Uppdrag granskning om te: Tankar och synpunkter

Uppdrag gransknings reportage om te som sändes i förra veckan väckte flera viktiga tankar. Texter om te har redan skrivit flera reflektioner kring programmet. Själv kom jag att tänka på flera saker.

Att reportaget är polemiskt är kanske inget överraskande, som vanligt med uppdrag granskning. Uppenbart är att tearbetare i tredje världen lever under mycket svåra förhållanden med skandalöst dålig ersättning för sina ansträngningar. Med det sagt så tyckte jag att man missade ett flertal mycket viktiga punkter i sin kritik av dagens teindustri, i synnerhet med avseende på rättvisemärkt. För det första tycker jag att man lade alldeles för mycket ansvar på rättvisemärkt, som om det var deras fel att situationen är som den är. Och visst, deras kontroller är något för slapphänta. Och de är för liberala i sin märkning, nu när märket är så populärt bland konsumenter. Därför blir jag lite skeptisk när jag ser mycket billigt rättvisemärkt te på t.ex. Lidl.

Grundproblemet för mig är inte huruvida teer är rättvisemärkta eller inte, eller märkta överhuvudtaget. Istället borde man fråga sig vilket typ av teproduktion det rör sig om. För er som är mer intresserade av te som kolonial och post-kolonial ”cash-crop”, rekommenderar jag boken Green gold av Alan och Iris Macfarlane. I princip alla teplantage utanför Kina, Japan och Korea startades som en konsekvens av britternas koloniala mål att kontrollera, standardisera och forma den globala teproduktionen efter sina önskemål. Britterna ville inte acceptera att det handelsmässiga övertag om te som Kina först hade. De ville ha billigt och mycket te, kosta vad det kostar. Därav opiumkrig, konfliker i Assamdalen och annat mänskligt lidande.
Britterna ansåg att den småskaliga, hantverksmässiga produktionen som ägde rum på Kinas teodlingar var alldeles för oförutsägbar och dynamisk. Här ville man ha standardisering och en säker, billig, expansiv produktion. Denna utgångspunkt fortsätter än i dag i postkoloniala teländer som Indien, Sri-lanka, Kenya med flera. För mig är det svårt att förstå hur man ska komma till rätta till detta synsätt på teproduktion med en simpel åtgärd som att rättvisemärka. Det bör även nämnas att flera av dessa massproducerade teländer är idag långt från att uppnå någon produktion av högre kvalité och erkännande bland teentusiaster. Även Kina med sin fantastiska tetradition har stora problem med miljöförstörande massproduktion av te som säkerligen även är orättvis mot arbetaren. Men det finns också många exempel på toppklasssig produktion i Kina, vilket är mer än man kan säga om många post-koloniala teländer.

Te är en oerhört arbetsintensiv produkt. Inget tvivel bör hysas om detta. Detta faktum kvarstår oavsett arbetsförhållanden i övrigt när det gäller te. Dock anser jag att man ska få lön för mödan, och ännu bättre ersättning om ens ansträngningar är särskilt stora. Därför är det för mig uppåt väggarna att försöka göra en arbetsintensiv kvalitetsvara till en massproducerad, så-billig-som-möjligt vara. Jag hävdar att det inte går att göra te som kostar 5-30 kr hektot under produktionsformer som ska kunna erbjuda arbetaren rimlig lön, rimliga arbetsvillkor och samtidigt inte förstöra miljön, förutsatt att man inte subventionerar eller dylikt.

För att detta ska kunna ske, måste en bland annat en förändring i sättet vi ser te på förändras. För det första måste vi som konsumenter inse att te är ett hantverk och en vardagslyx och inte en jordbruksgröda på samma sätt som t.ex. spannmål. Det innebär inte att te endast ska kunna njutas av de rika, tvärtom menar jag att te är ganska unikt och demokratiskt på så sätt att i
princip alla har råd med bra te, eftersom det är så drygt och transporteffektivt. Men för att kanalisera mer pengar och resurser till den hårt ansatte tearbetaren måste priset, snarare än konsumtionen och produktionen av te gå upp. Lika viktigt, om inte viktigare är att mer pengar ska gå tearbetare istället för att gå mestadels till mellanhänder. För att detta ska ske är det viktigt att etablera marknader där teproducenter, uppköpare och konsumenter kan mötas direkt, vilket redan görs på många platser i Kina, Japan. Vidare ska man inte som kund acceptera oproportionerligt höga priser på te som inte har motsvarande kvalité. På så sätt kan en mer upplyst marknad gynna både konsument och tearbetare. En mer diskriminerande, upplyst kund bidrar till högre kvalité inom produktionen och kan samtidigt förstå värdet av ett riktigt bra te.

Dessutom är det viktigt att kunna få ut så mycket som möjligt ur varje gram te. Bra te kan identifieras med en rad olika karaktärer, bland annat bryggbarhet. Bra te av hög kvalité kan bryggas många gånger, minst tre i alla fall, utan försämrad smak. Många av de bästa teer som finns kan beroende på olika faktorer, bryggas upp till 20 gånger. Det är många koppar te. Detta beror givetvis förutom på tekvalité, på bryggteknik. Den bryggteknik som används i väst, i synnerhet med tepåsar, tekulor et cetera som kontrast mycket ineffektiv. Situationen med att man använder sig av lågklassigt te ihop med ineffektiva bryggtekniker tror jag är en slags synergi mellan dem båda. Alltså, även om konsumenter försökte brygga sitt lågklassiga te flera gånger, så skulle resultatet troligtvis vara besvikande.

Istället menar jag att det nu är hög tid att återknyta till fjärra österns tetraditioner. Och det finns tusentals skäl till detta, varav ett är att det kan vara en väg att skapa en rättvisare, mer hållbar teproduktion. Ett sätt är att börja uppskatta de som applicerar sin färdighet på teet, det vill säga plockare, tillverkare mfl. Inse att det är tack vare dem som vi konsumenter och entusiaster kan njuta av denna ädla dryck. Det minsta vi kan göra är att inte vara snikna och försöka kanalisera så mycket pengar tillbaka till dem som möjligt. Och kanske sluta referera till teer som ”monkey picked”.