Nu gör jag lite tvärtom och skriver om mitt senaste puerh-inköp istället för de föregående. Detta är ett grönt puerh i lös form, närmare bestämt ett maocha från berget Nannuo i Yunnan. In the Mood for Tea märker det som vilt, dock tror jag personligen att det är frågan om old arbour eller wild arbour träd. I Kina förefaller gränsen mellan vilt och ovilt vara ganska vag. Det finns helt vilda puerhträd, dvs Camellia sinensis var. assamica och en del små uppsättningar av ofta dyr puerh görs av dessa. Dock är majoriteten av det som märks som vilt, snarare teodlingar som sköts minimalt eller med träd av relativt hög ålder. I många fall har dessa gamla teträdgårdar gått i arv hos familjer i olika ursprungsfolk i Yunnan.
En av de kanske mest spännande aspekterna av grön puerh, och maocha, för mig är den etnologiska. Det sättet som ursprungsfolken i Yunnan dricker te är kanske den äldsta av alla tekulturer och verkar dra mot det mer pragmatiska, snarare än det komplexa som gong-fu stilen. Vad jag har hört och läst, så är ett mycket vanligt sätt att bereda te som dryck (det äts även av många minoriteter), att rosta sin maocha eller bambulagrade puerh och sedan koka den ganska kraftigt i kastruller eller dylikt. Rostningen gör teet mer lättsmält och värmande, då hög konsumtion av väldigt ung och grön puerh kan leda till vissa hälsomässiga biverkningar långsiktigt.
Här ser man en klar och nästan lustig skillnad mellan gong-fu trolleriet som entusiaster håller på med och det som utövas traditionellt av minoriteter. Dessa tekunniga folkgrupper förtjänar alla puerh-entusiasters största respekt, som ger oss tillgång till sina arveträdgårdar. Förhoppningsvis kan utvecklingen gå mot en entusiastmarknad inom arbour-puerh som gynnar Yunnans ursprungsbefolkning i större utsträckning, då regionen är en av världens fattigaste ekonomiskt sett. För jag tar ett old arbor/wild arbour te över ett kommersiellt plantage vilken dag som helst. Jag tycker att detta ämne är oerhört fascinerande och det skulle vara kul att lära sig mer, vilket jag förhoppningsvis gör i framtiden. Men nu till teet i fråga.
Teet både ser och luktar spännande och viskar om uråldriga traditioner. Relativt intakta, ludna blad och med ganska hög förekomst av puerhknoppar. Vid bryggning vecklar dessa ut sig till ett nästan ursprungligt utseende. Bladen är ganska kraftiga med tydliga välutvecklade vener. Detta ihop med faktumet att teet trots sin ringa ålder är ganska behagligt att dricka pekar mot wild arbour/old arbour, då ungt plantage-sheng enligt många är ganska otrevligt. Jag antar att det kan ha att göra med att på plantagen utsätts plantorna för mer stress, bevattning, konstgödning osv. Då kan man gissa att växten som en konsekvens utvecklar ämnen i biomassan, dvs bladen, som smakmässigt är otrevliga i försvarssyfte. En ren spekulation bara. Man kan skåda små fläckar från enzymneutraliseringen (shaqing). Dessutom en viss förekomst av gula blad, huang pian, som ofta plockas bort från premium puerh. Men de flesta puerhkännare menar trots det att även dessa blad är bryggvärda och goda.
Själva doften är inte särskilt anmärkningsvärd som hos många puerh. Tunn till mediumtjock kropp med vissa fruktiga inslag som syrligt plommon och även hö. Helt ok, men avslutningen är nog bäst. Den börjar som en lätt syrlig besktorr ton, karaktäristiskt för många unga gröna puerh. Efter det kommer en rätt trevlig påtaglig söt eftersmak. Misstar jag mig om det är det som kan kallas för ”hui gan”? Här finns det utrymme för personlig variation. Man kan göra det dunderstarkt, dvs bittert, eller ganska milt beroende på dosering. Själv ligger jag nånstans mitt i mellan, men tenderar att dra mot det starkare.
Jag förvarar teet i en gammal teburk i lergods som jag köpte för längesen. Jag tror att den duger helt ok som lagringsburk då det kommer in en del luft. Frågan är dock om jag kommer att medvetet försöka lagra det. Det är ju rätt gott som det är, jag har begränsat tålamod och jag köpte inte så mycket. Dessutom väldigt prisvärt tycker jag, nånstans runt hundralappen, kanske lite mer per hekto. Det håller till att bryggas runt 15 gånger tycker jag. Jag har provat det i gaiwan och i den nya zishakannan och jag tycker att det helt klart blir bäst i kannan. I gaiwan blir det mindre fylligt och kanske något syrligare, fruktigare. Så trots att det för objektivitetens skull kanske vore bäst att lägga upp bilder och noteringar från gaiwanbryggningen, så väljer jag istället att visa fram det som jag gör det helst. Vill du ha ett ganska spännande, prisvärt och ungt grönt puerh eller bara är nyfiken på maocha så är detta ett tips.
Den mörka broderade duken är från Laos som gränsar till Yunnan. Den visar att textilstilarna inte tar hänsyn till nationsgränser, då de påminner om minoritetsdesigner i Yunnan 
