir mer en uppryckande delikat dekokt än subtil och eterisk perfektion som vid gong-fu cha.

Det finns egentligen ganska få teer som kan fungera mycket väl när det tillreds på detta enkla sätt. Hittills är de absoluta favoriterna högklassiga darjeelings, jasmine pearls samt keemun tribute grade. Darjeelingteerna har nog imponerat allra mest. Dricker just nu ett utsökt Okayti estate first flush från 2009. Inköpt på Chaikhana, vilket är en i synnerhet snorkig, nästintill otrevlig affär men som på gott och ont troligen har stans bästa darjeelingsortiment. Vad gör man inte för att tillfredställa tebehovet?

Det optimala kärlet för denna bryggstil har jag märkt är en något vid öppen skål. En sådan tillåter användandet av hett vatten för att få ut aromerna, men samtidigt låter vätskan svalna relativt snabbt för att inte "skålla" teet och förstöra de eteriska ämnen och aminosyror som teälskaren vill bevara.

Jag längtar tills dess jag har plats och möjlighet att återigen utöva gong-fu cha. Men tills dess är jag mycket nöjd att kunna fortsätta njuta av te på ett enkelt, minimalistiskt sätt!

lördag 15 augusti 2009

te - en trogen vän

Denna sommar har jag legat lågt med tehandlandet och bloggandet har tyvärr varit helt nedlagt av flera anledningar. Kort sagt har det hänt mycket i mitt liv det senaste halvåret och har nyligen blivit "hemlös". Har dock för närvarande tak över huvudet tack vare en god vän och därmed även tillgång till internet.

Paradoxalt nog har jag nog aldrig druckit så mycket te som under de senaste månaderna. Jasminpärlor och maojian på morgonen och som törstsläckare. Arbetar-påste från lipton på sommarjobbets samtliga raster. Något lyxigare te till kvällen eller nyplockat ört-te när jag haft tillgång till det. Jag har även tagit upp vanan att dricka te till maten. Te och mat passar otroligt bra ihop, precis som Petter Bjerke skriver i sin bok. Det handlar bara om att matcha rätt te till rätt mat med avseende på smak och doft, men även balans mellan värmande och kylande effekter. Dock föredrar jag personligen att inte använda gong-fu cha metoden som ger koncentrerat te till mat då det kan interferera med matsmältningen. Dessutom är gong-fu cha något som man bör lägga lite tid och omtanke på, inte bara skölja ner maten med. Så då föredrar jag istället att brygga på konventionellt sätt som på dim sum restauranger eller i glas. Ett trevligt te till maten kan verkligen balansera måltiden på ett fantastiskt sätt!

Jag var även förbi In the Mood for Tea som nyligen öppnat efter en månads sommaruppehåll. Det är alltid lika trevligt att gå förbi butiken. Servicen och bemötandet är som vanligt utmärkt och sortimentet tillfredställande. Det blev inget storköp eftersom jag är så pass mobil vandrar med en kopp och en liten gaiwan. Dock fick ett hekto mi lan xiang från i år följa med i väskan.

Det känns betryggande att te följer med mig i livet, trots livets vändningar och krumsprång. Och förhoppningsvis får bloggen följa med ett tag till, särskilt då det är så roligt att få vara med och ge mitt bidrag till Sveriges lilla, men mycket dedikerade te-scen.

söndag 31 maj 2009

Laocong shuixian

Det har varit en både stressig och händelserik vårtermin. Uppsats, resor, flytt, ekonomiska bestyr med mera gör tillräckligt för att snurra till livet. Det finns då få saker som kan hjälpa mig att slappna av lika bra som att dricka gongfu-cha en stund. Ikväll bjuder jag mig själv på ett utsökt och intressant laocong shuixian, dvs ett shuixian skördat från tebuskar som är äldre än vanligt.


