Jag kan bara tala för mig själv, dock tror jag att följande kan stämma in på flertalet entusiaster. Det som skiljer en entusiast från en ”genomsnittlig” tekonsument är att denne ofta ser hos te, det som andra kanske inte ser. Något magiskt, något lockande för att dra det så långt som nästintill självförverkligande. Det är denna känsla som är början till en kanske livslång passion. Detta kan givetvis hållas sant för entusiaster av andra konstformer och områden. Allt eftersom man förs vidare på sin te-stig, blir landskapet allt mer komplext då kunskap tillkommer som mer än ofta är av detaljinriktad art. Bryggtekniker, bladkvalité, odlingslokaler, tegods, intryckskategoriseringar, sortkunskap, hantverkstekniker, historia och kultur med mera studeras. Men förhoppningsvis kultiveras också hos entusiasten även den andra aspekten av te, som bygger på intuition, ande(känsla) och visdom som ackumuleras genom utövning, det vill säga Gong-fu.
Missförstå mig inte. Detaljkunskap är oerhört viktig, i alla fall för mitt eget teintresse. Ett sinne för kvalité både när det gäller te och tegods, samt optimala tekniker och en någorlunda uppfatting om tillhörande kultur och historia är alla viktiga när det kommer till att få valuta för både den tid och de pengar man lägger ner på intresset. Ur ett miljö-och rättviseperspektiv är det av kritisk betydelse att konsumenten är välinformerad om de produkter den köper. Och i förlängningen även för att utveckla en känsla för te. Personligen är särskilt det kulturella och historiska perspektivet en stor del av charmen hos te. Det är ett stort nöje att studera och debattera dessa aspekter. Hur kan den gamla puerhproduktionen och handeln ha sett ut? Hur skulle det vara att sitta med på en tesession i bergen med forntida temästare som Lu Yu?
Tetävling under Song-dynastin
Jag kan ibland, på sistone allt oftare, känna att den sanna Gong-fu aspekten lätt kan gå förlorad mitt bland alla detaljområden, som inte sällan är konsumtionsrelaterade. Vilken typ av lera är det i denna kanna? Vem har gjort den? Vad smakar detta te; blommor, skog, örter? Hur är bladkvalitén? Och framförallt: Hur motsvarar kvalitén priset? Och så vidare. Frågor som dessa är oerhört viktiga att ställa sig som en del av att studera te. Gong-fu handlar inte om att vara dåraktig, som kejsaren utan kläder. Men när det kommer till att uppleva te, kan de i sämsta fall innebära en disktration. Ett för akademiskt fokus kan lätt få en att förlora greppet på nuet, på den fantastiska, dynamiska tomheten som är verkligheten. Att dricka te. Och jag säger detta trots vetskapen om att det som kan sägas om Dao inte är Dao…
Te är fantastiskt på så sätt att dess utövande är väl lämpat som en form att bevittna och kontemplera Dao. Detta är ingen direkt nyhet i länder som Kina, Korea, Tibet och Japan. Men jag tror att det är viktigt för den moderna människan att återskapa denna koppling mellan inre och yttre, och med avseende på te; mellan utövande och känsla. De teer som tenderar att bli mina personliga favoriter är inte per automatik de av allra högst grad, komplexitet, status eller smakmässig drickvänlighet. Snarare är de dem teerna som slår an på mina inre estetiska och andliga tangenter. Det kan vara ett fantastiskt djup, en lång säregen eftersmak, en handfast karaktär, helande egenskaper eller särskild qi. Eller kanske något som får mig att minnas sådant som jag trodde jag hade glömt, eller sådant som jag ibland föreställer mig långt inne ibland mitt sinnes labyrinter. Faktorerna som bidrar till att ett visst te orsakar detta och ett annat inte är ett ämne för en annan troligen mycket komplex diskussion.
Namnet på denna blogg är Temystik och det är hög tid att jag själv börjar att studera te mer ur ett mer intuitivt perspektiv, inte helt olikt en mystiker som söker att uppleva det ogreppbara genom fysiskt handling. Och med lite tur, kan kombinationen av detaljkunskap och ande, likt höger och vänster hjärnhalva hos en människa, leda till en både inre och yttre tillfredställelse genom att bevittna Dao i all sin djuphet.
För ytterligare artiklar i detta ämne besök gärna den mycket välskrivna och kostnadsfria tetidningen The Leaf. Där finns det många inspirerande artiklar och även en fin liten samling terelaterad konst.
5 kommentarer:
Klokt sagt! Teceremonier äger rum överallt där någon tröstas av te. Det är lätt att fastna i detaljerna. När en riktigt himmelsk smak kommer går den ändå oftast inte att beskriva. Och som du säger - favoritteerna är sällan de allra "bästa" utan helt enkelt det som talar till just mig. Ett vanligt, "dåligt" te kan smaka underbart i rätt situation.
Du beskriver mycket bra min egen erfarenhet av att förlora mig i i min förståelse av te bara för att finna mig själv.
Mitt tedrickande gör mig ödmjuk, brukar jag säga, och sådana här insikter är verkligt värdefulla.
Jag gillar att du betonar intuition och det andliga.
"Inte sällan med romantiska förtecken" skriver du. Finns det en risk att exotifiera sitt tedrickande och därmed skapa en distans och distraktion på samma sätt som ett alltför akademiskt förhållningssätt?
anders:
Helt klart finns det en liknande risk eller nackdel med ett överdrivet romantiskt/exotiskt fokus. Tyvärr är anspelar många mindre seriösa försäljare på dessa aspekter när de försöker kränga mindre bra te för dyra penningar. Genom att pynta teet med en vacker historia eller visa fram det med en tecermoni utförd av söta exotiska flickor, kan de göra kunden mindre kritisk då fokus flyttas från kvalité till nåt annat. En viss grad av känsla och passion bör nog finnas för att det ens ska vara värt att syssla med te, men samtidigt är det viktigt tror jag att stå med både fötterna på marken och ha en mer lättsam, "zen-attityd".
Du ser samma fallgropar som jag, och kommer även med ett klokt råd för att undvika dem.
Tack för svaret.
Ett härligt inlägg Antonio. Det är ett gammalt sådant men för mig är det nytt och talar väl om de funderingar jag själv har som tedrickare.
Jag märker att det blir en form av parallell process att kultiveras av te, där både detaljer, andlighet, analys, te-historia och upptäckande av bladens inneboende kunskap och smak går hand i hand med varandra. En skola och upplevelse för livet, hoppas jag.
Tack för dina insikter.
Skicka en kommentar