Generellt sett så ger äldre träd mer djup och qi i jämförelse med yngre. På ett mer personligt plan tycker jag att laocong(utt. lao-chong) teer har en särskild integritet, precis som en äldre människa som genomlevt mycket i livet. Laocong oolong produceras i regel i väldigt små kvantiteter vilken bidrar till dess ovanlighet och högre pris. Det laocong shuixian jag skriver om nu är från ITMFT. Minns inte årgången men har för mig att det var från 2007-2008. Många mer rostade oolong som dem från Wuyishanregionen kräver ofta flera månaders vila för att elden i dem ska mildras något.

Konsistensen är lätt krämig, ren och med fräscha rostade toner som avslutas med en lätt syrlighet och torrhet. Teet ekar länge efter sväljning. Teets qi är lugnande. Ett stilrent och mycket tillfredställande klippte. En annan fin kvalité är att det är mycket hållbart och kan pressas till att tåla många infusioner utan försämrad smak. Det är särskilt bra med klippteer eftersom man bör fylla bryggkärlet till minst 40-50% torrt te.



Att det är ett laocong te bidrar säkert till hållbarheten men även att jag använder en bra zishakanna till det. Jag kan verkligen rekomendera små (max 110 mL) zishakannor till wuyiteer. Leran verkar runda av teet något och de värmehållande egenskaperna lyckas dra ut så mycket arom som möjligt även i senare infusionerna. Ett stort plus med att använda kannor är också att man kan hälla hett vatten på dem och på så sätt effektivt öka bryggbarheten. Detta te serveras enligt undertecknad bäst i små gongfu koppar för att få rätt känsla.



Jag kommer definitivt att försöka köpa mer laocong shuixian, antingen från ITMFT eller någon annan försäljare. Ett te passande för en lång och härlig gongfu-cha session. Något som sitter perfekt när både kroppen och sinnet behöver en time-out.

måndag 4 maj 2009

Shen Nung hade rätt

När jag vaknade i morse kände jag mig förgiftad. Bokstavligen. Troligtvis något jag ätit kvällen innan som borde slängts och istället förgiftat min kropp under natten. Då kom jag att tänka på legenden om hur te först började användas i Kina. Shen Nung, då expert på växter och dess medicinska egenskaper, hade blivit förgiftad av en växt som han ätit. Han använde te som botemedel vilket botade honom från förgiftningen. Detta ska enligt legenden även fungerat på 70 andra växter. Så jag tänkte att det vore värt ett försök. Efter 2-3 timmar och flera koppar storbladigt kvalitetste var jag i princip helt återställd. Även någon av John Wisemans överlevnadshandböcker rekomenderar te som huskur vid förgiftning. Jag tycker att vi alla ägnar Shen Nung en tanke nästa gång vi brygger och dricker te!

måndag 27 april 2009

Datorn är officiellt död

Kära tevänner!

Igår dog min dator definitivt och kasserades i grovsoprummets elektronikdel. Ett tips om ni köper dator: håll er borta från HP, iallafall deras notebooks!. Om ni redan har en...hehe..lycka till. Jag måste erkänna att jag känner en viss befrielse från de digitala krafterna, nu får man så mycket tid över till att dricka te, läsa, fundera över livet, träna. Men dock grämer jag mig över att tebloggandet blir lidande. Det är oklart när jag kommer få tillgång till en ny dator som jag kan använda mer privat(sitter just nu på högskolan). Men bloggen inte nedlagd!

Må era färdigheter få tebladen att avslöja sina hemligheter!

/ Antonio för Temystik

måndag 13 april 2009

Oh my lord...

Kom över detta när jag som vanligt surfade runt bland de mer kända tesidorna:

Semi-wild Wu Dong Dancong

Dancong-fantast som man är låter detta sannerligen otroligt spännande. Men jag är rädd att det är för dyrt för en enkel student. Om någon beställer denna så skriv gärna en recension!

söndag 12 april 2009

Da hong pao 2008 IMFT

Klippteer och fenixoolong är mina absoluta passioner inom te och jag söker ständigt efter nya spännande sorter att njuta av och öva gongfu-cha med.



Jag gillade deras rou gui och detta nya da hong pao från samma plantage gör en inte besviken.
Smaken har inslag av honung, blommor och malt med mycket lång och ihållande smak som övergår i typisk sandelartad klippte karaktär. Mycket aromatisk och doftrik. Värmande, påtaglig qi. Jag känner mig lugn och sinnet blir mycket avslappnat. Len, nästan mjölkig konsisten. Detta kan man även känna hos plantagets andra klippteer som rou gui, qi lan och shui xian.



Jag gjorde rent min zisha-tekanna, började om på ny kula och istället tillägnar jag den klippteer hädanefter. Jag dricker sällan grönt puerh, delvis på grund av dålig tillgång, delvis på grund av det upptrissade priset. Då tyckte jag att det var bättre att ha den till klippteer istället som jag faktiskt dricker flera gånger i veckan. Det känns passande och geniunt att använda zisha med klippteer då denna sedvänja har lång tradition i de regioner där gongfu-cha har sitt ursprung. Det nästan vattnas i munnen när jag tänker på alla de utsökta wuyitearomer som långsamt ackumuleras i kannans inre.



Jag fyller som brukligt cirka hälften av tekannan med te, sköljer en gång och tar bort eventuellt skum därefter relativt snabb dragtid. Ett fint te för särskilda stunder. När jag känner mig mer vardaglig tar jag istället fram rou gui som är lite enklare och billigare men som absolut levererar en stabil klippte-upplevelse.

måndag 16 februari 2009

En liten paus i bloggandet

Nu far jag till Tanzania om några timmar. Då jag är borta i 4-5 veckor kommer det bli en paus på tebloggandet här under den tiden. Temystik är alltså inte nedlagt! Vi ses igen om en månad, då har jag förhoppningsvis laddat mina inre solbatterier och tagit kort på savannen.

Tills dess önskar jag er framgång och goda testunder!

söndag 1 februari 2009

Selected oolong från Ying Kee Tea House

I samband med att jag fick en burk matcha av Tekoppen medföljde ett prov av ett generiskt oolong från Ying Kee Tea House. En spännande överraskning helt klart!

Först blev jag något förvirrad kring huruvida det var knutet eller vridet, vilket kan säga något om vilket slags oolong det rör sig om. Utseendet i detta fall är lite av båda världar. Dock doftade tebladen något rostat vilket gjorde att jag behandlade det som ett vanligt shui xian.



Jag fyllde en mindre gaiwan till cirka en tredjedel och sköljde teet en gång med 95-gradigt vatten. Den första bryggningen avgav en blommig doft och gav mig känslan av att det var medelrostat. Det slog mig att det liknade typiska klippteer något, men vågar nog säga att detta inte är ett wuyi-te då jag inte fann några av de typiska wuyi-aromerna. Snarare tycker jag att det är något ”grönt” i smaken, en vissa algighet. Dessutom var det påtagligt syrligt, inte oangenämnt, men kännbart vilket kanske beror på rostningen. Om jag ska jämföra det med något te så skulle jag säga att det liknar itmft’s golden turtle något. Konsistensen är ganska lätt och något torr på slutet. De bryggda bladen uppvisar en del fragmentering, men även en del hela blad.



Detta är för mig ett trevligt vardagsoolong, det har sina små skavanker, men överlag rätt sympatiskt. Jag får en bild i huvudet av ett gäng gubbar i Hong Kong som sitter och samtalar ledigt under en enkel gong-fu session. Detta te bevisade en sak för mig; oolong och rostning går verkligen hand i hand. Nog för att gröna höghöjdsoolong kan vara fantastiska, men de som jag finner mest karaktärstarka och trevliga, även de lägre graderna, är nästan alltid de mer rostade, traditionella sorterna. Dock finns det ju sämre grader som smakar bränt bildäck eller cigarett och det är ju inte så trevligt. En annan fördel är ju att de mer rostade är mer resilienta och kan till och med lagras, medan gröna oolong måste behandlas som sköra blommor.

Tack till Tekoppen som skickade mig detta te! Det gav mig några trevliga tesessioner nu när allt mitt te är slut.

Organic Matcha Kauro Supreme

Under en diskussion bloggare emellan nämnde jag att jag aldrig provat matcha. Tekoppen var då så vänlig att skicka mig ett prov matcha, Organic Matcha Kauro Supreme, från O’Cha samt ett något hemligt oolong; båda fint förpackade i klassiska miniteburkar. Jag tackar och bockar!

Min bryggmetod i detta fallet var väldigt blasfemisk och de gamla japanska temästarna skulle säkert vända sig i sina gravar om de visste att jag tillredde teet utan vare sig chasen eller raku-skål. Istället fick en vanlig vit ikeaskål och plastvisp duga. Jag följde de råd som finns på Texter om Te. Detta genererade en vätska som påminner om de klorofylldrinkar jag religiöst intog under en period i gymnasiet. Smaken måste jag dessvärre erkänna var ganska intetsägande. En lätt vegetabilisk ton och lätt bitter avslutning. Konsistensen var något skummig och rik som mjölk. Det är så jag kortfattat kan beskriva matcha; temjölk.



Det var roligt att få testa matcha och att det är ekologiskt är toppen. Dock var det inget direkt anmärkningsvärt med det, bortsett från att det kändes nyttigt och hade intressant konsistens. Detta kan ju helt klart bero på min tillredningsteknik; en felaktig sådan kan ju som bekant förstöra de bästa teer. Dessutom verkar det som om teet är endast är en del i det tämligen minimalistiska fenomen som den japanska teceremonin är. Här är rätt koncentration och rätt känsla det viktiga. Detta står i konstrast till de friare kinesiska formerna där smak, doft och kvalité men även givetvis känsla står i centrum.
Jag kommer troligtvis att försöka utforska matcha ytterligare i framtiden och införskaffa en chasen, men det ligger nog inte först på priolistan.

söndag 25 januari 2009

Qi lan 2008


Detta är ett litet ovanligare klippte vars namn betyder något i stil med sällsynt orkidé. Det är från ett plantage i Wuyi som bröderna på In the Mood for Tea ganska nyligen knutit kontakt med. Från detta plantage tar de ett flertal av sina klippteer. Jag har själv provat nästan samtliga av butikens teer från detta plantage och är hittills mycket positiv. Gemensamma nämnare förefaller, i min mening, vara stilrenhet och klarhet, inga konstiga smaker, inga brända teer. Plantaget producerar en liten mängd Qi lan varje år och en liten del av detta köpte butiken som jag tror säljer det för strax över 300 kr. När jag inhandlade mina 30g så fick jag höra att det endast återstod något kilo. Det påminner oss om det som Shakyamuni och hans efterföljare lär; allt är förgängligt, ingenting är evigt. Det får oss att inse att varje testund är speciell och att särskilt njuta rara teer med medvetandet i nuet. Vilket i mina ögon är en god sak. För butiksägare, inköpare med flera, verkar dock mikroproducerade teer vara något av en irritation. Tyvärr.

Qi lan är mycket mindre rostat än mer traditionella klippteer som Tie luohan. Jag brygger det som jag brygger de flesta klippteer, det vill säga, mycket blad, cirka 50% av bryggkärlsvolymen, 95 gradigt vatten och en sköljning. Det är bättre att låta det dra lite för länge än för kort. Detta ger mig en medeltunn konsistens, honungslik, gräddig inledning som övergår i kryddiga, parfymerad aromer som viol, kaprifol, örter med en trevlig hui gan som avslutning. Detta te har för mig en mycket säregen smak som egentligen är omöjlig att beskriva, något som visar på hög klass.

Lättrostade klippteer, som bai ji guan och qi lan, har ofta mycket fin och säregen smak men personligen föredrar jag nog de mer traditionellt mörkrostade Wuyisorterna. Med det sagt så måste jag betona att detta Qi lan är ett mycket fint och välproducerat te vars ovanlighet lockar teälskaren och ett måste för varje klippte-entusiast.

Ps. Då jag förbereder mig inför en studieresa till Tanzania, blivit bestulen på min kamera samt har slut på i princip allt te hemma går tebloggandet långsammare än vanligt. Dock är Temystik fortfarande vid liv och kommer att vara det ett bra tag till!